Johan Ingerö: Ekonomisk politik utan riktning

Längst till vänster av alla när hon var senator och pragmatisk mittenpolitiker som tror på kapitalism och inser statsmaktens begränsningar. Kamala Harris har kallats båda delarna.

Det är i sig ganska talande för Harris politiska image. Hon är svårdefinierad, inte minst eftersom hon genomgått ett antal metamorfoser under sina år i politiken. Från tuff delstatsåklare i Kalifornien till att omfamna praktiskt taget all poliskritik från Black Lives Matter. Från att vilja förbjuda fracking till löften om att inte kröka ett hår på oljeindustrins huvud. 2019 motionerade hon i senaten om snabb utfasning av bilar med förbränningsmotor, men vill numera inte ens kommentera motionen i fråga. Hon har velat stoppa alla privata sjukvårdsförsäkringar men har inga sådana planer nu. Hon har tidigare stött tanken på att avskaffa gränspolisen ICE, men säger nu att hon alltid har kämpat för att säkra USA:s södra gräns. Hon har sagt sig älska småföretag och kapitalism, men även att målet är jämlikhet inte bara i förutsättningar utan även i utfall.

Hennes ekonomiska plan är som hon själv: svårdefinierad.

Hon har alltså sagt saker som i en svensk kontext skulle placera henne i allt från Vänsterpartiet till Moderaterna, beroende på dagsform och publik. Därför var intresset stort när hon vecklade ut sina ekonomiska prioriteringar. Siffror säger som bekant ofta mer än ord.

Hennes ekonomiska plan är dock som hon själv: svårdefinierad. Konturerna från Joe Bidens vallöften 2020 är i stort sett intakta. Inget hushåll som tjänar under 400 000 dollar per år ska få höjd skatt. Det så kallade barnskatteavdraget dubblas – från dagens 3 000 till 6 000 dollar. Hon vill även utvidga jobbskatteavdraget och tiodubbla skatteavdraget för nystartade företag från 5 000 till 50 000 dollar.

Så långt låter det som en reformagenda som få svenska högerpolitiker skulle våga sig fram med. 

Harris vill dock samtidigt höja bolagsskatten från 21 till 29 procent, fullfölja Bidens plan på att efterskänka studielån för i runda slängar en biljon (alltså inte miljard, utan biljon) dollar. Liknande planer finns på att köpa och efterskänka skulder kopplade till sjukvård och medicin. Hon vill även införa investeringsstöd på upp till 25 000 dollar till familjer som ska köpa bostad och ge stora skattekrediter till fastighetsbolag som bygger billiga hyresbostäder.

Den delen av hennes ekonomiska plan skulle få praktiskt taget varje svensk socialdemokrat att sträcka sig. 

Att komma till rätta med budgetunderskott och statsskuld är inte högsta prioritet.

En sak är dock kristallklar. Att komma till rätta med USA:s budgetunderskott och statsskuld har inte högsta prioritet. Kamala Harris höjningar av bolagsskatten och inkomstskatten för hushåll med inkomster över 400 000 dollar räcker inte alls för att täcka hennes utgiftsökningar och skattesänkningar på låg- och medelinkomster. Enbart utgifterna beräknas landa på åtminstone tvåtusentrehundra miljarder dollar, mer än dubbelt så mycket som bolagsskattehöjningen beräknas inbringa. 

Enligt Penn Whartons budgetmodell kommer Harris plan, i likhet med Trumps, att öka USA:s statsskuld även jämfört med rådande läge. Och då tar den modellen ändå inte hänsyn till de löften som ännu inte har någon prislapp.

Kamala Harris ekonomiska plan bidrar inte nämnvärt till att skingra dimmorna angående hennes ideologiska hemvist. Här finns omfattande skattesänkningar för vissa, skattehöjningar för andra, bidrag till företag som ännu inte blivit stora, och skattesmällar för de som har blivit det. Här finns bidrag till familjer som vill köpa hus och till företag som bygger hyreskaserner.

Kamala Harris ekonomiska plan påminner såtillvida om henne själv. Den röda tråden har varit viljan att klättra till nästa nivå. Det här är en ekonomisk politik som syftar till att samla ihop en tillräckligt stor väljarkoalition – inte till att få ordning på den amerikanska ekonomin. Om det kräver att hon samtidigt är både vänster och höger så är det ett pris som hon är villig att låta andra betala.