Gabriella Mait:
Efter Assad
Utblick Åsikt
När Irans och Rysslands stöd minskade föll den syriska regimen på några få dagar. Gabriella Mait tecknar landets moderna historia och blickar mot en osäker framtid.
Över 60 år av förtryck nådde sitt slut på bara tolv dagar. Den syriska oppositionen, ledd av Hayat Tahrir al-Sham (HTS), inledde sin operation för att avsätta Bashar al-Assads regim den 27 november. Oppositionens styrkor säkrade först kontrollen över Aleppo och fortsatte därefter att erövra städerna Hama och Homs. Slutligen föll Damaskus den 8 december, vilket blev kronan på verket och markerade Bashar al-Assads officiella fall. Hur kunde detta ske? Vilka är dessa styrkor som lyckades med denna omvälvning? Men framför allt, vad väntar Syrien och Mellanöstern nu?
För att förstå hur Syrien hamnade i sin nuvarande situation krävs en tillbakablick på landets komplexa historia. Det moderna Syrien tog form efter första världskriget, då det Osmanska riket föll. Därefter blev landet en fransk koloni till självständighetsförklaringen 1946. Syrien är ett land med en mångfacetterad befolkning. Majoriteten utgörs av sunnimuslimer, som inkluderar bland annat araber, kurder och turkmener. Därutöver finns alawiter, en religiös minoritet inom islam, samt kristna grupper, främst assyrier och armenier. Landet rymmer även mindre minoriteter, såsom druser, yazidier och ismailiter.
Baathpartiets åtgärder lade grunden för den auktoritära regim som skulle prägla Syrien under decennier framöver.
Syriens politiska struktur har i hög grad formats av Baathpartiet, som grundades 1947. Partiet förespråkade panarabism, socialism och en mer sekulär form av nationalism. Efter en kupp 1963 tog Baathpartiet makten och inledde en era av omfattande förändringar. Bland dessa reformer ingick nationalisering av företag, statlig kontroll över medier och en omstrukturering av utbildningssystemet. Dessa åtgärder lade grunden för den auktoritära regim som skulle prägla Syrien under decennier framöver.
Hafez al-Assad, som tillhörde den alawitiska minoriteten, var officer och en framträdande medlem av Baathpartiet. År 1970 genomförde han en militärkupp som banade vägen för honom att bli Syriens president. Under sin tid vid makten etablerade Hafez al-Assad en auktoritär stat där makten koncentrerades kring honom själv och hans närmaste krets. Genom hans hårda och repressiva metoder kunde han trycka ner alla typer av oppositionella röster.
Efter nästan 30 år vid makten efterträddes Hafez al-Assad av sin son Bashar al-Assad. Även om Bashar först väckte hopp om förändring, visade han sig snabbt följa i faderns fotspår. Trots vissa ekonomiska reformer kvarstod det auktoritära styret. Under den arabiska våren 2011 krävde syrierna demokrati och ett slut på Assad-familjens förtryck. Regimens våldsamma svar eskalerade demonstrationerna till ett blodigt inbördeskrig. Med stöd från Ryssland och Iran klamrade sig Bashar al-Assad fast vid makten, men kriget drev miljontals på flykt och hundratusentals dödades.
Det vi ser i dag är en fortsättning på ett inbördeskrig som aldrig riktigt avslutades. Trots att majoriteten av Syriens befolkning inte är alawiter styrs landet nästan uteslutande av personer från gruppen. Frustrationen bland majoriteten av invånarna har kokat under ytan ända sedan Hafez al-Assads tid vid makten. När Rysslands stöd till Syrien minskade på grund av kriget i Ukraina, försvagandet av Iran och Hizbollahs kollaps i Libanon, uppstod en öppning för rebellerna. Denna öppning gav dem möjlighet att organisera sig och slå tillbaka mot Assads allt mer försvagade regim.
Rebellerna, ledda av Hayat Tahrir al-Sham (HTS), tidigare Al-Nusra och en tidigare del av Al-Qaida, har kontrollerat större delen av Idlib-regionen sedan 2019. Med uttalat stöd från Turkiet, Syrian National Army (SNA) och andra oppositionella grupper har de återupptagit kampen mot Assads regim, som i sin tur stöds av Ryssland, Iran och vissa kurdiska styrkor, främst Syrian Democratic Forces (SDF).
Den 27 november inledde HTS en storskalig operation under namnet “Deterrence of Aggression” på landsbygden väster om Aleppo. Syriska armén retirerade snabbt och förlorade mark och resurser. På kort tid hade oppositionsstyrkorna säkrat Syriens näst största stad Aleppo, sedan Homs och Hama. Den 8 december tog de kontroll över Damaskus, vilket markerade Bashar al-Assads regims fall.
Inom loppet av bara några dagar lyckades oppositionsstyrkorna fälla Bashar al-Assads regim. Bashar al-Assad uppges ha flytt landet och tros befinna sig i Ryssland tillsammans med sin familj. Syrier världen över firar regimens fall och många har redan börjat återvända hem, särskilt syrier från Libanon och Jordanien.
***
Vad väntar nu för Syrien? Framtiden är oviss. De oppositionella styrkorna, med HTS i spetsen, är långt ifrån demokratiska. HTS är en militant jihadistgrupp med rötter i al-Nusrafronten, tidigare al-Qaidas gren i Syrien. Gruppens ideologi grundas i salafistisk jihadism. Även om HTS-ledaren Abu Mohammed al-Jawlani påstås förespråka en mjukare ansats, finns inga garantier för detta. HTS är i dag terrorstämplat av bland annat USA, EU och Storbritannien.
Att förvänta sig demokratiska reformer från HTS är lika osannolikt som att sådana skulle ha kommit från Assad. Syrien har visserligen befriats från ett totalitärt styre, men riskerar nu att fastna i ett jihadistiskt förtryck. För minoriteter som tidigare gynnades under Assad kan framtiden bli särskilt svår. Även om HTS hävdar att deras extremism har mildrats, är deras ideologiska grund fortfarande djupt rotad i salafistisk jihadism – något som knappast bådar gott för landets framtid.
Även om HTS hävdar att deras extremism har mildrats, är deras ideologiska grund djupt rotad i salafistisk jihadism.
Ett troligt utfall är att landet går samma väg till mötes som Afghanistan, där en extrem jihadistisk rörelse tar makten och inför strikta sharialagar. Ett annat scenario, något mindre dystert, är att Syrien utvecklas som Irak efter Saddam Husseins fall: en diktators bortgång skapar förhoppningar om förändring, men landet fastnar i stagnation, ineffektivt styre och gradvis kollaps till en ”failed state”. Alternativt kan strider mellan de väpnade grupper fortsätta, vilket förlänger det oändliga inbördeskriget.
För övriga Mellanöstern kan Assads fall innebära vissa fördelar. Irans inflytande försvagas utan sin allierade i Syrien och transportvägarna till Hizbollah bryts, vilket ytterligare underminerar Hizbollahs militära kapacitet. Detta kan ge fredligare förhållanden för både Libanon och Israel. Länder som Turkiet, Libanon och Jordanien kan också se en våg av syriska flyktingar återvända, vilket avlastar deras interna politiska situation. HTS styre blir dock avgörande för regionens framtid. Om deras ledarskap är radikalt, kan de i stället skapa nya problem för samma länder som nu gynnas av Assads fall.
Oppositionsstyrkornas blixtoffensiv har resulterat i ett paradigmskifte i Mellanöstern. Assads fall försvagar Iran, Hizbollah och till och med Hamas, vilket kan ge Libanon större frihet och Israel en fredligare framtid. Det öppnar möjligheter för ett stabilare Mellanöstern och förbättrade relationer till Israel, särskilt med Trumps administration på väg in. Samtidigt finns risken att Syrien radikaliseras och blir ett nytt Afghanistan, bara ett hav från Europa. Med en oklar framtid för den syriska befolkningen går inte mycket att säga hur livet blir för dem. En sak är dock säker. Turkiet går ut som vinnaren och Iran och Ryssland som förlorare.
Omslagsbilden föreställer demonstranter med revolutionsflaggan i Damaskus, Syrien. Foto: Omar Sanadiki/AP