Idéer Essä
Ekis Ekmans kritiker begriper inte vad som står på spel
Om vi slutar prata om kvinnor och börjar se kön som en känsla snarare än ett biologiskt sakförhållande, äventyras allt det som liberala feminister kämpat för, skriver Malin Lernfelt apropå debatten om Kajsa Ekis Ekmans nya bok.
Vi måste prata om kön. Även om det gör ont. Även om vissa tycker att det är helt onödigt och att det inte finns någonting att diskutera. För det gör det. Kön spelar roll i vårt samhälle vare sig vi vill det eller inte. Spelar roll gör även hur vi använder språket. Ord har betydelse. Det här handlar om så mycket mer än semantik. Det handlar om människor av kött och blod, om vilka vi är och om rättigheter, osynliggörande och till och med liv och död.
Debatten om kön och genus, cis och trans, kvinnor, män och icke-män träffar rakt in själen, nästan oavsett vad man har för utgångspunkt. När det nu på en övergripande samhällsnivå pågår en rörelse som kan leda till att definitionen av begreppet kön förändras, när myndigheter rekommenderar att ord som kvinna inte längre skall användas, när regeringen eftersträvar att individers kön i offentliga register skall baseras på den enskildes känsla och när nästan allt det som den liberala jämställdhetskampen slagits för i hundra år ogiltigförklaras och offras i de goda intentionernas namn, så måste vi prata om det. Det påverkar oss alla. Inte minst de som är födda i en biologisk kvinnokropp och som kämpat hela livet för att på olika sätt ta sig ur den fyrkantiga genuslåda de vid födseln blivit satta i.
Det finns ett värde i att hon vågar öppna dörren för en diskussion om transaktivismens konsekvenser för feminismen.
Författaren och debattören Kajsa Ekis Ekmans nya bok Om könets existens – tankar om den nya synen på kön (Polaris, 2021) har genererat svallvågor av kritik på landets kultursidor och i sociala medier. Några enstaka skribenter har försiktigt framfört att Ekis Ekman kanske ändå har vissa poänger i de frågor hon ställer, eller i alla fall menat att det finns ett värde i att hon vågar öppna dörren för en diskussion om transaktivismens konsekvenser för feminismen, men har då snabbt överröstats av beskyllningar om hat och transfobi.
Det är förståeligt att reaktionerna är starka från transrörelsen och de som känner starkt för denna. De rättigheter och den förståelse från övriga samhället som människor med könsdysfori och som har behov av könsbekräftande vård uppnått på relativt kort tid, är något man kämpat hårt för. Då blir rädslan för bakslag en ryggmärgsreflex.
Samtidigt är det smått bisarrt att varje försök att ta sig an en på många sätt komplicerad fråga bemöts på det här sättet. Redan för tre år sedan skrev Ekis Ekman i en text i Aftonbladet:
Om hela samhället ska ändra sitt synsätt på vad kön är, har det konsekvenser för alla. Vad händer med statistik över könsbaserat våld och löner om vi inte längre kan tala om biologiskt kön? Vad gör vi med den halva av mänskligheten som riskerar att i högre grad aborteras, könsstympas, nekas skolgång, våldtas, giftas bort som barn, misshandlas i hemmet, få lägre lön, utsättas för sexuella trakasserier, diskriminering på arbetsmarknaden och utföra större delen av hemarbetet – ska denna grupp inte ha något namn alls?
Det ledde det till att hon blev bannlyst på flera håll. Och inte bara hon. I stora feministiska Facebookgrupper och andra liknande forum kastades människor ut på löpande band om de inte förbehållslöst fördömde Kajsa Ekis Ekman. Så har det fortsatt. Den som ifrågasätter blir tystad.
Kritiken handlar återigen om någonting annat än innehållet – nämligen att hon tar sig rätten att debattera transfrågan.
När Kajsa Ekis Ekman nu har skrivit en hel bok i ämnet handlar kritiken återigen om någonting annat än innehållet – nämligen att hon tar sig rätten att debattera transfrågan överhuvudtaget. Som en person tillhörande gruppen biologiska kvinnor och som aldrig upplevt könsdysfori, har hon enligt kritikerna inte tolkningsföreträde och bör därför vara tyst. Detta även om det är just den gruppen som riskerar att förlora mest på att ordet kvinna bannas eller fråntas en tydlig definition. Så sent som i maj ställde Mittuniversitetets Forum för genusvetenskap in ett samtal som tar utgångspunkt i boken för att man inte vill vara ”en plats för transfobi och transhat”.
En hel del av Ekis Ekmans resonemang förkastas också tvärsäkert trots att en enkel googling hade räckt för att ta reda på att hon faktiskt har rätt. Göteborgs-Postens recensent Sanna Samuelsson skriver:
En utgångspunkt i boken är att den inkluderande ansatsen som präglat vårt offentliga samtal i Sverige under det senaste decenniet är exkluderande. Man ’får’ inte säga kvinna längre, man ska säga ’icke-man’. För att ingen ska bli stött börjar vården ta bort kvinnobegreppet ur policydokument. Problemet är att det inte stämmer.
Problemet är tvärtom att det visst stämmer. I allra högsta grad. Vårdguiden 1177 rekommenderar på sin webbplats vårdpersonal att undvika ordet kvinna för att beskriva hur kroppar ser ut. De påtalar att man inte bör säga eller skriva att ”kvinnor är oroliga inför förlossning” eller att ”en del kvinnor som haft ätstörningar får återfall i samband med graviditeten”. Ordet kvinna ska bort. Likaså kallas i vissa regioner ”livmoderbärare” till cellprov och ”snippbärare” hänvisas till ungdomsmottagningar för att få p-piller.
Det handlar om en tankefigur och ett sätt att uttrycka sig som skjuter mycket av den feministiska kamp som förts i sank.
Att det finns en välmenande och inkluderande tanke bakom allt det här förändrar inte att det handlar om en tankefigur och ett sätt att uttrycka sig som skjuter mycket av den feministiska kamp som förts fram till nu i sank. Det osynliggör den biologiska kvinnokroppen, de medicinska problem som i alla tider nedprioriterats just för att de i huvudsak drabbar kvinnor och de viktiga landvinningar genusmedicinen gjort på senare år.
Kommer det ens vara möjligt med sådan forskning om den gängse och enda accepterade sanningen i framtiden är att det inte finns kvinnokroppar med en särskild typ av reproduktiva organ och specifika förutsättningar baserade på kromosomuppsättningar och dna? Om man inte kan använda personnummer för att föra statistik och följa upp behandlingar, vad händer då?
Läs också:
Pendeln har dessutom svängt nästan ofattbart fort. Fortfarande för 10–15 år sedan fördes en högljudd debatt om hur fel det var att vissa butikskedjor könskodade barnkläder hårt och att flickor och pojkar behandlades olika. Ett projekt på avdelningarna Tittmyran och Björntomten på Trödje Förskola i Gävle, som genomfördes i början av 1990-talet och som visade hur bristen på likabehandling påverkade både pojkar och flickor, lyftes ofta fram i debatten som ett gott exempel.
Man ville visa att barn precis som vuxna har rätt att vara precis som de är och skall behandlas lika oavsett vilket biologiskt kön de har. Poängen var densamma som liberala feminister framfört under decennier – kroppen säger inget, eller i alla fall mycket lite, om vem du är som person eller vilka preferenser du har. En pojke i klänning har all rätt i världen att vara just en pojke i klänning. Barn är först och främst barn, och deras uttryckssätt ger inte omvärlden rätt att behandla dem på ena eller andra sättet.
Riktigt så låter det inte längre. I stället hyllas böcker som handlar om att biologiska pojkar som gillar klänningar och pyssel egentligen är flickor och tvärtom. Borta är motståndet mot de snäva könsrollerna. Tvärtom är det könsrollen – genus – viktigare än någonsin, och det som på riktigt definierar vilket kön någon tillhör.
För ett drygt decennium sedan krigade också liberala feminister i debatten mot högljudda särartsfeminister som hävdade att de flesta olikheter mellan könen som vi ser i vårt samhälle i dag är en följd av medfödda förutsättningar och naturliga val och inte av fördomar, fyrkantiga könsroller och begränsande normer. Professor Annica Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan (2007) väckte ramaskri. Att påstå att kurviga kvinnor var sämre på matte eller att män på grund av sitt dna är mindre lämpade att ta hand om barn var en brandfackla i den feministiska elden.
När Sydsvenskan drygt tio år senare (23/8 -18) intervjuade författaren och transpersonen Fredrik Marisol M Ekelund och han beskrev skillnaden mellan sitt kvinnliga jag – som är lugn, harmonisk och fåfäng – och sitt manliga jag – som framförallt är inriktad på prestation – förblev det tyst. Förmodligen för att det i dag är accepterat på ett helt annat sätt att hävda att könet sitter i hjärnan och att om du är kvinna eller man avgörs av de yttre detaljerna och hur du som individ väljer att presentera dig för och interagera med omvärlden. Ett synsätt som är en naturlig följd av det framgångsrika påverkansarbete som skett för att synliggöra transpersoners utsatthet och behov.
Ingen, bortsett från en väldigt liten grupp illa pålästa, empatilösa individer, är ute efter att hävda att människor med könsdysfori inte existerar.
Ingen, bortsett från en väldigt liten grupp illa pålästa, empatilösa individer, är ute efter att hävda att människor med könsdysfori inte existerar eller att de inte skulle ha rätt till den vård som de behöver för att kunna leva ett fullgott liv. Tvärtom är det erkännande transrörelsen fått på senare år oerhört viktigt. Framtidens kvinnokamp har också allt att vinna på att inkludera alla kvinnor, både de som är födda som kvinnor, och de som korrigerat sin biologi.
Samtidigt får vi inte stoppa huvudet i sanden inför det faktum att perspektivförändringen har betydelse. Det finns en grundläggande intressekonflikt i synen på vad som gör kön, hur vi skall förhålla oss till genus och hur vi språkligt definierar ord som kvinna. Om kön generellt börjar ses som en känsla eller ett uttryckssätt och inte ett biologiskt sakförhållande, som får långtgående konsekvenser för halva delen av mänskligheten från den dag de föds, förändrar det nästan allt för den liberala kvinnokampen.
I ett öppet samhälle måste vi kunna föra ett respektfullt samtal om detta, även om det gör ont. För ett är säkert, om vi slutar prata om kvinnor, säga ordet kvinna, definiera ordet kvinna, finns det närapå ingen feminism att prata om eller kämpa för längre