Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Essä

Medan andra kommunistdiktaturer knappt hunnit plocka bort hammaren och skäran hade Polen vårvintern 1990 redan tagit avgörande steg mot demokrati och marknadsekonomi. 90-talet blev turbulent, men vid millennieskiftet liknade Polen alltmer en stabil liberal demokrati, skriver Andreas Johansson Heinö i den första av två artiklar inför det polska parlamentsvalet på söndag.

I helgen röstar Polen i vad som beskrivits som ett ödesval för landets demokrati. I två texter inför valet blickar Andreas Johansson Heinö tillbaka på en vinglig resa.

Det började bra. Redan på hösten 1988, efter ett halvår av förlamande strejker över hela landet, möttes Lech Walesa, karismatisk ledare för den alltjämt förbjudna fackföreningen Solidaritet, och kommunistdiktaturens inrikesminister Czselaw Kiszczak för att i hemlighet lägga upp planerna för förhandlingar mellan regimen och oppositionen. Under vårvintern 1989 genomfördes de så kallade rundabordssamtalen. Resultaten var sensationella. Fria fackföreningar tilläts. Solidaritet erkändes som ett politiskt parti. Delvis fria val skulle hållas. 

Det här var innan måndagsdemonstrationerna hade kommit igång i Leipzig. Taggtråden var fortfarande intakt längs den ungerska gränsen till Österrike. I Östberlin förbereddes 40-årsfirandet av den östtyska arbetar- och bondestaten vars öde ingen ännu förutsåg.

Det var Polen som ensamt började rucka på järnridån den där våren. Kulmen nåddes i juni 1989 när Solidaritet vann 99 av hundra platser i den nyinrättade senaten och samtliga av de mandat som stod på spel i sejmen (knappt två tredjedelar av platserna i underhuset hade reserverats för kommunistpartiet). I augusti tvingades så Wojciech Jaruzelski, generalen som styrt landet sedan 1981 och nu låtit sig utnämnas till president, inse slaget förlorat och ge Solidaritets Tadeusz Mazowiecki i uppdrag att bilda regering.

Det var Polen som ensamt började rucka på järnridån den där våren.

Sen gick det fort. Under ledning av finansminister Leszek Balcerowicz utformades en av historiens mest offensiva ekonomiska reformplaner. Plåstren skulle rivas direkt. Subventioner avskaffas, priser släppas fria, statlig egendom privatiseras. Penningpolitiken var strikt monetaristisk enligt den Milton Friedmanska skolboken. Målet: makroekonomisk stabilitet. Priset: hög, men förhoppningsvis kortvarig, arbetslöshet. Chockterapi, kom det att kallas.

Det hela sjösattes redan den 1 januari 1990. Så medan bakfyllan fortfarande låg tung efter de glädjefyllda revolutionerna i Berlin och Prag, och blodet ännu inte torkat efter avrättningarna av paret Ceausescu i Bukarest, hade Polen redan tagit ett jättekliv in i den framtid som vid den här tiden stavades demokrati, marknad och rättsstat.

Mazowiecki hade för egen del inga större illusioner. Några månader, sedan skulle nog protesterna bli för stora, trodde han.

Men polackerna svalde den beska medicinen. Arbetslösheten och priserna steg snabbt men strejkerna dröjde. I stället fick premiärministern skyhöga popularitetssiffror i mätningarna. Solidaritet hade byggt upp ett stort förtroendekapital under 1980-talet som nu kunde omsättas i acceptans för hårdför reformpolitik.

Hotet visade sig snarare komma inifrån. Solidaritet var en bräcklig paraplyorganisation som rymde arbetare och intellektuella, katoliker och icke-katoliker, liberaler och konservativa. Frågan var inte om utan när den skulle splittras upp.

***

En som inte hade tålamod att vänta på att reformerna skulle bära frukt var Lech Walesa. Han hade valt att avstå från formella poster i staten. I stället satt han hemma i Gdansk och surade. Irriterad över att ingen ringde. Förolämpad över att Mazowiecki, som han själv föreslagit som premiärminister, stal all uppmärksamhet. När Vaclav Havel som nytillträdd tjeckoslovakisk president besökte Polen sommaren 1990 vägrade en avundsjuk Walesa att ens träffa sin gamle dissidentkollega.

I stället utlöste han vad som kom att kallas “kriget på toppen”. Målet: seger i ett presidentval som Walesa ville skynda att utlysa. Vägen dit: oförsonliga attacker på Mazowiecki. ”Han är så långsam”, klagade Walesa.

Valkampanjen blev smutsig. Mazowiecki förnedrad. Han gick inte ens till andra omgången, besegrad inte bara av Walesa utan även av Stanislav Tyminski, en för de flesta okänd affärsman som återvänt från Kanada och Peru där han levt halva livet och enligt egen utsago blivit mycket framgångsrik. Tyminski talade med en överdriven brytning, för att förstärka sin distans till det kommunistiska Polen, samtidigt som han lanserade en illa dold antisemitisk konspirationsteori om ”utlänningar” som sett till att polackerna blivit ”Europas negrer”. Tyminski var chanslös mot Walesa i andra omgången (och skyllde förlusten förbehållningslöst på ”judarna”), blev snabbt bortglömd, men har förtjänat en plats i historieböckerna som den första i raden av åtskilliga östeuropeiska populister.

Tjugonio (!) partier vann mandat i valet.

Tyminskis framgång, och Mazowieckis katastrofala insats, fick ledande intellektuella att utbrista att polackerna kanske helt enkelt inte var mogna för demokrati än. Alldeles uppenbart hade de röstat fel. Sprickan inom den gamla Solidaritetsrörelsen var nu oöverbryggbar och Mazowieckis tid som premiärminister slut. Även efterträdaren, Jan Bielecki, var dock en övertygad marknadsliberal som fortsatte reformarbetet, med Walesa i ryggen men allt större folkligt motstånd.

Nästa kalldusch kom ett år senare, när Polen, sist av alla länder i regionen, genomförde sina första helt demokratiska parlamentsval. Tjugonio (!) partier vann mandat (Polen tillämpade ingen procentspärr vid de första valen). De flesta av dem kritiska till de ekonomiska reformerna. Valdeltagandet var lågt: endast 43 procent brydde sig om att rösta.

Partinamnen från den här tiden må ha försjunkit i glömska men bakom etiketterna döljer sig namn som kommit att göra stora avtryck i polsk politik under de senaste trettio åren. Här fanns exempelvis Centrumalliansen: tvillingarna Lech och Jaroslaw Kacynskis första parti (Jaroslaw hade nyss fått sparken som stabschef hos Walesa), som trots sitt namn var ett tydligt högeralternativ redan då. Här fanns Liberaldemokratiska kongressen under ledning av en ung Donald Tusk, som senare kom att bli både premiärminister och Europeiska rådets ordförande. Här återfanns libertarianen Janusz Korwin-Mikke med sitt första parti, bildat redan 1987. Här fanns förstås Demokratiska unionen, där stora delar av den liberala intelligentian var samlade: Jacek Kuron, Adam Michnik, Bronislav Geremek.

Leninvarvet i Gdansk, där fackföreningen Solidaritet fick järnridån att börja gunga. Foto: NTB

I partilistan utmärker sig också BBBB – de polska ölvännernas parti. BBBB var ett av de första satirpartierna i Europa, och det första som leddes av en ståuppkomiker (Janusz Revinski), men också relativt framgångsrikt. Tre procent fick de och en hel del internationell media (partiet splittrades så småningom i stora och lilla ölpartiet). 

Ny premiärminister blev advokaten Jan Olszewski. Han hade gjort sig känd när han företrädde anhöriga till Jerzy Popieluszko, prästen som mördades av säkerhetstjänsten 1984 i ett av de allra sista politiska morden under hela kommunisteran. Han samlade ihop en allians av kristdemokrater, agrarpartier och nationalister som förenades i strävan att dämpa effekterna av reformerna. Nu skulle den ekonomiska politiken inte längre “vila på ruinerna av statliga företag”, sa Olszewski. 

Mot sig hade han liberaler som ville fortsätta, och konservativa som ville stoppa reformerna helt. Men också IMF och Världsbanken och den amerikanska regeringen som krävde uthållighet (Polens handlingsutrymme var relativt begränsat som följd av den gigantiska statsskuld som byggts upp under de föregående decennierna).

Och mot sig hade de också presidenten Walesa, som mest av allt ville stärka sin egen makt.

***

Det egendomliga med Polens demokratisering var att man gjorde saker i fel ordning. En president valdes alltså utan att ett demokratiskt parlament antagit en konstitution som tydliggjorde presidentens befogenheter. Det ledde till ständiga konflikter. Om utrikespolitik – där president och regering drev helt olika linjer, till exempel i den extremt känsliga frågan om tillbakadragandet av sovjetiska trupper (gemensamma polsk-ryska företag kan väl ta över militärbaserna, tyckte Walesa) och i frågan om landets framtida prioriteringar (Walesa spånade fritt om nya samarbeten med gamla Warszawapaktsländer medan regeringen uteslutande ville prioritera medlemskap i EG och Nato). Och såklart i inrikespolitiken, där Walesa allt tydligare blev en kritiker av sin egen regering.

Olszewskis regering föll sommaren 1992. Men inte på grund av den ekonomiska politiken. Den tändande gnistan var att man offentliggjorde dokument som avslöjade vilka som under kommunisttiden fungerat som angivare till säkerhetstjänsten. Problemet var att tillförligheten i den kommunistiska säkerhetstjänstens dokument var svag. Här fanns till exempel namnet på den minister som drivit offentliggörandet hårdast (han ändrade omedelbart uppfattning i frågan). Liksom Walesas namn.

Regeringskrisen fick svenska ledarsidor att damma av gamla skämt om ”polsk riksdag”.

Regeringskrisen fick svenska ledarsidor att damma av gamla skämt om ”polsk riksdag”. Bilden började sätta sig av ett land som inte gick att styra. Och av en president som, med DN:s korrespondents formulering: ”har många talanger men han är inte expert på att argumentera och fullfölja en logisk tankekedja.”

Hösten 1993 var det val igen. Nu fastnade skratten i halsen. Vinnare blev SLD, det vill säga det gamla kommunistpartiet som nu kallade sig socialdemokrater. Näst störst blev det vänsterlutande agrarpartiet PSL. En tredjedel av rösterna gick till partier som hamnade under den spärr som nu hade införts, bland dessa nästan alla försvarare av marknadsreformerna. 

Året efter hände samma sak i flera länder: ex-kommunister röstades tillbaka till makten i Litauen, Ungern och Bulgarien. Inte ens fem år hade gått sedan murens fall och befolkningarna vände redan ryggen mot de marknadsliberala reformerna. Och även här gick alltså Polen före de andra. Hösten 1995 förlorade så Walesa presidentvalet mot SLD:s ledare Aleksander Kwasniewski i vad som framstår som en symbolisk slutpunkt på denna första postkommunistiska etapp. 

”Vi valde olika metoder”, sa Kwasniewski för att avfärda frågan om sitt kommunistiska förflutna. “Några av oss valde att förändra inifrån, medan andra valde att försöka påverka utifrån.”

En oerhörd relativisering, förstås. Walesa, med alla sina brister, tog strid för det som var rätt när det fortfarande kostade något. Kwasniewski var däremot en skrupelfri karriärist som jobbade för partiet så länge det passade honom. ”Hur stor är skillnaden mellan demokrati och demokratisk socialism?”, skämtade dissidenterna på 1980-talet: “lika stor som mellan en stol och elektriska stolen”. Kwasniewski hörde till dem som relativiserade kommunismen.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Men moral räcker inte hela vägen. Som president blev Walesa en belastning för den polska demokratin. ”När tiden är kommen för att införa en diktatur kommer folket tvinga mig att acceptera den rollen, och jag kommer inte vägra” är ett färgstarkt citat som tyvärr fångar verkligheten ganska väl. Och som blottlägger trådar från dagens auktoritära utveckling ända tillbaka till demokratiseringens tidigaste faser. 

Kwasniewski kom däremot att skörda frukterna av de liberala reformer han så småningom kom att ställa sig bakom. När han tog över växte ekonomin med över fem procent årligen och de flesta internationella bedömare beskrev den polska chockterapin i termer av en succé. Och det blev Kwasniewski som fick leda Polen in i Nato (1999) och EU (2004). Han bidrog till antagandet av en fungerande konstitution 1997, och gjorde Polen till en av USA:s närmaste allierade i Europa efter 11 september 2001. 

När 2000-talet började ansåg de flesta bedömare att Polens framtid var ljus. Ekonomin växte, demokratin började rota sig. Och i regeringen samarbetade liberaler och konservativa, samtidigt som konfliktnivån mellan institutionerna var låg. Vad kunde gå fel?

Omslagsfoto föreställande Solidaritets ledare Lech Walesa sommaren 1990: AP Photo/Czarek Sokolowski