”Den socialdemokratiska partikongressen har varit rätt bra”, är mitt svar när jag frågas om saken av partiföreträdare under sluttampen av partiets stora sammankomst på Gothia Towers i Göteborg. Den är en fråga som jag alltid får och alltid svarar samma sak på: Det har varit bra! Till och med jättebra!

Det är också vad jag får höra nu. Det har inte varit ”rätt bra” utan ”väldigt bra”.

Kanske är det sant. Men som sagt, den kollektiva gemenskapen mellan partiledning, kongressdelegater, volontärer, ombudsmän och sidoorganisationens observatörer brukar alltid skapa en känsla av den typ som till och med ett division 2-lag i fotboll kan framkalla under en hemmamatch. Även den timide dras lätt med i en euforisk stämning. Det är ”massans psykologi” som spökar.

Därför har jag under denna kongress mest hängt i korridorer, hotellbarerna och medierummet eller sett tillställningen på hotellrummet. Det har skapat en bra möjlighet att dels känna av stämningen bland såväl partiföreträdare som bevakare. Men också givit en möjlighet att få en uppfattning om hur folk som ser detta på sina TV-apparater uppfattar saken.

Tanken är att jag ska inte låta mig dras med i en överdriven entusiasm som gör mitt försök till analytiskt perspektiv försvagat.

Jag minns nämligen hur det var när Håkan Juholt valdes. Partiet var som nyfrälsta. Glädjen gjorde dem tyngdlösa. Jag satt med i kongresslokalen när han valdes och kände av ombudens oförställda glädje, ungefär som de fått ett barnbarn. När jag tillfrågades svarade jag att ”det här kan bli riktigt bra”, till och med i TV, men tillade mellan skål och vägg, ”det kan också gå käpprätt åt helvete”.

Så hur är det då, var det rätt bra eller väldigt bra?

Det beror förstås på perspektivet. Hur kan en socialdemokrat se på saken? Och vilka kongressblottade svagheter hos socialdemokratin bör en borgerlig spana efter?

Vad sossar kan glädjas åt

Låt oss kort först rekapitulera den förändrade spelplanen. Jag har uttryckt saken ungefär så här: För borgerligheten, och framför allt dess mest politiskt avancerade del, Moderaterna, var upplägget fram till nyss rätt bra. En gammal prisboxare, som medarbetarna får stötta upp i sin ringhörna, skulle gå en valrörelsematch mot en ung fräsch högerledare, med rödrosiga kinder efter sin senaste skogspromenad. Gammalt möter nytt.

Och även om den rödgröna regeringen klarat pandemikrisen hyggligt så spelar det ingen roll. Inte heller om vi fram till valrörelsen får en stark återhämtning i ekonomin. Därför att efter två mandatperioder vill väljarna ha förändring. De vill ha nya nyllen. Därmed var också prognosen dyster för Socialdemokraterna.

Men då gör Stefan Löfven ett genidrag. Han avgår. In kommer en fräsch och erfaren kvinna, som lärt sig av Göran Persson hur makt utövas, som läst på Harvard och inte nöjer sig med att plocka svamp i grannskapsskogen, utan vill kämpa fysiskt i naturen som utövare av swimrun.

Detta ändrar valrörelsescenen. Moderatledaren är plötsligt den gamle, sossen den nya. De som enligt tvåperiodsförbannelsen vill ha ett nytt nylle kan rösta på sossen.

Det känns som om bytet sker just i rätt läge, där partiet kan gå från att dels ha försökt stabilisera sig internt efter Juholtdebaclet, dels kravlat sig upp ur coronaträsket.

Men det är inte enbart gentemot väljarna som förändringen är betydelsefull. Partiledarvalet har också fungerat som en katalysator i partiet. Det känns som om bytet sker just i rätt läge, där partiet kan gå från att dels ha försökt stabilisera sig internt efter Juholtdebaclet, dels kravlat sig upp ur coronaträsket, och nu åter befinner sig på fast mark.

Även en utanförstående kan förstå vikten av att byta partiledare exakt i rätt läge, men kanske inte har lika lätt att greppa värdet av att också ha fått en ny partisekreterare.

Av vad folk säger så är detta val minst lika viktigt för att förstå entusiasmen och förväntningarna. Tobias Baudin, väl förankrad i fackföreningsrörelsen, välklädd i kostym och vita skor, kommer att åka land och rike runt för att se till att partiorganisationen kommer på fötter ordentligt inför valet.

Läs också:

Vad hade Erlander egentligen gjort?

Fredrik Johansson

Morgan Johansson har fel om den svenska högern

Stig-Björn Ljunggren

Alla vet att socialdemokraterna har en partiapparat som är oerhört effektiv när den väl kommer igång. Om den kommer igång som vi tvingats konstatera de senaste valen.

Men Baudin har en erfarenhet som andra partisekreterare saknat. Han kommer från facket. Och de tvingas agera oavbrutet för att behålla sina medlemmar och helst värva nya. Facket kan inte, som partierna, förvänta sig att staten betalar deras räkningar. De har en ständig kamp mot den sparsamma tröghet som arbetarna av rena överlevnadsskäl har.

Kommunal har haft vissa framgångar i detta arbete, efter att interna skandaler decimerat medlemsbeståndet. Till detta kommer ett par andra erfarenheter som han kan ta med sig:

Reinfeldtregeringen gjorde vad de kunde för att se till att facket försvagades. De tog bort avdragsrätten för medlemsavgiften, kraschade a-kassan och undvek att ta strid i frågor där facket kunde motmobilisera, exempelvis anställningsskyddet.

Det lyckades såtillvida att facket tappade medlemmar. Men det fick också bieffekten att de fackliga företrädarna fick skärpa sina värvaraktiviteter. Något som givit sådana som Baudin viktiga erfarenheter. Istället för att sänka facket, som de nya Moderaterna tänkte sig, har de snarare givit dem en vederkvickande spark i baken.

Notera också att Kommunal varit med och avskaffat det kontanta valstödet till socialdemokraterna. Det uppfattades av fåkunniga som att Kommunal vänt partiet ryggen. Egentligen har det varit tvärtom. De har i stället för direktstöd avsatt pengarna för att politiskt mobilisera sina egna medlemmar att bli partipolitiskt aktiva. De ska inte köpa stöd från partiet, utan snarare själva kliva in i verksamheten och ta plats i de folkvalda församlingarna. Det sker nu ute i kommunerna, säkerligen inför spikandet av riksdagslistorna, och i form av att Kommunal tar över partisekreterarrollen. Det kommer att vara mycket betydelsefullt. Inte minst för att övertyga kvinnor i offentlig sektor att lita på Socialdemokraterna.

Jag skulle nästan vilja gå så långt att göra valet av Baudin till en större fråga än valet av Magdalena Andersson.

Jag skulle nästan vilja gå så långt att göra valet av Baudin till en större fråga än valet av Magdalena Andersson. Men missförstå det rätt. Visst är partiledaren mest betydelsefull. Men valet av Andersson låg i korten. Alla visste att om hon vill, blir det hon. Baudin var inte lika självklar. Han är en stjärna, också. Men kanske hellre önskat vara kvar i Kommunal och bli legendarisk där, än ge sig in i den osäkra djungel som partipolitiken är. Och att han tar detta steg är också ett tecken på att han har den där hungern som ett riktigt politiskt djur ska ha.

Kan han få det socialdemokratiska maskineriet i högform, reparera banden med fackföreningsrörelsen som las-frågan ställt till med, och bli en ”partiledare” medan Andersson är ”statsminister”, då kan det uppkomma en sällsam dynamik framöver, där alla kan känna sig hemma, dels hos en agiterande partiföreträdare, dels med en stabil statsminister.

Vad borgerliga bör spana efter

En smällkaramell som de borgerliga hade kunnat hoppas på – och som ursprungligen också ingjutit oro hos partiledningen – är att partikongressen skulle ta en brutal vänstergir. Med en stark partifraktion, Reformisterna i ledningen, hade inte bara politiken kunnat dra på sig spenderbyxorna, höja alla tänkbara skatter och några till, samt, ve och fasa, göra partiledarvalet till en fråga för medlemsomröstning.

Men med pandemin kom vi att få en situation där plötsligt alla politiska företrädare vill att staten ska göra mer för näringslivet. Om regeringen har givit en miljard till företagen har borgerligheten krävt två. Politiken är definitivt tillbaka i stan. Det finns inte en enda branschorganisation eller annan närlingslivsföreträdare som inte ropar på mer politik. Även om det uttrycks som ”nationell samordning” eller ”strategi”.

Detta är sedan flera år en tydlig trend även innan pandemin, men denna kom att skynda på att staten och kapitalet åter sätter sig i samma båt efter ett par tre decenniers tydlig avgränsning gentemot varandra.

Reformisternas planer på att vända partiets färdriktning för mer statsintervention har kommit att bli betydligt mer ”normalt” än ”radikalt”.

Detta har gjort att exempelvis vänsterfraktionen Reformisternas planer på att vända partiets färdriktning för mer statsintervention, dra på regeringen spenderbyxor så att partiet åter kan bli alla goda gåvors givare, har kommit att bli betydligt mer ”normalt” än ”radikalt”.

Att låna pengar till massiva investeringar – mycket pengar! – är idag något alla ägnar sig åt. Vi har en nyindustrialisering, ett politiskt gräl om hur mycket vi ska satsa på välfärden, et cetera.

Det som var Reformistisk utopi för några år sedan är nu globalt allmängods.

Det många nu frågar sig är hur Reformisterna ska reagera på detta. Ska de förklara sig nöjda med situationen – och med idogt rörelsearbete göra sig förtjänta av politiska positioner i kommun och riksdag – eller kommer de att ännu mer agera parti i partiet och höja insatserna?

Men här finns förstås en möjlighet för borgerligheten att utnyttja de utslag av överdriven reformlusta som denna vindförändring medför. Socialdemokraterna kommer inte bara att återgå till sin traditionella föreställning om att staten kan styra samhällsutvecklingen, och att medborgarna finner sig i att bli skrivna på näsan om hur de bör leva.

Det finns också en spänning mellan den finansdepartementliga realism som sådana som Magdalena Andersson står för, som först pekar ut områden som behöver prioriteras och först därefter diskuterar hur statens skatteinkomster ska förbättras, medan partiradikalerna hellre diskuterar skattehöjningar – sådant som fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, arvsskatt – och detta oavsett om det ger mer klirr i statskassan eller inte, eller skapar mobiliseringsmöjligheter för de politiska motståndarna. För dessa handlar det inte om pengarna utan om principen. De rika ska betala mer, kosta vad det kosta vill…

Gissningsvis kommer kongressentusiasmen och den allmänna förändringen av tidsandan att innebära en hel del överdrivna förslag och beslut från socialdemokraternas sida. Inte minst kommer det att vara svårt att förhindra att låneivern – vigd åt investeringar – så småningom också sipprar ut till konsumtion.

Sådant kan fungera rätt väl i den borgerliga agitationen framöver.

Kongressen blev också en aldrig tidigare skådad uppvisning i hur socialdemokrater blandar begreppen stat och samhälle. 

Kongressen blev också en aldrig tidigare skådad uppvisning i hur socialdemokrater blandar begreppen stat och samhälle. Det gör deras tal och texter oerhört grötiga när de kan sammanfattas i att det starka samhället ska mobilisera hela samhället.

Att ett folkrörelseparti på detta sätt – avsiktligt! – tänker oredigt och inte gör skillnad på ”det offentliga” och ”det civila samhället” ger säkerligen stora möjligheter för borgerliga att idka kritik. Även om det också på den kanten ibland blivit lite suddigt.

Det är inte enbart en akademisk ordlek, utan handlar faktiskt om hur vi förstår politiska insatser. När det exempelvis gäller kriminaliteten gör Socialdemokraterna en tydlig poäng av att staten (det allmänna, offentlig sektor, myndigheterna, region, kommun et cetera) ska göra tydligare insatser genom att bura in buset och stärka skolor och bekämpa segregationen genom att exempelvis bekämpa trångboddhet och sunkiga utanförskapsområden. Men, säger man också, det är även medborgarna själva som måste agera, exempelvis inte knarka, betala märkligt låga priser på nagel- och frisörsalonger. Inte minst idrottsrörelse och andra frivilligorganisationer har stora uppgifter.

Att då säga att samhället ska stärka samhället gör en klar tankegång suddig. Här har borgerliga en chans att göra narr av Socialdemokraterna.

***

Slutligen. Visst, partikongressen blev rätt bra, eller till och med mycket bra. Socialdemokraterna är på banan igen och tycker sig ha vind i seglen. Jag har träffat moderater som suckar över detta, eller till och med väst om ”jävla sossar, nu lurade de upp oss på läktaren igen”. Dessa dysterkvistar har inte anledning att känna sig mindre oroade.

Men. Vi ska också erinra oss om att folk på senare tid tankat bilen för över tusenlappen, kommer att få elräkningar av rekordstorlek och på nyheterna hört om cement- och elbrist, att skjutningar och sprängningar kommer allt fler allt närmare, att kniv- och förnedringsrån fortsätter. Det är som i en Ayn Rand-dystopi, och när julhandeln dessutom hotas av containerbrist och juridifieringen gör politiska insatser försvagade, då kommer kanske den socialdemokratiska entusiasmen inte att skörda några stora framgångar.

Således skulle jag rekommendera alla andra orakel som vill spana på utfallet av nästa års valresultat, att först avvakta opinionsmätningarna för resten av året. Där möter den nyväckta socialdemokratiska entusiasmen folks vardagsverklighet. Då först får vi en indikation om vad denna partikongress egentligen betydde.

Omslagsfoto: Björn Larsson Rosvall/TT