Samhälle Essä
En regering för alla händelser
Det enda en nytillträdd statsminister kan vara säker på är att händelser kommer att inträffa. Men det är just när det oväntade inträffar som en tydlig inriktning och en förmåga att genomföra den får betydelse. Det är mot den bakgrunden man bör läsa Tidöavtalet, skriver Fredrik Johansson.
Mot bakgrund av den pågående regeringskrisen i Storbritannien och den tillträdande regeringen i Sverige kan det vara värt att dra sig till minnes vad den brittiske premiärministern Harold Macmillan menade var den största utmaningen för en premiärminister:
Events, dear boy, events.
Det händer helt enkelt saker. Planer och ritningar är finfina tills man åker på en rejäl käftsmäll. Eller när det helt enkelt händer något. Det är hur en regering hanterar händelser som avgör dess framgång. Det bestäms i sin tur av skicklighet i regeringshantverket, men framför allt av att man har klart för sig vad man vill göra.
När Carl Bildt tillträdde som statsminister 1991 läste han upp en av de mest ambitiösa regeringsförklaringar som deklarerats i den svenska riksdagen. Det fanns fyra övergripande politiska program för Bildts fyrpartiregering. För det första medlemskapet i EG, som för regeringen var en betydligt bredare fråga än den formella anslutningen till fördragen. ”Europeiseringen” av Sverige var motorn i ett betydligt bredare reformprogram. För det andra att en ”valfrihetsrevolution” i välfärden skulle genomföras. För det tredje att Sverige skulle återupprättas som företagarnation. Och slutligen för det fjärde att ambitionerna på miljöområdet skulle uppgraderas.
Det som hände var att händelser hände. Massiva händelser.
Bara efter ett knappt år befann sig Sverige i den värsta akuta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Decennier av ackumulerade strukturproblem gjorde att Sverige drabbades extremt hårt i den globala krisen. Räntorna steg till astronomiska nivåer, bankerna höll på att gå omkull och behövde räddas av staten, den ekonomiska krisen växlades in i en kris för statsfinanserna där förtroendet för Sveriges förmåga ifrågasattes och prisades in i de räntor som vi tvingades betala.
Regeringen Bildt satt i tre år och ägnade sig nästan oavbrutet åt krishantering. Men den gjorde vad den föresatt sig.
Regeringen Bildt satt i tre år och ägnade sig nästan oavbrutet åt krishantering. Men den gjorde vad den föresatt sig. Förhandlingen om EG-medlemskap genomfördes och anslutningsfördraget undertecknades på toppmötet på Korfu sommaren 1994. Valfriheten i välfärden ökade dramatiskt genom reformer som idag blivit kärnan i den svenska välfärdsmodellen. Det genomfördes strukturförändringar som stärkte det långsiktiga svenska näringsklimatet – löntagarfonderna avskaffades, statliga bolag privatiserades, konkurrenspolitiken skärptes osv. Även på miljöområdet flyttades positionerna fram, inte minst vad gäller klimatet.
Regeringen Bildt gjorde ett avtryck som blev bestående.
Lärdomen av det är att ett tydligt politiskt program och en vilja att genomföra det spelar roll. I synnerhet när ”händelser” inträffar.
Det är utifrån det som Tidöavtalet och regeringsförklaringen (som inte presenterats i skrivande stund) ska ses. Är det ett program som är tillräckligt robust i sina idéer, i sin inriktning och i sin uppbackning för att överleva ”händelser”?
Resten är retorik. Det gäller också kritiken från oppositionen.
Många tycks ha svårt att riktigt hitta vilken fot de ska stå på med anledning av avtalet. Grundackordet från dess kritiker är att det utgör ett hot mot det mesta. Hur exakt verkar vara en funktion av sinnesstämning och publik.
Avtalet anses framför allt vara en stor framgång för Sverigedemokraterna. Oppositionen hävdar att det i praktiken är en Sverigedemokratisk regeringsbildning där Ulf Kristersson utgör någon form av marionett.
Det får nog sägas återstå att se. Jimmie Åkesson har skördat sakpolitiska framgångar och han har framför allt själv låtit påskina att det finns mycket lite i övrigt att önska. Ett spel som han spelar skickligt. Sverigedemokraterna får dessutom tjänstemän för samordning i Regeringskansliet. Också det har många varit särskilt uppjagade över. SD ”får nycklarna till Rosenbad” påstår den avgående Centerledaren.
Läs också:
Men ordningen med att samarbetspartier har tjänstemän i Regeringskansliet har nästan trettio år på nacken. Redan i samband med att Göran Persson 1995 inledde sitt budgetsamarbete med just Centerpartiet var det ett praktiskt sätt att skapa en effektiv och fungerande samarbetsordning. Sedan dess har vänsterpartister, miljöpartister och liberaler haft motsvarande roller.
Media har också hittat ett antal mer eller mindre ledande nuvarande och tidigare företrädare för Liberalerna som uttrycker sin besvikelse. Vissa säger att de gråter. Andra säger sig överväga att lämna partiet. Är det någonstans det finns kontinuitet i svensk politik så är det i den interna dynamiken i Liberalerna. Samtliga riksdagsledamöter från Liberalerna röstade dock planenligt för Ulf Kristersson som statsminister.
Frågan är om den Sverigedemokratiska triumfen är så entydig.
Frågan är om den Sverigedemokratiska triumfen är så entydig. Och – framför allt – vad som kommer hända på lite sikt.
Avtalet innehåller Sverigedemokraternas migrations- och kriminalpolitik har vi fått höra. Övriga partier – i synnerhet Liberalerna – har lagt sig platt. Men stämmer verkligen det? I hög grad är det snarare Moderaternas kriminalpolitik som genomförs. Under de senaste fem åren är det där som det stora idé- och politikutvecklingsarbetet på området bedrivits. Importen av ”dansk” kriminalpolitik har i hög grad gjorts via Moderaternas riksdagskansli.
Det är också under ledningen av en moderat justitieminister – högst sannolikt Gunnar Strömmer – som denna politik kommer att genomföras. Vilket bådar för att ett tydligt fokus på att knäcka kriminaliteten kommer att kombineras med en stark förankring i värderingar och tradition kopplad till rättsstaten.
Migrationspolitiken är möjligen svår att smälta för delar av Liberalerna, men även den avspeglar i grunden vad samtliga fyra partier gick till val på. Många av förslagen har återkommit i moderata partimotioner och andra dokument. Det Sverigedemokraterna möjligen uttryckt övergripande, har där haft betydligt större precision och konkretion.
Moderaternas stora förluster i förhandlingarna ligger inte här utan potentiellt i den ekonomiska politiken i allmänhet och i stärkande av arbetslinjen i synnerhet. Ulf Kristersson var både tydlig och ärlig på presskonferensen att det var en stor eftergift för Moderaterna att släppa kravet på att a-kassan skulle återgå till det som gällde före pandemin.
Samtidigt har man fått med kravet på ett bidragstak i avtalet, vilket kommer ställa stora krav på nya social- och socialförsäkringsministrar att omsätta arbetslinjen i konkret regeringspolitik.
Det finns ett gemensamt politiskt projekt och inte bara ömsesidiga hot mellan partier som i grunden har helt olika uppfattningar.
Tidöavtalet skiljer sig på viktiga punkter från Januariavtalet. Det är framför allt ett dokument format i en hygglig gemensam agenda mellan fyra partier, som på viktiga punkter förvisso har olika uppfattningar. Det renodlade transaktionsperspektiv på politik som kännetecknat Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons regeringar ersätts nu av något annat. Det finns ett gemensamt politiskt projekt och inte bara ömsesidiga hot mellan partier som i grunden har helt olika uppfattningar.
Politiken är aldrig statisk. Vi befinner oss redan mitt uppe i en process där olika kontinentalplattor är i rörelse. Det gäller i synnerhet på oppositionssidan.
När parti- och gruppledare läste upp sina röstförklaringar i riksdagen på måndagen fick vi en fingervisning om vad som händer på andra sidan i politiken. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet är förvisso rörande eniga om det förfärliga elände som Sverigedemokraterna representerar.
Den nya regeringen är nationalistisk, auktoritär, längst till höger jämfört med alla regeringar sedan demokratins genombrott och i princip helt formad av Sverigedemokraterna. Retoriken är väntad. Motståndet mot Sverigedemokraterna är vad som förenat den konstellation som backat upp Magdalena Andersson som statsminister. Men vad händer nu? Kommer de backa upp henne som oppositionsledare.
Magdalena Anderssons parlamentariska underlag består av ett Centerparti som fortsätter att bedyra att det är den liberala kraften i svensk politik, ett Miljöparti som fortsätter att markera stenhårt mot kärnkraft och som signalerar en dubbel iskyla gentemot medborgarnas el- och bränsleräkningar, samt ett alltmer vänsterradikalt vänsterparti.
Hur Magdalena Andersson ska navigera i detta och bygga en långsiktig parlamentarisk strategi är tämligen underrapporterat. Vad ska hon göra? Och med vem?
Jag gissar att Magdalena Andersson söker tröst hos Harold Macmillan. Events, dear boy, events. Något kommer drabba regeringen. Och det kommer inte att vara Per Bolund.
Omslagsfoto föreställande Ulf Kristersson efter att statsministeromröstningen i riksdagen: Fredrik Sandberg/TT/NTB