Efter årtionden av en utbildningspolitik som fokuserat på att höja den teoretiska kunskapen och skicka fler ungdomar till universitet, har Danmark nu valt en annan väg. Den pågående reformeringen av landets utbildningssystem, som beskrivits i en tidigare artikel innebär en radikal omprövning av hur yrkesfärdigheter ska värderas. Med färre teoretiska utbildningsplatser, nya resursförstärkta praktiska utbildningsvägar och större möjligheter till spårbyten är målet att skapa ett system där huvud och händer värderas lika högt.

Reformerna drivs av en ny generation danska socialdemokrater, som drömmer om en jämlikhetsmodell där praktiska yrken har samma status som teoretiska. Samtidigt motiveras förändringarna av ett mer pragmatiskt perspektiv, som experter och näringsliv framhåller: att förbättra matchningen mellan utbildningssystemet och arbetsmarknadens behov. Tack vare detta har reformerna mött förvånansvärt lite motstånd i Danmark.

Svenska företag kämpar, precis som danska, med att rekrytera yrkesutbildad personal.

Men matchningsproblem mellan utbildning och arbetsmarknad är inte unikt för Danmark. I Sverige står liknande frågor på agendan. Utbildningsalternativen är kostnadsfria, vilket gör det relativt riskfritt för unga att bortse från arbetsmarknadens behov när de väljer karriärväg. I stället styrs många av egna drömmar eller omgivningens förväntningar, något som troligen förstärkts av valfrihetsreformerna inom skolpolitiken. Resultatet är en utbildningssektor som ofta är dåligt synkroniserad med arbetsmarknadens efterfrågan.

Således kämpar svenska företag, precis som danska, med att rekrytera yrkesutbildad personal. Enligt Svenskt Näringsliv är gymnasial yrkesutbildning den mest efterfrågade utbildningsnivån när arbetsgivare rekryterar, samtidigt som 7 av 10 företag tycker det är svårt att rekrytera från den nivån.

Ökade krav på central styrning av utbildningsutbudet har blivit ett allt vanligare svar på problemet. Är den danska reforminriktningen, med sin kombination av praktiska satsningar och dimensionering, en väg framåt även för Sverige?

Anders Broström, vd för Entreprenörskapsforum, är en av få svenskar som har intresserat sig för de danska utbildningsreformerna, särskilt med avseende på den högre utbildningen, och han är imponerad av hur de bryter normerna: 

– Det Sverige bör lära av de danska reformerna är att bryta med idén att en modern högskoleutbildning måste vara fem år lång och monodisciplinär. Vi behöver göra det möjligt att få en fin examen utan att ha gått ett smalt utbildningsspår. 

En bov i dramat är enligt Broström att Sverige infört EU:s Bolognaprocess alltför nitiskt. Myndigheten UKÄ ställer höga krav på progression på samtliga utbildningar. Allt ska handla om fördjupning, och det går i dag inte att göra breddningsval.

De humanistisk-samhällsvetenskapliga utbildningarna levererar inte som de ska.

Den danska Reformkommissionens analys hade som en viktig observation att de humanistisk-samhällsvetenskapliga utbildningarna inte levererade som de ska, och ett problem är att alla går långa utbildningar med små möjligheter att bredda sig. Detta problem är ännu större i Sverige, enligt Broström: 

– Den som börjar läsa en utbildning i ett hum–sam-ämne borde inte vara förhindrad från att läsa STEM-ämnen eller medicin någon gång under sin utbildningsgång. Men det finns ingen väg in i sådana breddningar i Sverige. 

Han är imponerad av den danska inställningen till detta, men konstaterar samtidigt att politiken inte följt Reformkommissionens idé hela vägen: 

– De tog ett hårdhänt, danskt grepp och bestämde sig för att korta ned längden på en tredjedel av mastersutbildningarna inom hum-sam. Tyvärr  var man inte beredd att följa kommissionens förslag att fullt ut använda de frigjorda resurserna till att förstärka kvaliteten på utbildningarna. 

Även ledarskribenten Susanna Birgersson har i ett antal artiklar intresserat sig för den danska utvecklingen, inte minst försöket att förändra status kring praktiska yrken. Hon har påpekat att det finns mycket önsketänkande kring politikens ambition att ändra danskarnas attityder till yrkens status, men tilllägger: ”Ändå är det svårt att inte bli upprymd över experimentet. (…) Människor som arbetar med sina händer, inom serviceyrken, och med att ta hand om andra, förtjänar mer erkännande än de får i dag.”

I en artikel i Göteborgs-Posten från november förra året tar Birgersson upp en tankegång som även finns inom dansk socialdemokrati, att ett akademiserat arbetskraftsutbud påverkar efterfrågan: 

Alla som arbetar med kvalitetssäkring, värdegrunder, varumärken, regelefterlevnad, hållbarhet, kundundersökningar, jämställdhetsanalys, HR, HBTQ-certifiering och internkommunikation, tycker att deras arbete är jätteviktigt och ser därför till att fler anställs på arbetsplatserna som kan arbeta med samma saker, på myndigheter och inom näringslivet.

Samtidigt ser hon krafter i motsatt riktning: 

Vi står inför en AI-slakt på arbetsmarknaden. Gissa vilka som kommer att ryka först. Det är inte sophämtarna, möbelsnickarna eller takläggarna. Det är de som producerar sådant som är intill förväxling likt vad en AI-robot kunnat producera.

Anders Broström ser annorlunda på statusfrågan. Han är bekymrad för den högre utbildningen i hela västvärlden och menar att ambitionsnivåerna har sänkts när allt fler ska gå allt längre genom en sektor som inte är byggd för att skapa yrkesverksamma. Matchningsproblemen är en allvarlig sak, men han är minst lika bekymrad för den kulturella aspekten av att universiteten inte lyckas hålla en nivå som innebär att medborgarna fostras att tänka kritiskt och analytiskt. Det har även medfört att statusproblemet som danska politiker och Birgersson pratar om till stora del ligger bakom oss. 

– Vi är förbi ”peak academia”. Jag tror att idén om att det är finare att vara akademiker var som starkast ungefär för 20–25 år sedan. I dag är det uppenbart att du inte blir erbjuden en massa jobb bara för att du har en viss examen, dessutom är allt fler kritiska till vad de får ut av utbildningen. När den akademiska utbildningen inte levererar så tappar den också status. 

Att inte den högre utbildningen tappat ännu mer i attraktionskraft beror på att den är gratis, menar Broström:

– Att det är gratis betyder att man kan tillåta att det är lite halvdåligt. 

En annan aspekt av utbildningsidealen är hur det påverkar de som går genom utbildningssystemet. Har den danske utbildningsministern något fog för att den tidigare utbildningspolitiken har ”förstört skoldagen för tusentals barn och unga som fortfarande kämpar i ett alltför akademiserat skolsystem”?

– De som tittat på detta ser att i länder där fler läser på universitet och där grund- och gymnasieskolor har en teoretisk inriktning utan tydliga vägar till yrkesutbildningar, är det mer stigmatiserande att sakna en universitetsutbildning. Det kopplas i högre grad till misslyckande, vilket tydligt framgår vid en jämförelse mellan exempelvis USA och Tyskland, säger Björn Högberg, forskare inom socialt arbete på Umeå universitet.

Barns och ungas psykiska hälsa är bättre i system som tidigare delar upp elever i praktiska och teoretiska inriktningar.

Högbergs forskning är inriktad på samband mellan utbildningssystem och ungas hälsa. Det är enligt honom tydligt att barns och ungas psykiska hälsa är bättre i system som tidigare delar upp elever i praktiska och teoretiska inriktningar, såsom de centraleuropeiska skolsystemen. ”Vocational education is regarded as a more normative path in such systems, rather than as a fallback of last resort for those who fail to realise the academic norms predominant in general education systems”, skriver han i en jämförande studie av drygt 30 länders utbildningssystem.

Logiken bakom sambandet är att i ”akademiserade” skolsystem, där betyg och antagning är ännu mer avgörande för framtida status, blir stressen att misslyckas i skolan större. 

Apropå att de danska reformerna innebär ökat fokus på praktiska ämnen menar Högberg att det skulle kunna minska stress och ohälsa: 

– Det är tydligt att många känner stress och dåligt självförtroende på grund av att de har svårt med de teoretiska ämnena. Även kognitionsvetare menar att givet en normalfördelning i förmåga i befolkningen så finns det en ganska stor del av eleverna i varje årskull som inte har förmåga att klara de lägsta kraven för godkänt i matematik (det vill säga E i Sverige). För dem skulle det kunna innebära större självförtroende och glädje i skolan om praktiska ämnen tog större plats.

***

Frågorna som uppstår kring det danska utbildningsprojektet är många. Man kan exempelvis fråga sig om statlig styrning verkligen kan ändra yrkens status. En annan fråga är om man kan ”avakademisera” ett samhälle utan att det blir mer anti-intellektuellt? 

I bästa fall blir alla bättre på sitt gebit – akademikerna blir färre men vassare, medan de yrkesinriktade får ett stimulerande karriärslångt utbyte mellan praktik och systematisk kompetensutveckling. Samtidigt vill ju både akademikern Broström och Danmarks murarutbildade utbildningsminister, socialdemokraten Mattias Tesfaye, se en breddning – att vi lär oss fler saker, att alla får en viss skolning i kritiskt tänkande och, för Tesfaye, att praktiska kunskaper också ingår i ”allmänbildningen”.

Janerik Larsson frågade nyligen om svensk socialdemokrati kommer att inspireras av de danska idéerna i De lærdes tyranni – boken som skrevs av nuvarande integrationsministern Kaare Dybvad Bek 2017 och som utgör ideologisk inspiration för dansk socialdemokratis nya utbildningspolitik. Svaret är: hittills inte mycket. Den utbildningspolitiska talespersonen Åsa Westlund, skriver i ett mejl att ”flera av de danska förslagen tycker vi är relevanta även för svensk utbildningspolitik”, men retoriken mot akademikerklassen lånar de inte, udden är i stället riktad mot friskolesystemet:  

Den kommersialisering som pågått i Sverige har försvårat skolans kärnuppdrag, där utbildningarnas utformning påverkas av en vilja att attrahera elever, snarare än att möta arbetsmarknadens och samhällets behov. Idag ser vi till exempel att fristående gymnasier inte tar ett lika stort ansvar som kommunala för att tillhandahålla yrkesutbildningar.

Riksdagsledamoten Björn Wiechel, som under 2023 ledde den socialdemokratiska arbetsgruppen om en ny arbetslinje, berättar att gruppen haft möte med det danska utbildningsdepartementet för att förstå hur de ser på frågan och att de ”i allt väsentligt delar analysen och behoven”. Men även hos Wiechel är udden snarare riktad mot svensk ”skolmarknad”:

– Skolmarknaden skapar en överetablering av teoretiska program, omöjlig för vare sig politiker, nationellt såväl som lokalt, eller kommuner att rå på med dagens regler, skriver Wiechel och menar att kommunalt drivna yrkesprogram utanför storstäderna ofta tvingas läggas ned för att de blir för dyra per elev. Eleverna trycks av systemet mot att istället flytta till stan, läsa något teoretiskt, sen kanske jobba inom handel eller restaurang flera år medan de funderar klart över livet.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Problembeskrivningen har således likheter med den danska – för många unga ”trycks mot” teoretiska utbildningar – men medan det i Danmark beror på att den kreativa klassen fått styra utbudet, enligt deras socialdemokrater, så är det enligt svenska socialdemokrater marknadskrafterna som skapar ett överutbud av teoretiska utbildningar. 

I Sverige ser det således ut som att vi får vänta på motsvarande konflikt som i Danmark, mellan arbetarklasshjältar från en nyinspirerad socialdemokrati och folkhemskonservativa humanister i de socialliberala partierna. 

Likväl skriker svenska företag i stort sett lika mycket som danska efter mer yrkesutbildad arbetskraft, likväl är de svenska yrkesprogrammen inte tillräckligt attraktiva, och likväl är en utslagning kopplad till betyg i teoretiska ämnen ett stressmoment  för både lågpresterande och högpresterande elever i svenska skolor. Därför tycker, som det verkar, nästan alla som följer de danska utbildningsreformerna att reforminriktningen är relevant även för den svenska verkligheten.

Omslagsfoto: Rebecka Uhlin/SvD/TT