Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Ingen tidlös arbetslinje i Tidöavtalet

Arbete måste löna sig bättre än alla bidrag – även a-kassa. Den stora förlusten i Tidöavtalet är att det som skulle vara en tillfällig höjning av a-kassan nu ser ut att bli permanent. Borgerligheten måste fortsätta att utmana Sverigedemokraterna om arbetslinjen, skriver Kajsa Dovstad.

Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Ebba Busch och Johan Pehrson efter presentationen av det gemensamma regeringsprogrammet – Tidöavtalet. Foto: Jonas Ekströmer/TT

”Det är en entydig och djup förlust för Moderaterna.” Ulf Kristerssons inledande ord om A-kassan var presskonferens mest ärliga, och bästa. De avslöjade Tidöavtalet för vad det faktiskt är: En kompromiss mellan fyra partier som visserligen vill just nu vill styra in Sverige på ungefär samma väg, men kommer i från olika håll och har ganska olika uppfattningar om slutdestinationen på lång sikt.

Jimmie Åkesson utropades till segrare av både sig själv och andra. Sverigedemokraternas migrations- och kriminalpolitik rakt igenom, menade många twitter-kommentatorer. Just den analysen håller dock inte riktigt för en närmare granskning.

Nog blir det hårdare tag, men det har å andra sidan alla fyra partier på Ulf Kristerssons sida av politiken gått till val på, även om liberala riksdagsledamöter måste rösta igenom både visitationszoner och anonyma vittnen om avtalet ska hållas. I gengäld villkoras det mesta med att migrationspolitiken ska följa EU:s minimikrav. Eller, rättare sagt, svenska juristers tolkning av EU:s minimikrav. Vilka ofta är betydligt mer bokstavstrogna, och i detta fall därmed mer liberala, än andra länders implementering av juridiska traktat i allmänhet, och Sverigedemokraternas partiprogram i synnerhet. 

Med 900 kvotflyktingar per år kommer Sverige fortsatt bli bland de största, om inte det största, mottagarlandet räknat per capita. Det är visserligen en minskning med 85 procent, men en justering till Reinfeldtsårens mottagande hade inneburit en sänkning på 70 procent – vilket skvallrar om att det snarare är dagens nivåer som är unikt generösa ur ett historiskt och internationellt perspektiv.

Liberalerna verkar ha fått igenom mer på skolområdet än vad Kristdemokraterna har på sjukvårdsområdet. ”Århundradets sjukvårdsreform” verkar landa i Ardalan Shekarabis storregioner. Inte nödvändigtvis dåligt, men kanske inte det man tänker sig att ett förstatligande av vården ska innebära.

Utbytet hade med andra ord kunnat bli betydligt sämre.

När valresultatet var klart listade jag de 22 mest angelägna reformerna för Sverige. Om man tolkar kompromisserna snällt infriar Tidöavtalet 11 av dem – inklusive samtliga önskade reformer på skola- och miljöområdet. Det blir en bidragsreform, sänkta skatter på arbete, bättre förutsättningar för ökad elproduktion, en stark kunskapsskola. Utbytet hade med andra ord kunnat bli betydligt sämre.

Men på framförallt två områden är avtalet en besvikelse. Ambitionen att öka egenfinansieringen i välfärden saknas helt. Bland annat ska ett högkostnadsskydd för tandvård, liknande det för sjukvården, införas. Sverige har i dag unikt låga patientavgifter inom sjukvården. Ett dygn på sjukhus kostar maximalt 110 kronor och högkostnadsskyddet för besök är på 1 200 kronor. Det skapar köer och gör att vården överutnyttjas. Nu ska tandvården gå samma öde till mötes som vården gjorde på 1970-talet. Trots att det i dag finns ett ganska bra högkostnadsskydd för den med dyra tandläkarräkningar, men självkostnaden räknas i tusen- och inte hundralappar, samtidigt som det finns en fungerande marknad för privat tandvård. Det rimliga vore att anpassa sjukvården efter tandvården, inte tvärtom. 

Den tillfälliga höjningen av a-kassan visade sig vara ungefär lika tillfällig som införandet av momsen.

Sedan har vi detta med a-kassan. Sverigedemokraterna behövde inte kompromissa ett öre. Den tillfälliga höjningen under pandemin visade sig vara ungefär lika tillfällig som införandet av momsen. Moderaternas politik hade inneburit 100 000 fler i jobb. Det är ett hårt slag mot arbetslinjen.

Inte heller finns någon ambition om att reformera a-kassan i grunden. Till och med de mest sossiga sverigedemokrater måste inse det märkliga i att en 23-åring som arbetat ett år får lika hög ersättning som en 43-årig trotjänare, med huslån att betala och barn att försörja. En omfördelning av livsinkomster skulle kunna införas genom ett individuellt socialförsäkringssparkonto, där individen själv sparar ihop pengar att använda vid sjukdom och arbetslöshet. 

Ulf Kristersson avslutande sina inledande ord om den höjda A-kassan med “Och jag kan leva med den. För att den var en nödvändig del av kompromissen”. Frågan är om regeringsunderlagets väljare tycker detsamma. Sverigedemokraternas väljare är nämligen betydligt mer höger rent ekonomiskt än partiets ledning. A-kassan är med andra ord Ulf Kristerssons, men även Johan Pehrsons och Ebba Buschs, riktiga förhandlingsförlust. Den av dem som inser det har mycket att vinna.