En röst på Tories är inte en röst för Theresa Mays Brexit

Varje röst på de konservativa kommer att göra det svårare för oppositionspolitiker som vill hindra mig från att få jobbet gjort. Varje röst på de konservativa kommer att göra mig starkare när jag förhandlar för Storbritannien med EU:s premiärministrar, presidenter och rikskanslerer. Varje röst på de konservativa kommer att innebära att vi kan hålla oss till vår plan för ett starkare Storbritannien och fatta de rätta långsiktiga besluten för en säkrare framtid.

Theresa May hade all anledning att låta självsäker när hon i går utlyste extraval. Inget val är någonsin klart på förhand, åtminstone inte i vårt hörn av världen, men Tories har ett nästan exotiskt försprång. Partiets gamla fiende Labour ligger så mycket under – 25 procent i opinionsmätningarna mot Tories 46 – att försprånget i praktiken är ointagligt. Framför allt när motståndaren har två månader på sig, och leds av Jeremy Corbyn.

Ändå sade Corbyn att Labour kommer att rösta för att hålla ett extraval om mindre än två månader när parlamentet i dag röstar om det. Alltså har May det stöd hon behöver för att genomföra valet.

Labour är nere för räkning, Tories surfar på en framgångsvåg och May har helt rätt i att Brexitförhandlingarna blir lättare för henne ju starkare parlamentariskt stöd hon har. Dessutom är det ingen hemlighet att Brexitförhandlingarna kan komma att bli tuffa och orsaka missnöje i Storbritannien. Genom att utlysa val nu flyttar May nästa val från 2020 till 2022, och köper sig därmed två extra år efter Brexit att övertyga väljarna om att hon agerat rätt.

Med andra ord behöver man inte vara någon briljant strateg för att landa i slutsatsen att extraval är en bra idé för May. Men även om hon troligtvis kommer att vinna stort i termer av röster, är det inte säkert att rösterna speglas i ett överdrivet starkt stöd för hennes politik. En röst på Tories kan lika gärna vara en röst mot någon annan.

I politiken finns en tendens att tolka ett starkt valresultat som en rungande applåd för all politik partiet för. (Utom i Sverige, där ett hyfsat valresultat tolkas som att man inte borde försöka genomföra sin politik över huvud taget, men det är tack och lov en anomali.)

I själva verket är det en exotisk företeelse att en väljare faktiskt står bakom allt ett parti vill. De amerikanska statsvetarna Sidney Verba och Norman Nie tog i boken Participation in America (1972) upp en mängd olika drivkrafter som kan ligga bakom en väljares val. Man kan slentrianrösta, taktikrösta, plånboksrösta, proteströsta, rösta av helhjärtat stöd i en viktig sakfråga eller halvhjärtat stöd för det minst dåliga alternativet, rösta på grund av grupptillhörighet, värderingar eller långsiktiga överväganden.

Världen är full av sådana exempel. Många Trumpväljare ville bara slippa Hillary Clinton och många KD-väljare tycker egentligen bättre om ett annat alliansparti, men vill inte se Alliansen tappa ett parti under fyraprocentspärren. Man kan rösta på Liberalerna för att man gillar EU även om man är emot kvotering och man kan rösta på Moderaterna även om man är narkotikaliberal. I en representativ demokrati handlar allt om prioriteringar. Tänk själv på partiet du röstade på senast – borde det tolka din röst som att du står bakom hundra procent av dess politik? Eller ens två tredjedelar?

I Storbritannien vann Brexit-sidan över dem som ville stanna i EU med 52 mot 48 procent. Bland dem som vill lämna unionen gör vissa det för att de ogillar Bryssel, vissa för att de ogillar invandring. Somliga är frihandelsmotståndare som vill ha höga tullar, andra är frihandelsvänner som vill kunna handla med världen utanför EU utan unionens tullmur. Hur Brexit än kommer att se ut, kommer långt ifrån alla att vara nöjda ens bland dem som röstade för ett utträde.

Att tolka folkomröstningens resultat som att det finns en enig vilja bakom Brexit är väl optimistiskt. Att tolka en vinst i extravalet som obetingat folkligt stöd i Brexitförhandlingarna är strategiskt slugt, men verklighetsfrånvänt.

Se bara på alternativen till Tories. Labour leds av en vänsterrelik som vill expropriera privata företag. Bland partiets egna väljare skulle inte ens hälften (!) vilja se honom i Downing Street 10. Därutöver finns vänsternationalistiska Scottish National Party, de oattraktiva resterna av UKIP, och Liberal Democrats, som visserligen kommer att vinna stort i extravalet men vars toleranta mitten-vänster-liberalism har en begränsad marknad i dagens politiska landskap.

Det finns alltså mycket som kan locka eller driva väljare att rösta på Tories utan att stödja några stora delar av partiets politik. Theresa May säger att varje röst på de konservativa är en röst för hennes linje i Brexitförhandlingarna, men väljarnas beslut handlar om mycket mer än relationen till EU. May kommer att göra allt för att valet ska kretsa kring Brexit och hon kommer med största sannolikhet att lyckas, men det är ingen korrekt beskrivning av verkligheten. Extravalet är inget Brexitval.