Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Essä

Landet som lämnade Rysslands skugga

Omvärldens bild av Estland har länge präglats av landets närhet till Ryssland och språk- och kulturkonflikten mellan ester och landets rysktalande minoritet. Men det mesta talar för att konflikten är överspelad. Den rysktalande befolkningen har idag kommit att acceptera att de också är estländare och är lojala mot det land där de är medborgare, skriver Gustaf Lewander.

Estlands premiärminister Kaja Kallas leder det marknadsliberala center-högerpartiet Reformpartiet och bildade efter valet i mars en koalitionsregering med det nybildade liberala partiet Estland 200 och Socialdemokraterna. Foto: AP Photo/Sergei Grits

Estlands val till landets riksdag (Riigikogu) den 5:e mars 2023 hölls mot en brokig bakgrund, som svenska medier tolkade som ”Rysslands skugga”. Det är en retorisk figur som har återkommit många gånger sedan Estland för andra gången vann sin självständighet, i och med Sovjetunionens upplösning 1991, men som visat sig ha ganska lite med Estlands politiska landskap att göra, särskilt på senare år.

I riksdagsvalet erhöll det marknadsliberala center-högerpartiet Reformpartiet (Reformierakond) 31,2 procent, Estlands Konservativa Folkparti (Eesti Konservatiivne Rahvaerakond, EKRE) 16,1 procent, Centerpartiet (Keskerakond) 15,3 procent, liberala Estland 200 (Erakond Eesti 200) 13,3 procent, Socialdemokraterna (Sotsiaaldemokraatlik erakond, som har en mer socialliberal och mer kulturpolitisk profil än sitt svenska systerparti) fick 9,3 procent och konservativa Fäderneslandspartiet (Isamaa) 8,2 procent. Reformpartiet har av många utomstående bedömare beskrivits som det valets stora segrare, bland annat tack vare Kaja Kallas hårda utrikespolitiska linje. Det är dock en sanning med betydande modifikation. 

Kaja Kallas tillträdde som partiledare för Reformpartiet 2018, och som premiärminister 2021, efter en regeringskris som slog sönder den dåvarande koalitionen mellan Centerpartiet, EKRE, och Fäderneslandspartiet. Inom ett år från hennes tillträde som ledare för en ny koalition hade Reformpartiet gått från 30 till 19 procent i opinionsmätningarna. Regeringen framstod som otydlig i sin kommunikation, inkonsekvent i hanteringen av Covid-19, och ointresserad av den estländska vardagen.

Någon hördes grumsa om att Kallas syntes mer utomlands än hon gjorde i Estland.

Någon hördes grumsa om att Kallas syntes mer utomlands, där hon var upptagen med att tala om det föregivna ryska hotet, än hon gjorde i Estland – och hon verkade vara mer intresserad av att använda utrikespolitiken för att säkra en plats i Europeiska kommissionens parnass, än av att lösa Estlands problem. Rysslands invasion av Ukraina 2022 förefaller därför i mångt och mycket ha varit Kaja Kallas politiska räddning. Valresultatet, som innebar en uppgång på 2,3 procentenheter, måste ses i detta ljus. 

Under 2022 satsade Kaja Kallas på att hantera symbolfrågor kopplade till den estnisk-ryska relationen – bland annat återuppväckte Reformpartiet frågan om de kvarvarande sovjetiska monumentens vara eller icke vara i offentligheten. Man drev också igenom en sedan flera år tillbaka beslutad men inte genomförd reform av undervisningsspråket i skolorna, med innebörden att dessa senast 2025 helt ska ha gått över till undervisning på estniska. Fram till nu finns två parallella skolsystem med undervisning på antingen estniska eller ryska; ryska ska i framtiden undervisas i som antingen ”hemspråk” eller främmande språk. Dessa åtgärder var gamla krav från Reformpartiet, och att man lyckades genomdriva dem bidrog till att man kunde återvinna det historiskt höga stöd man hade före Kallas.

Valets stora vinnare var dock det unga partiet Estland 200, som för första gången klarade spärren på fem procent och fick hela 13,3 procent. Framgångarna handlade inte minst om att man fokuserade på hanteringen av coronapandemin och på den energipolitiska genomklappningen. 

***

Efter Sovjetunionens fall har Estland varit mer eller mindre beroende av de inhemska oljefyndigheterna för att klara elförsörjningen, men i och med kraven på en grön omställning har utnyttjandet av oljeskiffer blivit mer och mer ohållbart. I avsaknad av egna kärnkraftverk har landet försökt lösa problemet genom anslutning till de svenska och finska elnäten – en dålig lösning, i och med de problem som drabbat de nordiska och europeiska elnäten.

Elpriserna i Estland under 2022 och tidiga 2023 har tidvis varit dubbelt så höga som i Sverige, och behovet av storskaliga investeringar i utbyggd elproduktion är skriande. Som lösningsförslag har Estland 200 anammat en färdplan framtagen av Den gröna tigern (Rohetiiger), ett samarbete mellan flera stora företag och universiteteten. Man förespråkar ett radikalt åtgärdsprogram: energikonsumtionen ska minska med runt 23 procent till 2040, samtidigt som den inhemska energiproduktionen föreslås öka från strax under 5 TWh till runt 15 TWh. Ökningen ska enligt förslaget genomföras genom massiva satsningar på i princip samtliga tillgängliga kraftkällor, förutom den inhemska skifferoljan – framförallt havsbaserad vindkraft, solenergi, och olika former av bioenergi. Det är förvisso osäkert om planen är genomförbar, men Estland 200 är ett av få partier som alls har formulerat en sammanhängande vision på området. 

En vanligt återkommande anklagelse mot landets partier: att de präglas av svågerpolitik och ideologiskt klanvälde.

Estland 200 har också vinnlagt sig om att rekrytera tidigare opolitiska experter och nya krafter, för att undvika en vanligt återkommande anklagelse mot landets partier: att de präglas av svågerpolitik och ideologiskt klanvälde. Denna anklagelse formuleras ofta väl polemiskt, men kan tyvärr inte sägas vara ogrundad.

Estlands politiska kultur är fortfarande på vissa sätt anstruken av det sovjetiska arvet, och alla de tidigare stora partierna är i varierande grad påverkade. Flera exempel finns i närtid – när Estlands regering föll 2021, var det efter en stor korruptionsskandal som involverade det styrande Centerpartiet och en estnisk affärsman med ekonomiska band till Krim. Även efter den förra regeringens tillträde 2021 har det förekommit skandaler kring personkonflikter och korruption. 

Ledarskapet i Reformpartiet har tidvis framstått som en dynastisk fråga – Kaja Kallas är dotter till Siim Kallas, Estlands första EU-kommissionär och tidigare ledare för Reformpartiet. Nationalkonservativa EKRE grundades i sin tur av släkten Helme – far och son, Mart och Martin Helme, har turats om som partiledare. Båda släkterna Helme och Kallas var framstående i Sovjetestland – Siim Kallas gick med i Kommunistpartiet redan 1973, långt innan Sovjetunionens upplösning, medan Mart Helme var ordförande i det sovjetestniska författarförbundet. Denna bestickande kombination av korruption och sovjetisk-ryska kopplingar med en mycket högljudd linje i antisovjetiska symbolfrågor har länge irriterat både estniska och Estlandsryska väljare, men har betraktats som något man helt enkelt får leva med.

Estland är ett litet land, det är svårt att hitta ledare utan skelett i den politiska garderoben, och visst historiskt hyckleri har man kunnat acceptera i utbyte mot en tydlig och hård, utrikespolitisk hållning. Estland 200 vann därför sannolikt många röster, bland alla landets väljargrupper, genom att satsa hårt på förnyelse både av sakpolitiken – och av politikerkåren.

***

Den fråga som framförallt sysselsatt utomstående bedömare är relationerna mellan ester och landets rysktalande, som emellertid är långtifrån en homogen grupp. Runt 38-39 procent av landets befolkning talar ryska som andraspråk, medan 29 procent av befolkningen talar det som modersmål. 

Vid tiden för folkräkningen 2021 var en klar majoritet av landets cirka 30 procent icke-estniska medborgare ryssar. Resterande del har också ryska som modersmål, men härstammar mestadels från andra före detta sovjetrepubliker som Ukraina. Klyftorna mellan estniska och rysktalande väljare har minskat för varje år. I politiskt beteende består skillnaderna mellan ester och rysktalande numera främst i relationerna till Centerpartiet – och till Sovjetunionen. 

Centerpartiet spelade länge rollen som länk mellan den estniska majoritetsbefolkningen och den rysktalande minoriteten; samtidigt som man förordade en socialliberal politik och ekonomiska reformer, intog man en tillbakadragen – ibland rent apologetisk – linje i relation till den sovjetiska ockupationen och de rysktalande.

Detta gjorde partiet populärt bland rysktalande, och stödet inom väljargruppen har länge varit väldigt högt, men det alienerade samtidigt många ester. Den långvarige partiledaren Edgar Savisaar uppvisade många av den sovjetiska maktspelarens klassiska drag, och Centerpartiet har tidvis framstått som ett maktparti av östeuropeisk modell, i tydlig kontrast mot mer öppet västerländskt orienterade partier. 

I dag lever rysktalande och ester ofta åtskilt, men i det offentliga följer man samma kulturella koder.

I dag lever rysktalande och ester ofta åtskilt, men i det offentliga följer man samma kulturella koder, och det absoluta flertalet av alla rysktalande är också estnisktalande. Ökande välstånd som kommit alla samhällsgrupper till del och en konsekvent och tydlig språkpolitik har med tiden blivit ett framgångsrecept.

Till skillnad från vad många tror, bor en majoritet av de rysktalande inte i Narva, utan i landets huvudstad Tallinn (sv. även Reval). Den rysktalande befolkningen har alltmer kommit att acceptera att de också är estländare; de är i allmänhet lojala mot det land de är medborgare i, och tjänstgör både i landets väpnade styrkor och poliskår utan märkbara friktioner.

Bland de som alltjämt högtidlighåller Röda arméns seger i andra världskriget är det i första hand segern över Nazityskland som firas – och de egna offren för detta mål – vilket esterna kunnat tolerera, även om de inte tycker om firandet. Det var samtidigt detta historiebruk som Reformpartiet tog sikte på under 2022.

Efter Rysslands invasion av Ukraina har många, även rysktalande, kritiserat de sovjetiska symbolernas och historiebrukets framskjutna plats i Estlands offentlighet. Rysslands försök att använda de sovjetiska symbolerna för skapa en gränsöverskridande identitet som kan knyta rysktalande till sig även utanför Ryska federationens gränser har uppfattats som ett potentiellt hot av många ester, samtidigt som man av förklarliga skäl gärna velat städa undan den kommunistiska ockupationsmaktens symboler. I bakgrunden har det också funnits en vilja att skjuta över skulden för Sovjetkommunismens brott helt på ryssarna – och därmed sudda ut minnet av den inte obetydliga kollaborationen (och på så vis befria delar av landets elit från en politiskt belastande historia).

Det var sålunda spänt sommaren 2022, när regeringen Kallas i hast beslöt att köra över lokalstyret i Narva, och avlägsna en sovjetisk stridsvagn som kommit att stå som symbol för den historiepolitiska motsättningen. De förväntade protesterna uteblev emellertid, och lokalpolitikerna valde att ta vägen via rätten för att hävda sin uppfattning.

Representanter för de rysktalande i Narva tillstod att Estland är en rättsstat, och menade att de rysktalandes rättigheter bäst försvarades med rättsstatens medel. Inte heller blev det några större protester mot regeringen Kallas reform av skolväsendet – åtgärden åtnjuter brett stöd bland många som hellre vill ha tillgång till en utbildning av lika hög kvalitet som den estniska, och tidig möjlighet att lära sig det estniska språket. 

I och med att dessa åtgärder genomförts, är det svårt att se några avgörande konfliktytor mellan ester och rysktalande, förutsatt att utvecklingen fortsätter och Estland står fast vid sin i övrigt konsekventa minoritetspolitik – som garanterar språklig och kulturell autonomi för ryssar, tyskar, judar, svenskar och ingermanländare, och också medger stöd till ett betydelsefullt och brett utbud av ryskspråkiga medier och institutioner.

***

Estland står emellertid också inför ekonomiska utmaningar, som det är mycket svårt att se hur dess regering – vilken den nu än är – ska kunna hantera, och som därför är mer obekväma än de bekanta, historiepolitiska stridsfrågorna. Landet är fortfarande relativt fattigt, samtidigt som prisnivåerna på allt från livsmedel till el har stigit till nivåer som ibland till och med överskrider de i Sverige. 

Om den nuvarande inflationsvågen drabbat Sverige efter en lång period av prisstabilitet, har inflationen i Estland varit reformpolitikens ständige följeslagare. Inflödet av utländska investeringar har tveklöst bidragit till att utveckla landets ekonomi, höjt den allmänna levnadsstandarden. Inte minst har satsningarna på digitalisering och på att attrahera internationella talanger skapat en ny och lönsam affärssektor. Men det har samtidigt bidragit till både stigande levnadsomkostnader och nya skillnader inom landet. 

Löneskillnaderna mellan olika delar av ekonomin är betydande (medianlönen för yrkesaktiva inom IT-sektorn var 2021 EUR 3300 i månaden – runt 120 procent högre än den nationella medianlönen 2022), samtidigt som få av de vinster som genereras inom IT- och tjänstesektorerna investeras på ett sätt som utvecklar andra delar av landets ekonomi. På så sätt har Estland fått en mer eller mindre tudelad ekonomi. Lönenivåerna skiljer sig i dag drastiskt åt mellan olika delar av landet; lägst är lönerna på Ösel och i de gamla svenskbygderna, i det ryskdominerade Narva och Östra Virland (Ida-Virumaa) samt i det sydöstra, jord- och skogsbruksorienterade Võrumaa.

***

När Estlands nya regering bestående av Reformpartiet, Estland 200 och Socialdemokraterna, nu tillträder står landet inför många nya utmaningar, medan gamla konfliktlinjer suddas ut. Konflikten mellan ester och landets rysktalande befolkning har för tillfället förlorat sin betydelse – men tiden får utvisa om om man klarar av att hålla den historiepolitiska rågången utan att tillåta apologetik eller revanschism. I stället framstår andra frågor just nu som långt viktigare för Estlands framtid.