Emmanuel Macron är Decemberöverenskommelsen

Hillary Clinton trodde sig kunna säkra valsegern i det amerikanska presidentvalet genom att framställa sig som Donald Trumps motsats. Genom att föraktfullt döma ut Trumps väljare som ”a basket of deplorables” befäste hon bilden av sig själv som elitens kandidat mot folket, något som antagligen motiverade troliga soffliggare att gå iväg och lägga sin röst på Trump, medan potentiella demokratiska väljare istället stannade hemma.

I Sverige har de sju övriga riksdagspartierna sedan 2010 hjälpts åt med att placera Sverigedemokraterna i politikens absoluta epicentrum. Frågan hur man skall förhålla sig till detta oberörbara parti har tagit ett större utrymme i den svenska samhällsdebatten än samtliga sakfrågor tillsammans. Medan viktiga samhällsfrågor på så sätt har hamnat mer eller mindre i skymundan för regeringsfrågan har de övriga partierna lyckats med konststycket att ständigt hålla Sverigedemokraterna på allas läppar, med dessas konstanta tillväxt i opinionen som följd.

Höjdpunkten, eller lågvattenmärket om man så vill, för denna strategi nåddes med den så kallade Decemberöverenskommelsen, där de borgerliga oppositionspartierna gav den sittande regeringen carte blanche mot ett vagt löfte om att regeringspartierna eventuellt skulle göra samma sak om rollerna blev ombytta efter valet 2018. Så bekräftade hela partietablissemanget tillsammans Sverigedemokraternas självbild av att vara det enda oppositionspartiet.

Emmanuel Macron, tidigare socialistisk minister, påstår sig vara varken höger eller vänster. Det franska socialistpartiets totala genomklappning anses av vissa vara bekräftelsen på den traditionella höger-vänsterskalans död. Det är en analys som motsägs av att den konservative kandidaten François Fillon kom på tredje plats, inte långt efter Le Pen, och med radikale vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon flåsandes i hasorna. 

Likväl representerar Macron en annan konfliktlinje än den traditionella, ekonomiska. Macrons huvudmotståndare är vare sig socialisterna eller de konservativa utan just Le Pens Front National. Inför valets andra omgång uppmanade både Fillon och socialistledaren Benoît Hamon sina väljare att lägga sin röst på Macron. Det ser med andra ord ut att bli en valrörelse som i allt väsentligt kommer att handla om huruvida man är för eller emot Le Pen.

Ännu en gång ser vi hur den auktoritära nationalistiska populismen möts med ett slags ”alla tillsammans”-strategi. Det är inte utan att man frestas att ställa den amerikanske tv-psykologen Dr. Phils klassiska fråga: ”And how is that working for you”?