Rimligare pensionsålder driver fransmännen till barrikaderna

Den franska samhällsdebatten är milt sagt både uppskruvad och polariserad. Efter att president Emmanuel Macron lyckades höja pensionsåldern från 62 till 64 år höjs nu röster om att presidentmakten är för stor. En del menar att den rådande femte republiken, som infördes 1958 av Charles de Gaulle med över 80 procents stöd i en folkomröstning, borde ersättas av en sjätte. Det vill säga att helt enkelt skala bort mycket av den rådande presidentmakten och återföra den till parlamentet.

Den fjärde republiken, som tillkom 1946 efter andra världskriget och varade i 12 år innan den ersattes av den femte, upplevde inte mindre än 22 olika regeringar. I snitt satt regeringarna i bara sju månader. Landet var helt enkelt politiskt ostyrbart och Charles de Gaulle kallades in för att försöka röja upp i det rådande politiska kaoset, inte minst i skuggan av befrielsekriget i Algeriet. Det gjorde han genom att utforma ett politiskt regelverk med mycket stor presidentmakt på parlamentets bekostnad. Han såg också till att han som president närmast oinskränkt fick styra i sju år. Sedan 2002 är presidentens mandatperiod dock reducerad till fem år. 

Hur kritikerna i dag vill utforma konstitutionen för en ny sjätte republik är dock högst oklart. Snarare ska önskan nog ses som ett uttryck för något emotionellt utan genomtänkta detaljer. Centralt i funderingarna tycks dock vara införandet av mer direktmakt till folket, något som i så fall skulle ta sig uttryck i flera folkomröstningar. Men hur smidigt och friktionsfritt skulle ett Frankrike med 65 miljoner invånare kunna styras med sådana?  

En aktuell mätning från YouGov visar dock att bara 14 procent av fransmännen är nöjda med den nuvarande konstitutionen medan 67 procent vill ha den ”reformerad” eller ”strukturellt modifierad”.  Men som sagt, oklart hur.

***

Omvärldens bevakning av de senaste fyra månadernas politiska utveckling i Frankrike har emellertid varit överdramatiserad. Sant är att landet genomlevt mängder av protester och demonstrationståg. Vi har sett dramatiska TV-bilder på tårgasmoln, rykande barrikader, täta led av ilskna demonstranter, fladdrande kampbanderoller i rött och stenregn mot kravallpolisen som hårt trängda slagit tillbaka med batonger och chockgranater. 

De flesta fransmän har följt oroligheterna och upploppen på TV.

Egentligen har de våldsamma protesterna bara berört sju-åtta franska storstäder med Paris, Marseille, Nantes och några andra i centrum. I övriga landet har det mesta varit lugnt. De flesta fransmän har följt oroligheterna och upploppen på TV.

Visst har demonstrationstågen stundtals samlat över en miljon deltagare, och någon gång två, utspridda över landet, och då med de åtta stora nationella facken broderligt samarbetande mot presidenten. Samarbetet är för övrigt unikt. 

Men i ett västeuropeiskt perspektiv är de franska facken svaga. Den senaste mätningen från 2019 visar att bara 10,3 procent av landets anställda är fackligt anslutna. Till skillnad från andra västliga fackföreningar saknar de franska närmast helt strejk- och konfliktkassor.  Vilket betyder att konfliktviljan hos demonstranterna avtar när den vardagliga privatekonomin tar ökat stryk.

Man kan så klart fråga sig varför bara två års ökad pensionsålder från 62 år till 64 är så infekterat. Fransmännen förstår helt klart att den nuvarande ekonomiska ekvationen inte håller. För övrigt var den franska pensionsåldern 65 år fram till 1981 då president Francois Mitterrand sänkte den till 60.

Klart för de flesta är att när man lever längre måste man jobba längre för att systemet ska fungera och pengarna räcka.  Alternativet är högre skatter eller lägre pensioner.  Men ändå inträder det där irrationella hos många – ibland nästan som en oreflekterad och primitiv hysteri – att detta är något djupt orättfärdigt. Macron själv har självkritiskt erkänt att pensionsreformen varit ”dåligt förklarad”.  Men han är också tydlig med att han ”håller kursen” och att motståndarna ”förnekar verkligheten”. 

Vad som också försvinner i upphetsningen är att även den nya pensionsåldern förblir bland de lägsta i världen. 

Trots detta visar mätningar att uppåt 75 procent av befolkningen är emot höjningen. Själva processen för införandet är dock väldigt skonsam. Det börjar i september med en förlängning på tre månader om året fram till 2030 då reformen ska ha nått fullt genomslag.  Reformen gäller dessutom bara personer som är födda 1968 eller senare.

*** 

Så varför detta raseri från gatudemonstranter med slammer av slevar och kastruller? 

En av förklaring finns i en ökad känsla av utanförskap bland vanliga fransmän visavi det politiska etablissemanget, samt i hur de franska fackförbunden fick se sig överkörda av de ”Gula västarna”. Det var en massrörelse som uppstod spontant hösten 2018 i protest mot ökade bränsleskatter och en impopulär hastighetsbegränsning på landsbygden. Plötsligt fick fackföreningsledarna se sig sittandes på läktaren och passivt åse massdemonstrationer de inte hade någon som helst kontroll över. 

Gula västarna hade ingen ledare, inga kontor, inget telefonnummer. Värt att notera är att Gula västarna inte var någon vänsterrörelse som en del svenska debattörer påstår. Snarare skulle jag vilja beskriva det som en frustrerad, småborgerlig och egentligen ganska apolitisk proteströrelse, men väldigt ilsken.

De fackliga ledarna var därför outtalat tacksamma över pandemin, och förbuden mot folksamlingar som innebar att Gula västarna självdog. Det gav fackföreningarna möjlighet att börja återerövra förlorad terräng, men vilken samlande fråga skulle man välja?

Är det någon fransk president som kastar sig rakt in i okontrollerbara folkhav för att debattera så är det Macron.

Det blev Macrons utlovade pensionsreform, populistiskt nerkokad till lättfattliga ”nej till två års höjning!”. Samt det ständiga ifrågasättandet av honom som ”de rikas representant” och hans ”arrogans” mot vanligt folk.  

Det sistnämnda är svårt att förstå. För är det någon fransk president som både frejdigt och totalt utan rädsla kastar sig rakt in i okontrollerbara folkhav för att förklara och debattera, och till livvakternas stora oro, så är det Macron.

*** 

Det stora problemet för Macron är att han efter senaste parlamentsvalet i juni förra året inte längre har absolut majoritet i nationalförsamlingen.

När Macron insåg att han kanske inte skulle vinna omröstningen om pensionsreformen gav han order till sin premiärminister Elisabeth Borne att med paragraf 49.3 i konstitutionen runda regelverket och införa lagen med dekret i stället för omröstning.  Macron skrev under lagen 15 april. 

Den franska författningsdomstolen, konstitutionsrådet, har inte mindre än två gånger sagt att det hela skötts helt enligt konstitutionen. Men oppositionen fortsätter att ondgöra sig över president Macrons ”odemokratiska metoder”. Vad oppositionen däremot inte säger är att paragraf 49.3 använts ett hundratals gånger sedan införandet 1958.  Och av flera olika presidenter, både borgerliga och socialistiska. 

Vad franska statsvetare nu oroas över är att en del fackförbund och protesterande ganska öppet ifrågasätter den franska författningsdomstolens funktion. Det är en farlig utveckling eftersom författningsdomstolens granskningar är något av fundamentet i den franska rättsstaten.

Oroväckande är också hur aktivister har tagit lagen i egna händer och stängt av strömmen till vissa politikers privatbostäder. I ett fall som fått stor uppmärksamhet råkade strömmen även stängas av till ett privat sjukhus nära Montpellier, där tack och lov reservsystemen gick i gång.  Under den senaste månaden har även folkvalda politiker blivit misshandlade eller fått sina bilar uppbrända av maskerade aktivister. 

Utvecklingen har skapat ett nytt franskt ord. Det vänsterradikala facket CGT har deklarerat ”grévilla” mot president Macron. Ordet är en blandning av strejk (greve) och gerillakrig. 

Ledamöternas uppträdande i parlamentet har lagt ribban för hur man kan bete sig mot meningsmotståndare.

Även i nationalförsamlingens vackra plenisal har tonläget blivit alltmer oförskämt och ilsket – artigheten, respekten och hövligheten är borta. Fransmännen har fått se nästan dagliga TV-bilder på hur vänsterparlamentarikerna hånflabbande stått upp i sina bänkar när landets premiärminister eller någon annan som stöder pensionsreformen gått upp i talarstolen. Anförandena har dränkts i skränande nationalsång medan ledamöterna viftat med protestplakat. Det hela har varit närmast brutalt primitivt och är sannolikt en av förklaringarna till den stundtals hatiska stämningen i protesttågen. Ledamöternas uppträdande i parlamentet har lagt ribban för hur man kan bete sig mot meningsmotståndare.

Ett politiskt parti som förhållit sig lugnt i nationalförsamlingen är högerpopulistiska Nationell samling under Marine Le Pen. Hennes statsmannalika och värdiga uppträdande har imponerat på många fransmän. En aktuell opinionsmätning, som skakat om, visar att Marine Le Pen skulle besegra Emmanuel Macron om det hölls presidentval i år.

***

Så vad kommer att ske? Ingen vet riktigt. Men klart är att president Macron inte har en tanke på att backa. Han reser nu land och rike runt för att försöka ”vända blad” och få väljarna intresserade av andra saker. Han har uppmanat alla sina ministrar att göra samma sak. Det må storma, men Macron sitter säkert till våren 2027. 

Mycket av hans kraft läggs på en nationell ”återindustrialisering” och Macron lovar omfattande statliga satsningar.  Han jagar också utländska investeringar och har hittills i år lyckats locka två stora batterifabriker till Frankrike. Han flirtar även med den franska medelklassen som han vill ge omfattande skattesänkningar för att öka köpkraften. Eller som han säger:

”Medelklassen är för rik för att bli hjälpt men inte rik nog att kunna leva bra. Vi måste låta inkomsttagarna där kunna leva bättre på sin lön.”  

Emmanuel Macron poängterar också att:

”Nästan ingen har strejkat som jobbar i den privata sektorn.” 

Som boende i Frankrike tror jag ibland att mycket av den rådande ilskan hos fransmännen i själva verket är ett uttryck för en slags politisk nostalgi över hur saker och ting en gång var och som man vill tillbaka till, men som i själva verket inte är sant utan bara en blommig efterhandskonstruktion.

Jag har glömt vem det var som sa det, men orden tycker jag står sig:

”Frankrike är ett paradis befolkat av människor som tror att de är i helvetet.”