En frihetskämpe har lämnat oss
Mats Johansson, tidigare vd för Timbro, och grundare och ordförande för tankesmedjan Frivärld, avled plötsligt och oväntat på midsommardagen. Han lämnar ett stort tomrum efter sig, som en uppskattad kollega, en oefterhärmlig försvarspolitisk debattör och en älskad familjefar. Under sitt alltför korta liv satte han avtryck i svensk politik som kommer fortsätta prägla svensk utrikespolitik för lång tid framöver.
Som de flesta besjälade, och orädda, människor kunde Mats vara besvärlig. Han hade mycket lite till övers för grumliga resonemang och mjukryggad kompromissvilja. Hans frihetliga rättvisepatos var alltid starkare än hans vilja till diplomati, och just detta var sannolikt nyckeln till hans stora gärning för svensk samhälls- och utrikesdebatt. Han vågade kalla saker vid sitt rätta namn, med en penna och en tunga som var skarpare än de flesta andras.
Mats Johanssons solidaritet med den enskilde människan ledde honom konsekvent till ett försvar för de förtryckta, och till en oförsonlig kritik av de som i kraft av storlek och makt tagit sig rätten att göra våld på andra. När den dåvarande Socialdemokratiska utrikesministern Sten Andersson – sent hösten 1989, på fel sida Murens fall – hävdade att Baltikum ”inte var ockuperat” var Mats Johansson en av de viktigaste rösterna i svensk debatt för ett erkännande av de baltiska folkens självständighet och rätt till ett liv i frihet. När hoten mot oppositionsledaren Boris Nemtsov hårdnade i Ryssland var det Mats Johansson som beslutade sig för att inte bara bjuda in Nemtsov, utan att också ge ut hans skrifter på svenska.
När Ryssland ockuperade Ukraina var Mats Johansson en rasande kritiker av dem som ville benämna ockupationen vid något annat namn än det rätta, oavsett om de återfanns på Aftonbladets kultursida eller i de våldsamma, högerextrema träskmarkerna.
I decennier har Mats Johansson stormat mot den navelskådande, ofta hycklande, socialdemokratiska impulsen att sätta den påstådda svenska neutraliteten före ett ärligt ingånget försvarspolitiskt åtagande tillsammans med andra genom NATO. Hans försvar för ett fritt Europa smittades aldrig av de allt mer nationalistiska stämningarna som nu driver en stor del av kritiken mot EU. För Mats var ensam aldrig stark. Han satte alltid Sverige, och kampen för frihet, i ett större sammanhang.
Och av detta skäl var hans engagemang för de yngre generationerna också mycket påtagligt. Mats och jag kunde ha våra duster, men en sak var vi rörande överens om: att ta strider här och nu är en sak, men den viktigaste investeringen kommer alltid vara i enskilda individer. Genom Frivärlds utrikesakademi har Mats tillsammans med Katarina Tracz utbildat, stöttat och inspirerat hundratals talanger, varav flera sannolikt kommer tillhöra morgondagens ledare.
Det är med djup tacksamhet jag tänker på allt Mats Johansson har betytt för dessa, och många andra. Under dagen har vittnesmålen om detta avlöst varandra, bland annat i fina texter och kommentarer av Gunnar Hökmark och Tove Lifvendahl. Fler lär tillkomma, och samlas in, när vi får möjlighet att senare i sommar arrangera en minnesstund.
Mats kommer vara saknad, och ihågkommen, länge i en tid när människor av hans kaliber behövs mer än någonsin.