En accessoar till den moraliska stormakten

När detta skrivs har protesterna i Iran pågått i runt en vecka. Tusentals människor, främst unga, i städer runt om i landet har rest sig upp mot den korrupta islamistiska terrorregimen. Tjugo personer har dödats hittills. Stor uppmärksamhet har ägnats åt att kvinnor som en symbolisk gest tagit av sig den av regeringen påtvingade huvudbonaden.

Då undrar man vad den världsorganisation som bland annat har som uppgift att granska och försvara mänskliga rättigheter runt om i världen har att säga i frågan. Svaret är att från FN hörs ingenting. Nada. Zilch.

Förenta Nationerna består nämligen delvis av stater med regeringar som på precis samma sätt som den iranska vill kunna fortsätta förtrycka sina befolkningar utan att någon utomstående lägger sig i, vilket gör att organisationen allt som oftast inte bara är en parodi på sig själv, utan även en skymf mot de miljontals människor världen över som kämpar för frihet och anständighet. Det faktum att alla ska vara med och att alla stater anses ha samma värde, oberoende av hur de styrs och vilka de egentligen representerar, gör att FN bär på inre motsättningar av principiell karaktär.

Ett av FN:s problem är att organisationen – med två undantag – aldrig har lyckats med sin huvuduppgift, att förhindra en stats aggression mot en annan, eller som det heter i stadgans första mening, ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”. Och undantagen bekräftar det strukturella problemet. Det första var Koreakriget då säkerhetsrådet beslutade om att stoppa den nordkoreanska aggressionen. I protest mot att Kina representerades av Taiwan i stället för av kommunistregimen på fastlandet bojkottade Sovjetunionen säkerhetsrådet och kunde därför inte lägga in sitt veto. Det andra undantaget var det första Irakkriget 1990, då Sovjetunionen var så försvagat och beroende av västerländska pengar att landet inte orkade protestera, samtidigt som Kina inte var tillräckligt mäktigt för att ha några nationella intressen i regionen. Annars har stormakternas vetorätt effektivt förhindrat ingripanden. Alltså: när organisationen fungerar som den ska fungerar FN inte. Världen ser inte ut så som fan-klubben önskar.

När organisationen fungerar som den ska fungerar FN inte. Världen ser inte ut så som fan-klubben önskar.

Detta perspektiv lyser oftast med sin frånvaro i den svenska uppfattningen och diskursen om FN. I stället sätter vi organisationen på piedestal och i centrum för vår utrikespolitik. Och så slår vi oss för bröstet över de framgångar Sverige har, som i valet till säkerhetsrådet och i tillsättningar av toppjobb, senast personifierat av Jan Eliasson som först ordförande i generalförsamlingen och sedan vice generalsekreterare för hela organisationen.

Ett av de senaste exemplen på denna naivitet är Henrik Berggrens biografi över FN:s andre generalsekreterare, Dag Hammarskjöld: Att bära världen. Vurmen för världsorganisationen tas för given. Det är stormakternas, inte diktaturernas, fel att världen ser ut som den gör.

Det finns ett antal svenska män ur överklassen som under 1940- och 1950-talen utförde stordåd internationellt, men som dödades och som numera betraktas i ett slags hjälteskimmer, lite som stormaktskonungar när det var comme il faut att hylla sådana. Är det inte Folke Bernadotte eller Raoul Wallenberg så är det just Dag Hammarskjöld. Och ska jag vara ärlig så blandar jag ibland ihop dem, trots att jag har en magisterexamen i internationell politik och har skrivit en bok om FN.

Fortfarande finns samma sorts elitmänniskor och familjer, som rör sig fritt mellan näringslivets toppskikt, statsförvaltning och diplomatin, en slags kvarleva från tiden då detta var sysslor för adeln. Några personer som förekommer i boken och vars trådar leder ända fram till samtiden är Sverker Åström, före detta diplomat och kändis samt Leif Belfrage, kabinettssekreterare och farbror till både Wallenbergrådgivaren Erik Belfrage och före detta kabinettssekreteraren Frank Belfrage. Jan Eliasson har skrivit bokens efterord.

Även om ett av kapitlen bär titeln ”Han var en av oss” så sticker Hammarskjöld ut, även bland dessa storheter. Berggrens beundran över denne man, som tycks sitta på övermänskliga förmågor, går som en röd tråd genom texten. Och det är klart, det är svårt att inte bli imponerad över någon som innehar det som företrädaren, norrmannen Tryggve Lie, kallade ”världens omöjligaste jobb” och som lyckas helt okej med uppdraget. Samtidigt satt karl’n i Svenska Akademin och var med och beslutade om vem som ska tilldelas Nobelpriset i litteratur. På långflygningarna mellan krishärdarna kopplade Hammarskjöld av med att översätta fransk poesi. Det är något annat än att titta på Game of thrones.

Det känns lite som det som på engelska kallas en coffee table book, som något man låter ligga framme på soffbordet för att visa vem man är.

Samtidigt ger boken insikter i en komplicerad personlighet, en person som på grund av sin brist på kärleksrelationer omgavs av rykten om homosexualitet, som pendlade mellan känslor av ensamhet och upplevelser av intensiv vänskap och som under hela livet brottades med sin gudstro. Han hade präglats starkt av sin högborgerliga uppväxt på slottet i Uppsala, där den krävande pappan Hjalmar Hammarskjöld var landshövding. Av denne, som under sin tid som opolitisk statsminister fick öknamnet Hungerskjöld, ärvde han också tron på den viktiga roll som opolitiska och oförvitliga ämbetsmän hade att spela i staten – och i Dags fall även världen.

Det är också både intressant och nyttigt att läsa om hur Sverige och världen var på den tiden. Man lär sig lite mer om Suezkrisen och Mellanöstern i allmänhet, om Guatemala, Ungern och om avkoloniseringen. Det gäller naturligtvis även det moras till land som Kongo var, där Hammarskjöld omkom i en flygkrasch 1961. Och det är bittert att påminnas om att ännu en svensk i FN-tjänst, Zaida Catalán som jag var bekant med, har dödats i sitt arbete för att göra landet bättre.

Precis som herrarna som nämndes tidigare är Henrik Berggren en sådan där elitfigur, fast inom kulturens område snarare än diplomatins och näringslivets. Han är en allmänintellektuell person som anses duglig, och därför har gjort en rad spännande saker. Berggren är disputerad historiker, har varit kulturchef och ledarskribent i Dagens Nyheter och är medförfattare till den uppmärksammade boken Är svensken människa?, för vilken den andra historikern bakom verket, Lars Trägårdh, dock fått mest uppmärksamhet. Biografin över Hammarskjöld är hans andra, efter den om Olof Palme som kom 2010.

Själva den fysiska boken är påkostad, med ett ovanligt stort och brett format och med många bilder. Det känns lite som det som på engelska kallas en coffee table book, som något man låter ligga framme på soffbordet för att visa vem man är. Det antas att medelklassen i allmänhet kommer att vilja uttrycka sin tro på den moraliska stormakten med denna accessoar. Själv har jag ställt upp mitt exemplar i bokhyllan.