Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Intervju

Meritokrati lade grunden för den moderna världens institutioner och välstånd. Idag måste den försvaras för att inte falla i glömska. Caspian Rehbinder har intervjuat författaren Adrian Wooldridge om hans nya bok "Meritokrati: Idén som förändrade världen".

Meritokratin har hamnat i blåsväder de senaste åren. Daniel Markovits The Meritocracy Trap (2019) och Michael Sandels The Tyranny of Merit (2020) är bara två av de böcker som satt igång en intensiv diskussion om meritokratin som ideal. 

Kritiken mot meritokratin märks även i den politiska debatten. Vänstern kräver långtgående omfördelning för att minska den ekonomiska ojämlikhet som meritokrati och kapitalism gett upphov till. Samtidigt talar den populistiska högern om en politisk och kulturell elit som tappat förståelsen för vanligt folk. 

Adrian Wooldridge. Foto: Bokförlaget Stolpe

Adrian Wooldridge, krönikör i Bloomberg, tidigare redaktör för The Economist och författare till ett antal böcker, har ryckt ut till meritokratins försvar med boken The Aristocracy of Talent (2021). Nu publiceras boken på svenska som Meritokrati: Idén som förändrade världen (Bokförlaget Stolpe). Smedjans Caspian Rehbinder har träffat Wooldridge för ett samtal om meritokratins styrkor och svagheter, historia och framtid.

***

Du har skrivit en bok om meritokrati. Vad är det egentligen?

Begreppet myntades 1958 i den brittiska sociologen Michael Youngs bok The Rise of the Meritocracy. Han menade att meriter är IQ plus ansträngning. Så en meritokrati är ett land som leds av människor med hög IQ som dessutom jobbar väldigt hårt. Jag skulle nyansera det lite, och definiera meritokrati som IQ plus ansträngning plus jämlika förutsättningar minus fördomar. Så ett meritokratiskt samhälle är där människor bedöms på individuella förmågor och utsikter snarare än grupptillhörighet. Och det är ett samhälle som är i ständig rörelse, där människor kan röra sig både uppåt och nedåt. Det är vad som kännetecknar en meritokrati.

Foto: Bokförlaget Stolpe.

Boken jag har skrivit är också en reflektion över innebörden av ”merit”. Olika tider har haft olika betydelser. På 1700-talet brydde sig meritokrater om talanger och förmågor, men också väldigt mycket om dygder. På 1900-talet blev meriter mer och mer begränsade till intellektuell förmåga, till och med till IQ-måttet. Så det finns en ständig kamp om betydelsen av merit, som har stora konsekvenser för hur man fördelar möjligheter.

Din bok heter på svenska Meritokrati: Idén som förändrade världen, men originaltiteln är The Aristocracy of Talent. På vilket sätt är meritokrati en sorts aristokrati?

Aristokrati betyder bokstavligen att ”de bästa styr”. Men i praktiken har det blivit att den landägande eliten styr, som dels inte är de bäst lämpade, utan ofta förknippad med en viss dekadens och själviskhet. Så meritokrati är ett sätt att säga: vi vill ha en aristokrati, vi vill att de bästa ska styra, men vi vill att de bästa ska bedömas utifrån talang. Det enda sättet att få det är en konstant social rörlighet både uppåt och nedåt.

”Meritokrati är en aristokrati som gör revolution mot sig själv”

Skulle man kunna säga att meritokrati är en aristokrati som alltid strävar efter att avsätta aristokraterna? 

Exakt! Det är en aristokrati som gör revolution mot sig själv, en aristokrati som utplånar sig själv. Här finns en liten paradox, för vi behöver ett samhälle som i någon grad är ojämlikt, för att kunna nå vårt ideal om jämlika förutsättningar. Det betyder att varje generation sorterar om den relativa ordningen av människor i samhället. Vad som har gått fel i vår samtid är att vi har mycket låga nivåer av social rörlighet, särskilt i den anglosaxiska världen. Mer socialistiska länder som Sverige har faktiskt högre grad av social rörlighet än vi har i mindre egalitära länder som USA och Storbritannien. För att om man ska upprätthålla jämlika förutsättningar måste man begränsa möjligheten för människorna högst upp att suga åt sig alla möjligheter. Vi håller på att tappa den möjligheten.

Vilka är de vanligaste invändningarna mot meritokratin?

När Michael Young skrev The Rise of the Meritocracy läste många boken som en hyllning av meritokratins framväxt, men i själva verket var det en kritik, en anti-meritokratisk bok. Young lyfter fram två fundamentala invändningar mot meritokratin. En är att det skapar en självbelåtenhet. I den gamla världen som styrdes av aristokrater, visste de att de inte förtjänade att vara högst upp. Och proletärerna visste att de inte förtjänade att vara längst ned. Den hemska sidan av meritokratin, med sin obevekliga sociala rörlighet, är att människorna högt upp vet att de förtjänar att vara högst upp, och människorna längst ned vet att de förtjänar att vara längst ned. Det leder till en självbelåtenhet i toppen och ett självförakt i botten, vilket är en väldigt stark invändning.

Michael Young tyckte också att meritokrati innebär hänsynslös, oupphörlig rörlighet, som leder till ett otillfredsställt samhälle där alla alltid tävlar mot varandra. Young, som egalitär, ville ha ett samhälle där alla kände sig hemma, där det inte fanns konkurrens, så att människor skulle vara nöjda med hur världen var.

Michael Sandel har presenterat en kraftull kritik av meritokrati. Foto: Harvard University .

Den andra invändningen mot meritokrati, som kommer från Michael Sandel, författare till The Tyranny of Merit (2020), är att den bygger på en falsk uppfattning om förtjänst. Meritokrati bygger på att människor förtjänar att vara där de är. De framgångsrika förtjänar sin framgång, de misslyckade förtjänade att misslyckas, eftersom man har ett rationellt sätt att fördela samhällets positioner. Sandel menar att det är fel, för ingen förtjänar egentligen att födas smart eller osmart. Det är bara tur. Det är bara slump. Så det finns inget rationellt, filosofiskt försvar av hierarkier baserade på IQ.

Daniel Markovitz, som har skrivit The Meritocracy Trap (2019), har en variant av Michael Youngs kritik. Meritokrati tvingar människor att kämpa för sina positioner, och den konstanta kampen skapar inte bara missnöje utan leder också till att samhället häller mer och mer resurser över sofistikerad intellektuell verksamhet som inte har mycket avkastning. Så vi får jurister som jobbar 60, 70, 80 timmar i veckan för att överlista andra jurister som jobbar 60, 70, 80 timmar. Mer och mer energi och intellektuell talang kastas på saker som har marginellt värde för samhället.

Det är en uppsättning intellektuell kritik av meritokratin. Men det finns en annan uppsättning, en politisk kritik både från vänster och höger. Vänstern menar att meritokrati bara är en täckmantel för maktutövning: mäktiga människor har tagit sina positioner och förklär det med meritokrati. Högerkritiken är att meritokraterna är självgoda och tror att de vet mest, men det gör de inte. Det är de meritokratiska eliterna, experterna, som har skapat finanskrisen, som har skapat globaliseringen som slår sönder arbetarklassens jobb. De tror att de är ohyggligt klipska, men i själva verket är de bara självbelåtna dårar.

”Ett samhälle som bygger på grupper som bråkar om resurser är ett samhälle som är improduktivt”

Vänster- och högerkritiken har gemensamt att de ser samhället som en skattkista. De tänker att det inte finns något förnuftigt sätt att fördela vinster. Det finns bara mäktiga människor som roffar åt sig. Högern säger: ”Låt oss gynna vår grupp!” Trump är i grunden en etnonationalist som säger: ”Nu ser vi till att jag och mina anhängare blir rika.” Vänstern säger: ”Låt oss gynna vår grupp!” De vill se till att värdet fördelas till arbetarklassen eller hispanics eller svarta, och att sättet att uppnå en rättvis fördelning är att organisera sig i intressegrupper som kräver sin moraliska andel. De båda ser samhället som ett nollsummespel av intressen som tävlar om världen. 

Ett av många skäl till att det är så viktigt att återuppväcka meritokratin är att ett samhälle som bygger på grupper som bråkar om resurser är ett samhälle som är improduktivt och inte särskilt trevligt.

Men visst är det lättare att argumentera för meritokrati när man är en medelålders vit man som har varit redaktör på The Economist?

Absolut!

Det finns en klassiskt liberal kritik mot meritokratin också, från bland annat Robert Nozick och Friedrich Hayek. Meritokrati säger att om man är smart och jobbar hårt, då förtjänar man framgång. Men marknader bygger inte på merit eller förtjänst, utan på utbyte, smak, personliga värdeomdömen, tur och annat. Så hur förenar man att värdera just ”meriter” med en marknadsekonomi som värderar en massa olika saker, varav de flesta inte är kopplade till intelligens?

Det är viktigt att komma ihåg att Hayek inte är meritokrat! Han tror inte på meriter, han tror på marknader. 

Och han tror inte att man förtjänar saker.

Så är det. Jag skulle säga att meritokrati handlar om att fördela möjligheter i allmänhet och utbildning i synnerhet. Det finns inget rimligt system där utbildningsmöjligheten skulle fördelas helt av marknaden, för det finns mängder av människor som föds i fattiga förhållanden men med enorma talanger. Så man måste ha något slags sökmekanism för att ge talanger möjligheter baserat på något annat än marknadssignaler. Det kan man göra genom prov, IQ-test eller liknande. 

Kan man säga att meritokrati är viktigt för barn och under utbildningen, men när människor kommer in på arbetsmarknaden kan man släppa meritokratin och luta sig mot den fria marknaden, där belöningar inte kommer från förtjänst utan från utbyte?

Folk frågar: ”Hur kan det vara meritokratiskt att en vd tjänar 200 gånger en arbetarlön?” Det har inget att göra med merit eller förtjänst på ett abstrakt plan. Det handlar om marknadens fördelningsmekanismer. Där man vill fokusera på merit är utbildningsmöjligheter. Om man har ett plutokratiskt eller renodlat marknadsbaserat system där alla får behålla sina inkomster och ge vidare till sina barn, då får man ett klassbaserat och statiskt samhälle. Samhället måste alltid skakas om lite genom att ge lika förutsättningar. Hayek skulle kanske gå med på offentlig finansiering av viss utbildning, men det räcker inte. När det gäller att utveckla talang behöver staten ha en aktiv roll i att ge förutsättningar baserat på potential, inte baserat på köpkraft.

Den största merotokratiska filosofen är enligt Wooldridge Platon. Foto: Wikimedia Commons.

Den största filosofen kring de här frågorna är Platon. I Republiken skriver han att det finns tre klasser: människor av guld, av silver och av brons. Människor av guld får ofta barn av silver eller av brons, och vice versa. Så man måste säkerställa att samhället ständigt letar efter människorna av guld. Så hur mycket jag än beundrar Hayek måste man läsa honom med en nypa Platon. Det räcker inte med rena marknader. Man måste ha system som matchar talanger med möjligheter.

Begreppet myntades 1958 men idén har funnits i tusentals år. Du spårar de första proto-meritokratierna till Platons skrifter, Kina och den judiska kulturen. Men det är först i Europa och Amerika på 1700-talet som meritokratin slår igenom stort. Vad är det som händer då?  

Många frågar mig: ”Hur kan du säga att meritokrati är en en så revolutionär kraft. Är det inte bara sunt förnuft? Borde inte alla samhällen fördela jobb till dem som kan utföra jobbet?” Svaret på den frågan är nej. Genom det mesta av mänsklighetens historia fungerade samhället tvärtom. Människors ställning avgjordes av vilken klass de föddes in i. Idén var att samhället är en pyramid som rättfärdigas av Guds vilja eller naturens ordning. Arbeten fördelades inte efter förmåga utan efter nepotism. Eller genom köp. En stor andel av jobben i  den förindustriella världen köptes och såldes som om de vore möbler. 

Sedan får vi ett antal genombrott. Den amerikanska revolutionen gör sig av med feodalism och köpta ämbeten, och säger att vi borde ha jämlika förutsättningar. Med jämlika förutsättningar menar de inte jämlikhet. Unionens fäder talar i stället utförligt om att ersätta ”glitteraristokratin”, den artificiella aristokratin, med meritens aristokrati. Människor med talang och dygd borde styra.

Franska revolutionen byggde på meritokratiska ideal. Foto: Wikimedia Commons.

Den franska revolutionen, baserad på liknande principer, gör sig av med den artificiella aristokratin för att skapa en verklig aristokrati och öppna karriärvägar för talang. Britterna gör någonting liknande, om än lite långsammare, och byter statstjänstemännens utnämning från patrilinjära arv till öppen konkurrens baserad på kompetens.

När man skapar jämlika möjligheter för män kan sedan kvinnor säga: Varför inte kvinnor? Så bygger man upp ett moraliskt tryck. Arbetarklassen kan säga: Varför inte vi? Den marxistiska kritiken att meritokrati bara är ihopdrömt av överklassen för att hålla arbetarklassen på plats och rättfärdiga en orättfärdig maktfördelning håller helt enkelt inte. I själva verket är det tvärtom. Meritokratin har konstant tvingat de etablerade klasserna att ge upp mer och mer till individuella meriter, individuella förmågor.  Så fort man erkänner principen att yrken ska tillsättas meritokratiskt, så blir utvecklingen självförstärkande och självradikaliserande.

Ett sätt att fördela förtjänst efter förmåga är att låta människor flytta sig till jobben. Riskerar den invandringskritiska opinionen och den populistiska högern att skada meritokratin?

Absolut, det instämmer jag helt med.

När du beskriver de meritokratiska reformerna på 1800-talet låter det som att du beskriver liberalism.

Meritokrati är en grundläggande del av den liberala revolutionen. Men en sak som har hänt är att liberaler glömde meritokratins vikt. Nyliberaler i synnerhet blev helt upptagna med att skapa fungerande marknader och lade inte tillräcklig vikt vid jämlika förutsättningar genom utbildning, karriärstegar och stärkta möjligheter. De möjligheterna har varit centrala för liberalismen.

”Det finns människor i USA som kallar sig liberaler som säger att vi borde döma människor utifrån deras grupptillhörighet”

Liberalismen går från att vara ett slags nattväktarstatsliberalism till den nya liberalismen under det sena 1800- och tidiga 1900-talet, vilket innebär en större roll för staten, bland annat för att säkra jämlika förutsättningar. Sättet man gör det på är genom offentlig finansiering av utbildning.

Sedan händer någonting underligt på 1960-talet och ännu mer nu. Amerikansk liberalism blir besatt av jämlikhet i utfall och grupprättigheter. Det finns människor i USA som kallar sig liberaler som i praktiken säger att vi borde döma människor utifrån deras grupptillhörighet, och som inte värderar människor som individer utan utifrån kön eller etnicitet. De har ett liberalt mål, att skapa ett rättvist samhälle, men de använder fundamentalt illiberala medel. För att göra liberalismen relevant igen behöver vi hitta tillbaka till den meritokratiska idén.

Det låter som att du vill se europeisk snarare än amerikansk liberalism. Man kan också dela upp nyliberalismens historia mellan den anglosaxiska och den tyska nyliberalismen, och du ligger nära den tyska?

Precis så. Ett av problemen med den anglosaxiska meritokratin är att den bara handlar om att hitta människor till akademiska vägar. Den lägger för lite tonvikt vid teknisk utbildning och yrkesutbildning, vilket innebär att det blir ett utslagningssystem. Det fina med det tyska systemet är urval genom differentiering. Man ser att människor inte bara har olika mycket talang, utan olika talanger, och ger många olika vägar för att uttrycka det.

Yrkesutbildningar behöver uppvärderas för att stärka meritokratin Foto: Jonas Ekströmer/TT

Det hemska med den brittiska meritokratin, som den har kommit att utföras, är att man framstår som misslyckad om man inte får det glittrande priset på toppen av den akademiska stegen. Därför har också motreaktionerna mot meritokratin varit starkast i USA och Storbritannien. I Tyskland finns inte samma motreaktioner. Där finns en stolthet i arbetaryrken som de anglosaxiska länderna tappat.

Behöver meritokratin avakademiseras för att bli mer tilltalande?

Vi måste erkänna att det finns olika talanger och att vi belönar även de ickeakademiska. Man kan inte mekanisera omsorgsarbete. Det finns enorma underskott i sådana sektorer eftersom vi inte kanaliserar människor till de jobben. Kanske betalar vi dem inte tillräckligt, men vi ger dem sannerligen inte tillräcklig status i samhället, eftersom vi har den här märkliga besattheten vid universitet.

Meritokratin får ett genombrott med de amerikanska och franska revolutionerna, som fortsätter med meritokratiseringen av statliga tjänster näringsfrihet, frihandel och individuella rättigheter under 1800-talet. Men vad händer med meritokratin på 1900-talet?

Meritokratins guldålder var perioden efter andra världskriget, särskilt i USA och Storbritannien. Det är en period där vi ser en enorm utbyggnad av utbildningsmöjligheter, utbyggnad av universitet, utbyggnad av gymnasier. Det går också sida vid sida med en känsla av individuella olikheter. Olika barn har olika förmågor, och utbildningssystemets uppdrag är att upptäcka och utveckla de förmågorna. Vi ser Storbritanniens grammar schools, vi ser Kaliforniens universitet som ger högre utbildning till alla, med Berkeley i toppen och ett antal mer tekniska skolor nedanför i systemet. Med andra ord – en kombination av utbyggda möjligheter och erkännande av olikhet.

”Guldåldern tog slut, delvis på grund av den egalitära revolutionen på 1960-talet som vill riva ner alla hierarkier”

Men guldåldern tar slut, delvis på grund av den egalitära revolutionen på 1960-talet som vill riva ner alla hierarkier, och delvis för att det finns en djupt rotad elit i samhället. Det är en kognitiv elit som får mer och mer makt, med en början i 60-talet och ända in i vår tid, och som använder den makten för att föra över privilegier till sina barn. Vi får ett slags dekadent kunskapselit. Så två saker händer: karriärsstegarna förstörs för att krossa hierarkierna och kunskapseliten befäster sina positioner. Det blir en blandning av meritokrati och plutokrati. De som är rika har också förtur till utbildningar och blir bättre på att samla på sig möjligheter åt sig själva och sina barn – men också mer och mer övertygade om att de förtjänar att vara högst upp eftersom de har alla dessa meriter från Yale eller Oxford eller fotboll. De ser inte att det här är kulturell makt snarare än förmåga. Så vad kan vi göra åt det? Jag skulle säga: mer meritokrati, mer aktivt sökande efter förmåga, mer press på eliten att släppa in andra bakgrunder, och mer utrymme för nedåtgående social rörlighet.

Meritokratin har haft en guldålder men blivit dekadent. Vi behöver återuppväcka den. Det innebär dels att vi måste hitta talanger i hela samhället, inte bara i toppen. Men det betyder också att de som befinner sig högst upp måste ha en starkare känsla för vad de är skyldiga resten av samhället. I Davos till exempel, där är det fullt av självbelåtna människor som tror att de förtjänar att vara högst upp i hierarkin. Vi måste avsjälvbelåtna dem genom att ge dem känslan att de är skyldiga resten av samhället någonting och att de – inte bara men delvis – har nått framgång genom tur.

Du tar upp Venedigs död som en jämförelse med vår samtid och vad som kan drabba oss i värsta fall. Kan du utveckla det?

Venedigs historia utgör ett avskräckande exempel. Foto: Wikimedia Commons.

Venedig blir en av de europeiska stormakterna under medeltiden, eftersom det är ett relativt öppet samhälle lett av en doge som valdes av en relativt öppen elit, i en värld som annars styrdes av kungar och aristokrater som ärvde sina positioner. Men sedan fryser de sin sociala struktur. De säger att nu har vi en lista med familjer som styr, och den listan ska stå fast för alltid. Och det är vad som händer just nu, särskilt på amerikanska universitet. Det finns en plutokratisk elit som samlar åt sig fördelar, som håller de bästa universiteten för sig själva. Om man tittar på klassbakgrunden på Harvard, Stanford, Yale eller de andra, är det nästan bara människor från samhällets absoluta topp – med undantag för positiv särbehandling av vissa minoritetsgrupper. Fler Harvardstudenter kommer från USA:s topp två procent än från de lägsta 50 procenten. De tänker att ”vi har några svarta personer inkvoterade, så vi är inkluderande”. Det är de inte. Det finns kvoter för etniska grupper, för barn till tidigare studenter, för barn till professorerna, för atletiska meriter och för donatorer. Platserna som faktiskt tillsätts på meriter är omkring 20 procent.

Vad hände med Venedig?

Venedig är fortfarande en mycket vacker plats, men de blev irrelevanta. Från att ha varit centrum för världshandeln blir det en bakåtsträvande turistort. Om det skulle hända med Silicon Valley skulle de bli Venedig fast utan skönheten. Samhällen som har lyckats skapa framgångsrika civilisationer är samhällen som lägger enorm vikt vid talang och att belöna talang. Deras nedgång brukar inträffa när de slutar fokusera på talang.

En mer optimistisk möjlighet är att det inte är USA utan Harvard som är vår tids Venedig. Tittar man utanför Ivy League är USA fortfarande ledande i utbildning, forskning och näringsliv.

Ja, det fantastiska med USA är att det är ett stort land med mängder universitet och mängder av andra sorters kunskapsintensiva institutioner. Vi blir ibland väl fixerade vid Oxford, Cambridge, Yale, Princeton och de andra. Jag besökte en gång Koch Foundation i Wichita, Kansas. Det är ett oerhört framgångsrikt företag, och de har ingen humankapitalbrist. De lyckas rekrytera precis all talang de behöver. Men de bryr sig inte om Harvard eller Yale, utan rekryterar från Kansas universitet och de andra universiteten i mellanvänstern, som erbjuder precis den talangmix de behöver. USA är ett så stort land med så många olika institutioner att man har ett överflöd av talang. Så vi ska vara försiktiga med att bli för besatta av en handfull institutioner.

”Meritokratin kan bara överleva om vi värnar den, stärker den och återuppfinner den”

Men som motvikt mot det perspektivet. Harvard har en enorm mängd pengar. Om de pengarna slösas bort som ett redskap för plutokratin är det dåligt. Och jag tror också att vi ser Kina börja utmana oss. För 20 år sedan var de irrelevanta i, säg, artificiell intelligens. Men i dag drar de ifrån. De har ett miljonprogram för talang. De är besatta av talanger: att hitta dem, utbilda dem och allokera dem till den bästa möjliga framtiden. Nu har Kina demografiska problem och alla möjliga sorters problem, men de har förstått idén att talang är den avgörande resursen som man inte borde slösa bort. Avkastningen man kan få bara från några få exceptionellt briljanta människor är så enorm att USA inte har råd att slösa bort dem.

Demokrati, kapitalism och liberalism kämpar i motvind just nu, skriver du i boken, men meritokratin står – trots kritik mot den – relativt fast som en universell ideologi. Vad är det som gör meritokratin motståndskraftig?

Tittar man ytligt verkar meritokratin framgångsrik, som en universell ideologi. Det går bortom gränsen mellan offentlig och privat sektor. Den offentliga sektorn säger att de måste ha tjänstemän som är riktigt bra på sina jobb. Den privata sektorn säger att vi måste ha de bästa möjliga talangerna för våra företag. Det går bortom gränsen mellan öst och väst. Både västvärlden och Kina ger åtmistone en läpparnas bekännelse till meritokratin. Men man måste bara skrapa på ytan för att upptäcka motrörelserna. Det finns den populistiska motrörelsen till höger. Det finns den populistiska motrörelsen till vänster, med Sandels och Marcovitz kritik. 

Meritokratin börjar tappa greppet. Det börjar uppstå en bred kritik. Det är varför den måste återuppväckas och försvaras. Alla tror att de instämmer med meritokratins värden, men pressar man dem är det väldigt många som egentligen inte gör det. Det är lätt att tro att det är sunt förnuft. Men jag tror att det är en skör uppsättning idéer, dels för att det är historiskt nytt, dels för att stora delar av världen fortfarande inte är meritokratisk, och dels för att det finns en fundamental spänning mot människans natur. Vi är biologiska nepotister. Vi är förprogrammerade att göra vårt bästa för våra barn, vi vill att våra barn ska få ett försprång. Det är fullkomligt naturligt. Men allas barn kan inte få ett försprång mot varandra.

I slutänden behöver vi ett system där belöningar allokeras utifrån en gemensam standard. Det blir ett skört system, och jag tror inte att meritokratin kan överleva om man tar den för given. Den överlever inte av sig själv, och den överlever särskilt inte om vi dränker den i gift som många av de amerikanska kritikerna gör. Meritokratin kan bara överleva om vi värnar den, stärker den och återuppfinner den. 

Omslagsfoto föreställande Harvarduniversitetets huvudbyggnad: Harvard University/Harvard Staff Photographer.