En omskakande seger för Macron

Det är lätt att det blir sifferexercis när man kommenterar valresultat. Detta ska undvikas här. Men några siffror är ofrånkomliga att ta med:

Macrons 58,8 procent av rösterna motsvarar 18,8 miljoner väljare. Det är två miljoner färre än 2017. Le Pens 41,2 procent motsvarar 13,3 miljoner röster. Det är tre miljoner fler än förra gången.

Macrons seger blev större än experterna räknat med. Men samtidigt visar analyserna att det definitivt inte handlar om någon homogen väljarkår som backar upp honom. Den intressantaste siffran är att 42 procent av de som röstade på honom i går gjorde det för att blockera för Le Pen. Många röstade under protest för att de kände sig emotionellt tvingade. 

Emmanuel Macron har bara ställt upp i två politiska val under sitt 44-åriga liv. Han har vunnit båda. Han är också den första franska presidenten på 20 år som blivit omvald. Något som både företrädarna Sarkozy och Hollande misslyckades med.

Han måste få fransmännen att känna sig mer inkluderade

Vad som just nu går runt i Macrons huvud tror jag handlar om en nödvändig insikt om att han måste möta folks vardagsproblem på hemmaplan, istället för att visionärt grotta ner sig i vad han tycker är de viktiga strukturella förstärkningsbehoven av EU för att kunna möta USA, Kina och Ryssland. Han måste börja styra mindre vertikalt och få fransmännen att känna sig mer inkluderade. Han måste också arbeta bort den så avskydda och mästrande tonen när han ofta börjar en konversation med: ”Nu ska jag försöka förklara för dig…” 

När Marine Le Pen föraktfullt stämplar honom som en ”global elitist” och att det handlar om ”La France ou Macron” (Frankrike eller Macron) går det rakt in i hjärtat på många fattigpensionärer som lever på 1 000 euro i månaden eller ensamstående kvinnor med barn där pengarna tar slut innan nästa lön.

Jo, det här är medvetet provokativt och förenklat skrivet. Men det är en sådan här förenklad argumentation som Marine Le Pen framgångsrikt fört ut till landsbygdens många tappade sugar. Och detta under en kampanj som pågått i sju månader jämfört med Macrons avsevärt kortare kampanj. Sådant gör givetvis avtryck. 

”När folket röstar vinner folket” är en av Le Pens klatschiga paroller. Helt klart är hennes parti Nationell samling på kraftig tillväxt. Samtidigt breder den nationella politiska apatin ut sig; 28 procent av väljarna stannade hemma i går. Medan hela 6,3 procent gjorde den aktiva handlingen att rösta blankt. Det motsvarar 2,2 miljoner väljare. Allt detta i ett land där nu socialdemokratin (PS) och den moderata högern (Republikanerna) är utplånade, de två maktblocken som utgjort den politiska grunden för hela den franska femte republiken sedan 1958. 

Frankrike har blivit mer än en polariserad demokrati, som en del beskriver det som. Det klassiska höger-vänster-perspektivet är överkört. Snarare kan man dela upp landet i tre jämnstora block med ungefär 30 procent väljare i varje.  

Först handlar det om de gröna ekologerna tillsammans med den splittrade vänstern. Sedan den liberala centerrörelsen med en pro-europeisk agenda. Och till sist en populistisk, migrationsfientlig och anti-europeisk höger.  

Man behöver således inte vara statsvetare för att se att landet är väldigt delat –  just det ord som Le Pen envist hamrat in under valrörelsen. Helt klart tar nu Macron ilskan från de som röstat på henne på största allvar. 

Ytterlighetspartierna skulle försvinna med en slags automatik. Där har han misslyckats.

När Macron valdes till president första gången sålde han in sig som att ”varken vara vänster eller höger” och därför skulle ytterlighetspartierna försvinna med en slags automatik. Där har han misslyckats.

”Jag är inte president för ett särskilt läger, jag är allas president”, sa han vid sitt ganska korta och nedtonade segertal framför Eiffeltornet i går kväll. Sannolikt kommer det även framöver att uppstå utomparlamentarisk oro i landet när frustrationen över att vara ohörd och orepresenterad bubblar över. Det stora och ökande valskolket oroar både politiker och statsvetare. Och ilskan från de Gula västarna med sina tre miljoner demonstrerande anhängare när massrörelsen var som störst, lever kvar i folks medvetande.  

Mycket av kritiken mot Emmanuel Macron känns dock orättvis. Ingen av hans politiska utmanare kritiserade egentligen honom för hur han skött coronapandemin av den enkla anledningen att folk tycker att han klarat av det bra. Den franska ekonomin är långt ifrån bra men kunde vara sämre. Tillväxten är hyfsad. Under Macrons regeringstid har arbetslösheten sjunkit till 7,4 procent, den lägsta siffran på 15 år. Hans ”pro-business-politik”, alltså att hjälpa småföretag att växa och ett snabbt och generöst pandemistöd till alla som blev utan jobb eller företagare som tvingades stänga ner, har varit framgångsrik. Likaså är hans ekologiska engagemang genuint äkta.

Centralt i valrörelsen har varit den försämrade köpkraften med höjda mat- och bränslepriser. Det har varit ett av Marine Le Pens mest effektiva vapen för att få den ilskna landsbygdsbefolkningen ännu ilsknare. Men vid nyktert påseende är det här inte ett unikt franskt problem just nu utan delas av de flesta länderna i västvärlden, inklusive Sverige.

För Marine Le Pen var gårdagens misslyckande tredje gången inte gillt. Hon har tidigare meddelat att skulle det inte gå den här gången heller, skulle hon lämna politiken. I går meddelade hon trots allt att hon fortsätter och kastar sig rakt in i parlamentsvalet som går av stapeln den 12 och 19 juni. Där har Macron och hans parti LREM haft majoritet sedan 2017.

Vänsterväljarna kan nu utan dåligt samvete rösta på sina egna kandidater i parlamentsvalet.

Den här gången kan det bli helt annorlunda. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon som fick 22 procent av rösterna i första omgången 10 april siktar optimistiskt på att bli premiärminister i en slags samlad ”anti-Macronfront” av något slag. Le Pen hoppas också på stora framgångar.  

Premiärminister blir man som utsedd representant för det största blocket i nationalförsamlingen. Nu när vänsterväljarna stoppat Le Pen från att bli president kan de utan dåligt samvete rösta på sina egna vänsterkandidater i parlamentsvalet – alltså som en fortsatt negativ markering mot presidenten de just valt.

Går det inte Macrons väg i parlamentsvalet och hans parti förlorar majoriteten i nationalförsamlingen får han således samregera med en premiärminister som är hans motståndare.  Det kallas för ”cohabitation ”, eller samboförhållande, rätt och slätt.  Det fick bland annat Mitterrand och Chirac göra vilket ledde till att mycket i politiken varken blev hackat eller malet. Det är inget att eftersträva. 

Traditionsenligt ska nu Macron byta ut sin premiärminister inför valet och kanske göra lite omgrupperingar i sin regering till den 12 juni. Bedömare tror att det blir en smärre justering åt vänster. Bedömare tror också att han kommer att utse en särskild minister för ”ekologisk utveckling”, inte minst för att locka ungdomsväljare.

Moderniseringen av Frankrike fortsätter, lovar Emmanuel Macron som formellt börjar sin nya femåriga mandatperiod den 13 maj. Han är dessutom fortsatt ordförande för EU fram till sista juni. Att spela första fiol på världsarenan är säkert viktigt både för honom och den franska självbilden. Men personligen tror jag att han blev rejält omskakad av de dramatiska opinionsmätningarna i början av april där en del visade en skillnad mot Le Pen på bara två-tre procentenheter. Han hade helt klart tagit alltför mycket för givet. Det var då han med chockerande klarsyn insåg att han för att bli omvald behövde kasta sig rakt ut i verklighetens mylla och lyssna på väljarna, särskilt landsbygdens. 

Får vi se en mer ödmjuk och inkännande fransk president de kommande fem åren? Troligtvis. Men minst lika snabb, målmedveten, drivande, påläst och även fortsättningsvis med ett behov att hålla koll på sin kritiserade arrogans. Precis som vanligt alltså.