Utblick Essä
En tid med oanade konsekvenser
I sin nya bok ”Hisnande tider” skildrar Harald Jähner den kaotiska mellankrigstiden i Tyskland, hyperinflationen, demokratins död och den radikala samhällsomstöpning som bäddade för nazisternas maktövertagande. Patrik Strömer har läst en angelägen historieskildring som ekar in i våra dagar.
För 80 år sedan var andra världskriget inne på sin sista vinter. Adolf Hitler planerade sin dödsdömda offensiv i Ardennerna. Samtidigt dundrade Röda armén fram genom Polen och var på väg in i Preussen. På två fronter låg vägen till Berlin öppen. Och till våren skulle Nazi-Tyskland kapitulera. Villkorslöst.
Sedan dess har ett människoliv passerat. Fortfarande finns överlevare från förintelselägren, men de blir allt färre. Under hösten 2024 lämnade till exempel den 100-åriga Lily Ebert jordelivet. Hon genomled Auschwitz och blev under sina sista år världskänd tack vare virala filmklipp. Samma sak gäller de som upplevde slagfälten. De som kommer ihåg var unga. Inte sällan barn med vapen i hand. Nu glesa, uråldriga, monument över minnen som med åren har blivit historia, som i sin tur kommer att bli ruiner, myter och legender.
Tiden med människor som verkligen minns de där apokalyptiska åren går mot sitt slut.
Ändå går det liksom inte att komma runt Tyskland och landets historia. Inte ens nu undslipper vi dess historia eftersom fantomsmärtorna från krigsåren paralyserar den tyska regeringen så till den grad att det äventyrar Ukrainas rätt att existera.
Men låt oss återvända till förintelsen. Före kriget gick det inte att föreställa sig att en sådan utstuderad grymhet var möjlig. Efter freden tedde sig det industriella dödandet så ofattbart i sin omfattning att det alltjämt är svårt att förstå. Både motiven och verkställandet kräver en moralisk urholkning som är omöjlig för den som inte blivit uppslukad av 1900-talets terrorideologier. Eller som filosofen Robert Nozick skriver i The Examined Life: ”att mänskligheten för alltid blev förändrad och aldrig mer kan säga att vi som art och gemenskap inte skulle kunna åstadkomma något sådant.”
Krigsårens grymheter gör den tyska historieskrivningen svår. Inte minst kastar de en mörk fond över journalisten och författaren Harald Jähners breda, infallsrika och bitvis underhållande bok Hisnande tider (Daidalos, 2024). Boken är skriven och utgiven efter Vargatider (Daidalos, 2022), där läsaren får följa åren i Tyskland efter andra världskrigets slut. Men den här gången kastar han oss tillbaka till krigets dekadenta, desillusionerade och kaosartade preludium: Weimarrepubliken (1918–1933). Tillsammans ger böckerna värdefulla insikter om det tyska 1900-talet, liksom lärdomar av det mer anekdotiska slaget. Ändå skiljer de sig åt på flera sätt – vi återkommer till det.
Hisnande tider inleds med att första världskriget förloras utan strider på tysk mark. Och ur imperiets aska föds Weimarrepubliken. Den första tyska demokratin. Boken avslutas föga förvånande med det nazistiska maktövertagandet och den första tyska demokratins död, men vi tar det från början.
Freden i november 1918 kom inte som en överraskning. Militärer och ministrar hade länge insett att krigets utdragna förlopp inte gav något alternativ. Däremot hade krigspropagandan trummat på under mer än fyra år. Den tyska befolkningen hade övertygats om att krigsmakten var överlägsen fienden, att kriget gick deras väg och att inget var viktigare än att fortsatt lojalitet mot fosterlandet. Så plötsligt var det inte så. Kriget var förlorat. Kejsaren borta. Kampen över.
Tyskarna hade blivit lurade, men det var under kriget som lögner och svek hade gällt, inte vid freden i Versailles. Tyvärr kunde faktiska omständigheter redan på den tiden spela en underordnad roll jämfört med det narrativ som etablerades i folkdjupet.
Demokrati var knappast självklart i dåtidens Europa. Det tyska folket var ovant. Radikaler och revolutionärer ställdes mot reaktionärer och revanschister. Föredömliga exempel var det ont om och de ryska bolsjevikernas statskupp utgjorde för somliga en inspiration, för andra det mest avskräckande exempel.
Weimarrepubliken kännetecknas också av politiska mord, gatuterror och allmän administrativ oförmåga. Trots det bildades ändå regeringar utifrån valresultat och genom lika delar kompromisser och uppoffringar lyckades man uppnå en period av relativ stabilitet.
Vad som ansågs rätt och fel vändes upp och ned.
Jähner beskriver den politiska utvecklingen kort. Desto mer tid läggs på sociala förändringar som antingen sker till följd av politiska reformer, eller på grund av yttre faktorer som påverkar politiken. Ett exempel på det senare är hyperinflationen. Enligt Jähner utraderade den inte bara familjebesparingar och förmögenheter, utan också ett slags gammaldags moral som upphöjde sparsamhet och stabilitet. För den vanlige tysken blev hjältarna de unga som tagit stora risker och tjänat grova pengar på arbitragehandel. Vad som ansågs rätt och fel vändes upp och ned. Något som ytterligare bidrog till att förstärka känslan av vilsenhet.
Även inom konsten, litteraturen, teatern och musiken utmanades regelverken. Många kulturpersoner såg det som sin plikt att eliminera allt gammalt. Till exempel innebar Bauhaus-skolan en ny estetik för arkitektur och möbler. Ut med krusidullerna – in med enkelhet och funktion. Det gick så långt att till och med formen på hustaken blev en del av kulturkriget. Ett platt tak innebar en radikal hållning och stöd för republiken, medan spetsiga tak blev en symbol för den tyska nationen och traditionen. Liknande identitära kopplingar skedde naturligtvis inom pressen, där man enbart läste ”sina” tidningar.
Stadslivet med dess framväxande kontor erbjöd lönearbete för ogifta kvinnor som inte hade ansvar för hem och härd. Stora delar av nöjeslivet drevs också av deras köpkraft. Tidskrifterna beskrev hur den nya kvinnan skulle vara: fri och självständig. Och även om det fanns gott om nyblivna excentriker, som Clärenore Stinnes, som körde jorden runt i en bil, eller de som blev centralpunkter på nöjes- och danspalatsen, var allt långt ifrån frid och fröjd. Gifte man sig eller skaffade barn var det slut på yrkeskarriären. De andra blev ofta kvar i ett enahanda sekreterararbete, utan möjlighet till avancemang.
Motreaktionen på denna radikala omstöpning byggde på besvikelser och förlorade privilegier. Staden och det moderna kom att förknippas med republiken. Landsbygden och traditionerna med det genuint tyska. Därmed innebar nya hus, danser, frisyrer och sätt att tjäna pengar, enligt många, ett hot mot det tyska sättet att leva. Inte minst kunde den sortens tongångar höras bland de stora godsägarna i östra Tyskland, som betraktade sig som ryggraden i den tyska nationen. När landsbygdens kvinnor drog till städerna fick jordägarna stöd av männen som blev kvar. De upplevde sig vara samhällsutvecklingens förlorare och ansåg att riktiga tyskor stannade kvar på gården.
Hisnande tider avslutas med demokratins nederlag. Det är en ganska summarisk beskrivning av hur nazisternas statskupp genomförs. I praktiken genom att en samlingsregering ersätter det folkvalda parlamentet och därefter kan stifta lagar utan politiskt ansvarsutkrävande. De tyska Socialdemokraterna röstade nej och var beredda att dö för att ”bevara sin heder”, medan klassiskt borgerliga politiker fruktade för sina liv på grund av de organiserade trakasserier som NSDAP med sidoorganisationer ägnade sig åt.
”Om man vill veta hur det kändes att leva i Weimarrepubliken får man inte envisas med att utgå från dess undergång.”
Jähners personliga uppfattning om NSDAP:s retorik och metoder lyser igenom på flera ställen, konstigt vore det annars. Och det är hans land som varit ursprunget till den största systematiska ondska som mänskligheten åstadkommit. Det är en sorg, kanske fortfarande en skam. Själv skriver han i förordet: ”Om man vill veta hur det kändes att leva i Weimarrepubliken får man inte envisas med att utgå från dess undergång. Till skillnad från oss visste de som levde då inte hur det skulle sluta.”
I maj 1945 hade Sovjetunionen intagit Berlin och västmakterna övriga Tyskland. Hitler var död. Den tyska staten i spillror. Vad skulle hända med ett land som inte bara blivit ockuperat av främmande makt och bombat till oigenkännlighet, utan som dessutom gjort skyldigt till såväl världskrig som historiens värsta folkmord? Eftersom tyskarna – trots all den barbari de gjort sig skyldiga till – till syvende och sist var människor, agerade de påfallande mänskligt. Nämligen genom att försöka lämna det förflutna bakom sig och i stället hugga tag i vad som behövde göras.
Vargatider beskriver en kortare tidsperiod och är därför mer tematiskt fokuserad. Det är ofta svårt att ta till sig omfattningen av misären. Hur många miljoner som saknade mat och bränsle. Antalet krigsfångar/slavar som användes i tysk industri och som absolut inte ville hamna i områden kontrollerade av Sovjet, utan hellre blev kvar i västzonerna som illa sedda konkurrenter om de ”tyska jobben”. Hur många biografer i Berlin som visade film i juni 1945. Kanske för att erbjuda en stunds verklighetsflykt för liv som inte innehöll mycket annat än hårt kroppsarbete, hunger och obearbetade krigstrauman.
Tiotals miljoner människor hade dödats under kriget. Kanske lika många dukade under av sjukdomar och svält. Och ett tiotal miljoner tysktalande fördrevs efter kriget, antingen som individuella flyktingar eller under vapenövervakade marscher. Det är den största europeiska folkfördrivningen, någonsin. Min egen sudettyska släkt utgjorde ett litet antal av alla dessa miljoner. Min far, farmor och hennes föräldrar hamnade till slut i Sverige, men de flesta andra skulle få samsas med andra tyskar i ockupationszonerna. Bland kusiner och främlingar, på en och samma gång. Mer vilsna än under Weimarrepublikens mest kaotiska dagar.
Även Tyskland var vilset och delat – kanske mer än det varit före 1871. De tre västliga zonerna bildade Förbundsrepubliken, medan den sovjetiska blev DDR. Under en kort tid hade väst en egen ”nationalsång” där texten utgjordes av den märkliga formuleringen ”vi är trizonier”, vilket knappast kan ha bidragit till den sociala sammanhållningen.
Harald Jähner har genom sina böcker knappast haft för avsikt att skriva en epokgörande uppgörelse med den tyska närtidshistorien. Den uppgiften har många andra tyska författare tagit sig an. Likväl fångar hans detaljrika skildring av tiden före och efter kriget läsaren och lämnar densamme med en myriad av anekdoter och tankar att bearbeta på egen hand. Och alla dessa skildringar av perioden är så oerhört viktiga, än mer den dag som det sista minnet från mänsklighetens mörkaste år blir historia.