Idéer Krönika
En svensk ”Vägen till träldom”
”Frihet eller socialism” var Högerpartiets valhandbok i andrakammarvalet 1944, som kretsade kring hur ekonomin skulle styras i efterkrigstidens Sverige. Smedjans chefredaktör Svend Dahl har läst en bok som med sina tidlösa argument för en fri ekonomi är relevant även inför höstens val.
Kan en valhandbok från riksdagsvalet 1944 verkligen lära oss något om de grundläggande konfliktlinjerna i årets val? I själva verket en hel del. Det var slutsatsen efter ett seminariesamtal hos forskningsinstitutet Ratio som jag lyssnade på tidigare i veckan.
Utgångspunkten för samtalet var Gösta Bagges bok Frihet eller socialism, som Svensk Tidskrift gav ut i en nyutgåva förra året. Bagge var professor i nationalekonomi, ledare för Högerpartiet och ecklesiastikminister i samlingsregeringen under andra världskriget.
Andrakammarvalet i september 1944, då Frihet eller socialism var högerns valhandbok, utspelade sig mot bakgrund av en allt mer intensiv debatt om hur det svenska samhället skulle se ut efter kriget. Socialdemokraterna hade lagt fram ett efterkrigsprogram som med avstamp i krigstidsregleringarna förordade fortsatt politisk styrning av ekonomin. Med en stark och tidlös plädering för en fri ekonomi argumenterade Bagge emot dessa idéer:
I ett samhälle, huvudsakligen grundat på privat äganderätt, fri konkurrens och fri prisbildning, är det konsumenterna själva, som genom att bestämma över användningen av sina inkomster också i stort sett dirigera samhällsutvecklingen. De enskilda medborgarnas uppfattning blir bestämmande för samhällsutvecklingen, därigenom att var och en får fritt förfoga över sina inkomster, sin arbetskraft, sina ägodelar.
Det är en argumentationslinje som även i dag skulle kunna användas varje gång en socialdemokrat talar om att politiken måste ta tillbaka kontrollen. Samma sak gäller försvaret av vinstintresset där Bagge påpekar något som alltför ofta glöms bort såväl till vänster som till höger i dagens politiska debatter om allt från matpriser till fristående skolor:
Det talas inte sällan föraktligt om den produktion som äger rum för vinst och därför, som det sägs ‘utan hänsyn till samhällets intressen’. I själva verket kan ju inte ett företag bli vinstgivande, om det inte producerar sådant som människorna vilja köpa och till priser, som de anse sig kunna betala.
Inskränkningar i äganderätten och den fria prisbildningen bör vara så små som möjligt, argumenterar Bagge. Ytterst handlar detta om att bevara den enskildes frihet och självbestämmande. Värnar man friheten måste därför bevisbördan läggas på den som vill göra inskränkningar av äganderätten och den fria prisbildningen i form av nya regleringar.
I boken vänder sig Bagge också mot tanken att höjda skatter inte skulle innebära en frihetsinskränkning i ett demokratiskt samhälle:
Är det någon som anser sig ha lika stor förfoganderätt över sin inkomst, om han i form av skatt överlämnar den till de politiskt bestämmande, som om han själv får använda den för inköp av olika saker och ting, även om han vart fjärde år har rättighet att välja mellan de olika partiernas röstsedlar, och de på dem upptagna kandidaterna, ja även om han skulle råka tillhöra majoritetspartiet?
Bagge varnar dessutom för att regleringar riskerar att bli självförstärkande. Statliga ingripanden får oavsiktliga konsekvenser vilket leder till att ytterligare regleringar införs. Konsekvensen blir att friheten helt urholkas. Det är den överhängande risken om man behåller krigstidsregleringarna av ekonomin.
Som flera av deltagarna i panelen – som bestod av Svenska Dagbladets ledarskribent Olof Ehrenkrona, Muf:s ordförande Douglas Thor, statssekreteraren på näringsdepartementet Simon Westberg och min Timbrokollega Johanna Grönbäck – påpekade ligger det nära till hands att se parallellerna till F A Hayeks Vägen till träldom som gavs ut några månader tidigare samma år. Även om det inte finns några direkta referenser till Hayek är det därför fullt möjligt att Bagge läst och tagit intryck.
Genom att behålla centrala krigstidsregleringar kunde S ändå förverkliga ambitionerna att ta politisk kontroll över ekonomin.
Som bekant lyckades de borgerliga varken besegra Socialdemokraterna 1944 eller i det mer dramatiska ”planhushållningsvalet” fyra år senare. Visserligen skrotades planerna på direkta socialiseringar av delar näringslivet, men genom att behålla centrala krigstidsregleringar kunde Socialdemokraterna ändå förverkliga efterkrigsprogrammets ambitioner att ta politisk kontroll över ekonomin. Det gällde inte minst beslutet att behålla valutaregleringen.
Som ekonomiprofessorn Lars Jonung skrev i en uppmärksammad artikel i Ekonomisk debatt förra året innebar de långtgående regleringarna av kredit- och kapitalmarknaderna att politiken kunde styra vilka investeringar som gjordes. En konsekvens blev att entreprenörer inte fick tillgång till kapital och att nya företag inte heller kunde växa sig stora. Regleringarna lade på så sätt en död hand över utvecklingskraften i svensk ekonomi, på precis det sätt Bagge varnade för.
Vägen tillbaka från detta tillstånd av ekonomisk stagnation var lång. Först i slutet av 1980-talet avskaffades valutaregleringen och den entreprenöriella dynamiken började återvända till svensk ekonomi. Men än i dag är hyresmarknaden reglerad med välkända konsekvenser, som diskuterats sedan 1960-talet och som även förutsågs i Frihet eller socialism.
I dag talar den politiska vänstern sällan om socialiseringar eller planhushållning. I stället talar man om ”demokratisk kontroll”. Men den grundläggande tanken är densamma som den Bagge argumenterade emot 1944: Politiken förutsätts vara bättre på att fatta ekonomiska beslut än enskilda människor på marknaden eller i andra frivilliga sammanhang, och ska därför ha företrädesrätt till samhällets ekonomiska resurser.
Gösta Bagge förtjänar onekligen att läsas även valåret 2026.