Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Johan Lundberg: En förlorad värld

Medan svenska journalister spanade efter Horace Engdahl i Gamla stan, talade han i Köpenhamn om den seriösa litteraturkritikens alltmer marginaliserade roll i ett kulturklimat där politiska ambitioner och slagord ställt sig i vägen för mer djuplodande diskussioner om estetiskt värde.

Horace Engdahl. Bild: Prolineserver.

I förra veckan lanserades den danska litteraturhistorikern Marianne Stidsens bok Levende litterater. Samtaler om kritikkens guldalder på ett seminarium på Köpenhamns universitet. För den som läst min genomgång i Smedjan om litteraturkritikens utveckling från mitten av 1980-talet till i dag är ämnet som sådant kanske inte helt obekant.

Seminariet i Köpenhamn avslutades med att Horace Engdahl höll ett anförande om litteraturkritikens utveckling från 1980-talet till i dag, med utgångspunkt i en omläsning – och i viss mån omvärdering – av den franske litteraturteoretikern Roland Barthes. Syftet var att belysa förändringar på det litterära fältet under de senaste decennierna.

Barthes, som befann sig i skarven mellan strukturalism och poststrukturalism, likväl som mellan universitetsvärlden och den publicistiska offentligheten, är känd för sin idé om författarens död. Författarsubjektet och föreställningar om att litterära verk, romaner, dramer och dikter, har kopplingar till sådant som författares intentioner och biografiska kontexter, ansågs höra hemma på historiens sophög. Det gällde även själva idén om fiktiva berättelser överhuvudtaget, om diktaren som ett betydelsealstrande centrum och skapare av sammanhängande och psykologiskt konsistenta romanfigurer. Utifrån en vidare politisk kontext kunde det som Barthes gjorde upp med hänföras till en småborgerlig konstuppfattning som man ytterst sett ville skjuta i sank.

Vad Barthes inte hade räknat med, påpekar Engdahl, var de marknadskrafter som skulle vrida utvecklingen i en helt annan riktning än vad man tänkt sig i 1960- och 1970-talets franska intellektuella elit. De företrädare för en borgerlig kultursyn som Barthes såg som maktfaktorer att motarbeta, sopades bort av samma kommersiella aktörer som skulle återuppliva författaren som person. I litterära bilagor, månadstidningar, bokmässor och på så kallade litterära events visade sig författaren återuppstånden i groteskt uppförstorad form.

När hundraårsjubileet av Barthes födelse firades i Paris på Collège de France, i november 2015, fick den andra dagens seminarier och föreläsningar ställas in. Kvällen innan hade nämligen 130 människor mördats av en av Islamiska Statens terroristceller, inne i konserlokalen Bataclan. För Engdahl framstår dådet som symtomatiskt för en fientlighet mot den europeiska bildningstraditionen, vilket tar sig uttryck i politiserade vantolkningar av kulturhistorien och dess mästerverk. I dylika vantolkningar tycks just författarens kön, hudfärg och sexuella läggning ofta betydligt viktigare än det estetiska objektet – kan man tillägga.

Det tidiga 1900-talets estetiska förståelse har förkroppsligats av arkitekten Le Corbusier vision om att skapa en helt ny sorts människa.

Med en vacker och gripande bild liknar Engdahl kulturen och konsten i nuet vid tiden för romarrikets undergång, då resande kunde nå en avlägsen romersk provins och förvånat konstatera att akvedukterna fortfarande fungerade. För nutidens människor framstår, påpekar han, är det tidiga 1900-talets konst på motsvarande sätt – som smått obegripliga kvarlämningar från en tid vars utopiska anspråk förblir dolda för dagens och morgondagens människor.

Där går det en skiljelinje mellan mig och Horace Engdahl. För mig har det tidiga 1900-talets estetiska förståelse till stor del förkroppsligats av arkitekten Le Corbusier och hans utopistiska vision, som delades av många samtida konstnärer och författare, om att skapa en helt ny sorts människa, för en helt ny tid. Det var en människa som saknade besvärande band till det förflutna och dess obsoleta estetiska eller etiska värderingar – värderingar som då, under 1900-talets första decennier, tenderade att sammanfalla med den sorts borgerliga modernitet och individualism som hade börjat ta form redan under senrenässansen.

Min egen otidsenlighet sträcker sig bortom Le Corbusiers och andra modernisters estetik, som i det tidiga 1900-talet ofta sammanföll med diverse politiska vanvettsprojekt som inte sällan slutade i diktaturer och massmord. Min otidsenlighet tenderar att snarare landa hos en tidigare generation författare, som Henry James, Edith Wharton och Joseph Conrad – eller en konstteoretiker som Walter Pater. Långt efter att dessa personer hade lämnat jordelivet formulerades en liknande sorts otidsenlighet på ett träffande sätt av den argentinska författaren Jorge Luis Borges: ”Det är en gentlemans plikt att ge sitt stöd åt förlorade projekt”.

Att anpassa sig till samtiden förefaller hur som helst i ett sådant läge som en mycket dum idé.

Många aktörer, som de ovan nämnda, inom just det sena 1800-talets förmodernistiska rörelser, förenades av att de såg den sofistikerade estetiken som ett egenvärde, förutan vilken livet skulle förtvina (i vid samhällelig bemärkelse: civilisationen och i snäv privat bemärkelse: den egna existensen). Det man förenades av var en vurm för förfallets skönhet, inte i form av ett romantiserande av barbariet utan som ett försök att vårda kontakten med de döda. Traditionens ideal och visioner såg man förkroppsligade i till synes otidsenliga men i grunden civilisationsupprätthållande institutioner och estetiska ideal samt i konstens strävan efter att utmejsla själva grundvalarna för civiliserade beteenden.

Fortfarande i början av 2000-talet domineras kulturvärlden av en i viss mån väsensskild ambition: modernismens vision om att kunna skapa en ny sorts människa, för en helt ny tid. I lika hög grad som för Le Corbusier innebär det ett jämnande vid marken av allt som kan erinra om det förflutna. I det läget gör kanske den kritiker som upplevde 1980-talet – eller tidigare decennier – som guldåldrar bäst i att identifiera sig med de munkar som på karga öar utanför Irland under den tidiga medeltiden vårdade det arv från antiken som man på den europeiska kontinenten under flera hundra år ägnade sig åt att efter bästa förmåga förstöra.

Att anpassa sig till samtiden förefaller hur som helst i ett sådant läge som en mycket dum idé. Där är vi ense.