En libertarianism för varje årstid

Tritnaha var namnet på den svartklubb som drevs i Frihetsfrontens lokaler på 1990-talet och som, när politikerna inte lyckades stänga den trots ideliga razzior, resulterade i 05-öppet i nattlivet. Namnet tillkom när en folkpartist i en debatt något år dessförinnan snurrat till ordet ”libertarian” så illa att det med några ytterligare felsägningar blev ”tritnaha”. Hon hade bokstavligen inte begrepp om vad libertarian var – och var knappast ensam om det.

En liknande förvirring känner förmodligen den som läser Matt Zwolinski och John Tomasis The Individualists: Radicals, reactionaries and the struggle for the soul of libertarianism (Princeton University Press, 2023), en idéhistoria över libertarianismen. Efter läsningen vet man att libertarianism kan innebära kapitalism eller antikapitalism, vänster eller höger, anarkism eller förespråkande av en stat, öppna gränser eller slutna och avskilda småsamhällen, samt att vara radikal eller reaktionär. Det verkar förvisso vara en intellektuell trend vid amerikanska universitet för närvarande att vilja göra varje ideologisk etikett så spretig och intetsägande som möjligt, men Zwolinski och Tomasi anför åtminstone en del goda argument på vägen.

Ett av de mer övertygande är hur mycket också ideologier med anspråk på eviga principer som i själva verket formas av sin tid, och  av vad dess förespråkare vill motverka snarare än av vad de är för.

Tydligast är detta när Zwolinski och Tomasi går igenom den första fasens libertarianism, som de placerar under andra halvan av 1800-talet. Här finns nämligen stora skillnader mellan den europeiska och amerikanska libertarianismen, och skillnaderna tycks i stor utsträckning bero på vad man vänder sig emot.

För de europeiska libertarianerna är det socialismen som är den huvudsakliga motpolen. Det handlar också, enligt författarna, mer om att försvara existerande friheter mot nya förslag på politiska ingrepp. Den mest lysande tänkaren från den här tiden var Frédéric Bastiat, vars ekonomiska resonemang ofta var polemik mot socialisters förslag att använda staten för att gripa in i ekonomin. Bastiat visar pedagogiskt varför det exempelvis bygger på felslut att staten skapar sysselsättning och välstånd när den spenderar pengar – det är vad man ser, men vad man inte ser är hur människor hade spenderat och investerat samma pengar om de fått behålla dem. Vad vi fått av staten är inte en tjänst, utan restriktioner på vad vi kunnat göra.

I USA bekymrade sig de ledande libertarianska tänkarna över slaveriet.

I USA bekymrade sig de ledande libertarianska tänkarna däremot främst över slaveriet. Det ledde till en mycket annorlunda tankevärld. Kritiken mot hur människor förslavades i den amerikanska södern gjorde amerikanska libertarianer mer statskritiska, ofta anarkistiska. De kunde också ta kritiken mot hur människor exploaterades på plantager längre, och anse det vara fel att tjäna pengar genom att äga land och låta andra sköta arbetet. Det är ett antikapitalistiskt stråk i tänkandet.

Samtidigt var det tydligt antiauktoritära och frihetliga idéer som spirade även i USA. Lysander Spooner påvisade inkonsekvensen i konstitutionen genom att börja konkurrera med det statliga postväsendet. Det hindrades av rättsliga konsekvenser, men ledde till lägre portokostnader. Lite som när piratradiostationerna Radio Nord och Radio Syd i Sverige fick det statliga monopolet att starta P3 och börja spela ungdomsmusik. Andra engagerade sig för fri kärlek och kritiserade att dåtidens äktenskapsformer gjorde kvinnan till mannens egendom. Sådana ”fritänkare” var andra exempel på hur amerikanerna skilde sig från de europeiska libertarianerna både i slutsatser och i val av prioriterade frågor.

Poängen låter sig onekligen göras att ideologier blir olika, också i delar av sina fundament, utifrån vilka hot, problem och motpoler de ser.

***

Zwolinski och Tomasi hittar dock ett antal utgångspunkter som förenar libertarianer: privat ägande, skepsis mot auktoriteter, fria marknader, en förståelse för och uppskattning av spontana ordningar som språk och marknader som uppstår och fungerar utan att styras av någon central avsikt eller plan, individualism och negativ frihet (alltså en frihet från andras ingrepp) samt en social ordning byggd på frivilliga sociala relationer. De beskriver sedan libertarianismen dels genom ställningstaganden till ett antal sakfrågor och dels som genomgående tre faser: utöver den inledande under 1800-talets andra hälft, handlar det om Kalla kriget-fasen med ett gradvist uppsving under efterkrigstiden, och den tredje fasen som äger rum efter Berlinmurens fall.

Bokens stora förtjänst är förmågan att visa hur rika och sofistikerade många av resonemangen ändå är kring de grundläggande, gemensamma libertarianska utgångspunkterna. Exempelvis när äganderätt ses som en spontan ordning och flätas in i hur den fungerat för att låta människor organisera samarbeten – en tanke utvecklad av F A Hayek och i David Humes anda. Resonemanget tar även näring från Thomas Paines och Henry Georges tankar om att privat ägande legitimt kan etableras mot en viss skatt eller avgift till det allmänna, vilket skapar ömsesidiga fördelar. Det viktiga är förutsägbara och stabila regler för vad människor kan göra: Ägande av exempelvis skog och fabriker kräver beslutshorisonter på många decennier.

Författarna ger också exempel på hur frihet, förvisso indirekt, är den viktigaste kraften för att lyfta samhällen ur fattigdom och diskriminering. Det handlar om allt från Fredrick Douglass vittnesmål om hur han som förrymd slav såg arbete pågå utan vare sig piskor eller svordomar för att motivera de arbetande (och beskrivning av hur han, när han lastade ett fartyg i hamnen mot lön och av eget val, kände värdigheten i att vara sin egen herre) till hur länder blivit rika genom att avskaffa skråväsen, öppna för frihandel och upptäcka institutioner som aktiebolaget.

Myten att libertarianer inte ser eller bryr sig om diskriminering och fattigdom avfärdas grundligt.

Det finns också en diskussion om vilken roll statliga välfärdsåtaganden kan ha, liksom lagar mot diskriminering på basis av etnicitet eller kön. Men även i sådana diskussioner lyfts de frivilligt organiserade försäkringar mot sjukdom och arbetslöshet som med stigande välstånd föregick de statliga systemen, och hur civilsamhällets bojkotter och protester undanröjde statliga diskrimineringslagar och tvingade företag att sluta diskriminera. Sheldon Richman påpekade därtill att detta samhällsengagemang svalnade när staten tog över diskrimineringsfrågorna, och Walter Williams påminner om att många svarta fastnar i välfärdsåtgärder som innebär fortsatt fattigdom.

Myten att libertarianer inte ser eller bryr sig om diskriminering och fattigdom avfärdas grundligt, bland annat punkteras historikern Richard Hofstadters välspridda lögner om 1800-talstänkaren Herbert Spencer. Skillnaden är att libertarianer inte ser mer stat och nya politiska åtgärder som den självklara och enda lösningen på sociala problem, inte att de ignorerar problemen.

Det finns också en del roliga anekdoter. Som att det i London vintern 1909 gjordes en variant på Dickens A Christmas Carol som hette A Message from the Forties. I den här sagan firas en god jul tack vare billig import från länder över hela världen. Scrooge är protektionisten som gjort vinster på sina skyddade och dyrare produkter så att folk hade råd med mindre. Scrooge övertalas dock av frihandlaren Richard Cobdens ande att överge protektionismen, och så kan det bli en god jul.

***

Boken har också svagare sidor. Framför allt när det kommer till beskrivningen av den tredje fasens libertarianism. Författarna introducerar här tre grenar, där de själva står för en av dem, den så kallade bleeding heart libertarianism som har en större tolerans för statliga välfärdsåtaganden. John Tomasis tidigare bok Free market fairness (2012) var en intressant syntes av John Rawls och Robert Nozicks tänkande. Den andra grenen är en slags vänsterlibertarianism med namn som Roderick Long, som bland annat verkar hävda att företag som Walmart inte förtjänar sina vinster eftersom de intjänats på offentligt finansierade vägnät.

Den tredje grenen är den paleolibertariansim som för närvarande tagit över bland annat det amerikanska Libertarianska partiet. Denna tankeriktning skildras kritiskt men ändå rättvist. Anarkokapitalisten Murray Rothbard ville under 1980- och 1990-talet av strategiska skäl mobilisera rednecks, ”vanligt folk” i betydelsen inte storstadsbor. Han kom att vända sig mot alla slags personliga friheter, från fri kärlek till fria droger, eftersom det var välutbildade stadsbor som förespråkade dem och levde efter sådana normer. Anarkismen till trots förespråkade han mer brutalitet från polismakten och mer hinder mot rörlighet än idag. Däremot förvaltar paleolibertarianerna inte mycket av Rothbards tidigare förståelse för svartas situation, med allt från dåliga offentliga skolor till det faktum att de som administrerade välfärdssystemen och planerade bostäder ofta var vita och bidrog till rassegregering.

Den tredje fasens libertarianism har en betydande udd riktad mot libertarianismen under efterkrigstiden och särskilt mot betoningen av ekonomisk frihet och försvaret för västvärldens kapitalism. Kritiken om att dessa marknader kan och borde ha varit friare, vilket inte hade varit lika bekvämt för dominerande storföretag och deras vinster, är förvisso korrekt. Men förespeglandet i boken om att den andra generationens libertarianer som Ayn Rand eller Milton Friedman inte skulle ha sett detta är felaktigt och ogint. I bakgrunden tycks ligga en akademisk avundsjuka och småsinthet gentemot intellektuella som verkat i kulturen eller vid tankesmedjor, även om den kläs som en kritik mot att sådana plattformar har rika finansiärer.

Libertarianism har för mig alltid låtit som en artificiell term för vad som väsentligen är en över tid rätt konsekvent liberalism.

Historiken får hursomhelst märkliga proportioner när två tankeriktningar som väsentligen kretsat kring författarnas blogg ägnas stor uppmärksamhet, medan ingen som förvaltat vad som kallas Kalla kriget-libertarianismen, det vill säga byggt på Hayek, Rand, Nozick, Friedman med flera, enligt författarna anses ha formulerat en tanke efter murens fall. För att kunna förespegla detta finns exempelvis inte en rad om kriget mot terrorismen, som ändå får sägas ha präglat 2000-talet, och som många ledande libertarianer kring exempelvis Reason ägnat energi åt att kritisera. Nutidshistoria är förvisso alltid vanskligt och missen kan bero på hemmablindhet. Men det blir också en konstruerad övertalningsdefinition.

Libertarianism har för mig alltid låtit som en artificiell term för vad som väsentligen är en över tid rätt konsekvent liberalism, som förvisso lånat och inspirerats av andra tänkare i vissa delar och alltid haft ett påtagligt inslag av teoretiker som kunnat hamna lite överallt i sina slutsatser. Själv har jag aldrig varit bekväm med den libertarianska etikettens obekymrade sammanslagning av liberala idéer om en begränsad statsmakt och anarkistiska föreställningar. Jag ser snarare liberalismens begränsade våldsmonopol som en motsats till fri konkurrens för våldsanvändning och beskydd. Av den här boken framgår förvisso att anarkistiska libertarianer haft många goda poänger i sin samhällskritik, särskilt i sitt konsekventa slaverimotstånd. Men även marxister kan formulera god samhällskritik, och ha rätt i enskilda sakfrågor.

Samtidigt klassas i boken Bastiat och hans senare efterföljare – exempelvis Herbert Spencer – som libertarianer, till skillnad från klassiskt liberala intellektuella föregångare som John Locke, Adam Smith och David Hume. Zwolinski och Tomasi menar att libertarianer har en strikt tillämpning av ungefär samma principer som för den klassiska liberalen mer är allmänt önskvärda, men med undantag. Samtidigt håller de sig med två definitioner av libertarianism där den ena är just den strikta principfastheten (tänk Murray Rothbard, som deducerade hela sin anarkokapitalism från principen om självägarskap) medan den andra har en, åtminstone jämfört med det övriga politiska spektrat på 1900-talet, långtgående sympati för fria marknader, äganderätt och frihet för individen (tänk FA Hayek och Milton Friedman, som båda medgav en betydligt större roll för staten än en minimal nattväktarstat med försvar, polis och rättsväsende). Den senare definitionen har åtminstone jag svårt att skilja från klassisk liberalism. Eller för den delen från vad Zwolinski och Tomasi kallar för Kalla kriget-libertarianism.

En alternativ slutsats är alltså att den klassiska liberalismen inte bara var en fas och inte heller försvann efter murens fall – även om den tragiskt nog försvagats. Att den från akademiskt håll, också tydligen från libertarianer med blödande hjärtan, ideligen måste dödförklaras eller aktivt ignoreras, och på flera punkter inte ens kan återges korrekt, talar för att idéerna fortfarande lever. Efter att ha läst The Individualists är jag mer övertygad om att termen libertarian är en rätt olycklig konstruktion, som låtit föga kompatibla delar får oproportionerligt utrymme. Men jag är lika övertygad om att den kärna av idéer som den här boken rör sig kring är av avgörande betydelse för ett civiliserat samhälle.