I dag, den 7 mars, är en dag att fira: det är ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Sent omsider.  

Och vilket år det har varit, alltsedan USA:s utrikesminister Antony Blinken tog emot anslutningsdokumenten från statsminister Ulf Kristersson, med Blinkens svenske kollega Tobias Billström vid sin sida.

Utvidgningar av Nato är ju en sak mellan utrikesministrar, på samma sätt som försvarsalliansen grundades när de tolv nordamerikanska och europeiska utrikesministrarna samlades för att underteckna Washingtonfördraget den 4 april 1949.

Men det må vara den gamle Nato-vännen Kristersson väl förunnat att ha intagit scenen där i State Department. Den finländska Nato-anslutningen hanterades ju på samma vis av republikens president, Sauli Niinistö, ett knappt år tidigare, i Bryssel. 

Det är ju inte var dag som ett land överger 200 år av (officiell) svensk allianslöshet för att träda in i den nära krets av demokratier som alla högtidligen har förpliktigat sig att försvara varandra. 

Fyra dagar efter det formella överlämnandet av anslutningsdokumenten – eller instrumenten, som regeringen envist valde att omnämna dem med juridisk vokabulär – var det dags att slå på tv:n och paddorna igen för nya högtidligheter.

I ett regnigt Bryssel gick den blå-gula flaggan i topp på den nyuppsatta flaggstången vid Nato-högkvarteret.

I ett regnigt Bryssel gick den blå-gula svenska flaggan i topp på den nyuppsatta flaggstången vid Nato-högkvarterets ingång. Eftersom det är alfabetisk ordning som gäller för både flaggor och vid placeringarna i Nordatlantiska Rådet (NAC) så har Sverige sin plats mittemellan Spanien och, lite kuriöst med tanke på den föregående processen, Turkiet. 

I samma stund hissades den svenska flaggan också på samtliga Nato-baser och fartyg runtom i den transatlantiska världen. 

Det var en stund som en del av oss hade väntat på i åtskilliga årtionden, alltmedan vi förklarades som ömsom trögtänkta och ömsom närmast som landsförrädare. Vi som inte accepterade den svenska allianslöshetens preferens för obskyra regimer i Tredje världen och inte heller förstod hur det kunde vara så svårt att begripa den avgrundsdjupa skillnaden mellan diktaturen i Öst och den frihetliga demokratin i Väst. 

Men att det skulle kräva att Ryssland gått till fullskaligt angrepp på Ukraina har grumlat en del av glädjen över att Sverige blivit Nato:s 32:e medlemsland. 

Tänk om det hade skett långt tidigare, för att svenska politiker hade insett poängen med att umgås i det rätta sällskapet i Väst och den ovärderliga betydelsen av ömsesidiga säkerhetsgarantier med en aggressiv stormakt inpå knuten.

Eller för att insikten infunnit sig om det moraliskt riktiga i att hålla sig med bara en säkerhetspolitisk doktrin och inte två. Inte en officiell där Sverige framställdes som ett skinande fläckfritt exempel för sin omvärld och en inofficiell, topphemlig för svenska folket, där man under täcket försäkrade sig om stöd från den supermakt man i nästa andetag gjorde till måltavla för obalanserade retoriska utfall.

***

Ja, tänk om. Om inte redan 1949, som på alla vis hade varit optimalt, så åtminstone på 1990-talet, när möjligheternas fönster stod vidöppna och ryssen för ett ögonblick höll sig på mattan.

Men nu är vi sent omsider på plats. Att det hakade upp sig en aning på vägen från det att de svenska ansökningshandlingarna överlämnades gemensamt med de finländska till generalsekreterare Stoltenberg den 18 maj 2022 till statsminister Ulf Kristersson for till den amerikanska huvudstaden med anslutningsdokumenten i portföljen, har Sverige i mycket många års vidlyftig utrikes- och invandringspolitik att skylla.

I båda fallen hade kurder en huvudroll, dels som mottagare av socialdemokratins generösa parti- och regeringsstöd och dels som invandrade till landet. I båda fallen rörde det sig påfallande ofta om grupper som Turkiet kategoriserar som terrorister.

Inte blev det bättre när statsminister Andersson mitt under ansökningsprocessen tog hjälp av riksdagens kurdiska vilde, Amineh Kakabaveh, för att hålla sig kvar vid regeringsmakten. Det gjorde inte turkarna gladare. 

Inte heller lättades den bilaterala stämningen upp av skenavrättningar av dockor föreställande president Erdogan utanför Stockholms stadshus, eller av att koraner titt som tätt sattes i brand av danskar och irakier och en del annat folk.

Samtidigt som Viktor Orbán surade över den svenska kritiken mot Ungerns hantering av demokratifrågor och mänskliga rättigheter.

Några sådana problem med utrikespolitisk aktivism och öppna gränser drogs inte Finland med, vilket är anledningen till att landet satte internt Nato-rekord och välkomnades som försvarsalliansens 31:e allierade mindre än 11 månader efter att Stoltenberg fick de finländska ansökningshandlingarna i sin hand.

Därmed sprack den ursprungliga målsättningen om att Sverige och Finland skulle gå ”hand i hand” in i Nato. Men det geopolitiska värdet av att snabbast möjligt få med Finland, med sin 1 300 kilometer långa gräns mot Ryssland, var för högt för både Finland och Nato för att hålla fast vid det. 

Att Finland kom med först var dessutom högst välförtjänt, med tanke på den drivande roll som inte minst dess president Niinistö hade intagit från dag ett i hela processen. Flankerad av en skinnjackeklädd statsminister Sanna Marin som tålmodigt agerade för att få sin partivän i Stockholm att förstå konsekvenserna av det allvarsamma läget.

”Inte nu, för f-n!” sägs det ha utropats på amerikanska UD.

President Biden hade glatt tagit emot den finländske presidenten och, med alldeles särskilt stor förtjusning verkade det, den svenska statsministern i Vita Huset precis efter att ansökan lämnats in våren 2022. Men den inledande amerikanska reaktionen på de båda ländernas beslut att ansöka om Nato-medlemskap hade, enligt vissa uppgifter, varit allt annat än positiv. 

Inte nu, för f-n! sägs det ha utropats på amerikanska UD, där man oroades över upptrappning om Nato fick två nya och nordiska medlemmar, tvärtemot de krav på ett stopp för utvidgning som den ryske presidenten hade ställt i sitt tal i december året före.

Med andra ord inte helt olik Magdalena Anderssons omtalade uttalande samma vår om farorna för att skapa instabilitet i Östersjön.

Därefter hade de trilaterala förhandlingarna mellan å ena sidan Finland och Sverige och å andra sidan Turkiet helt sonika dumpats i knäet på de båda ansökarländerna, utan minsta erfarenhet av det turkiska rävspel som Nato självt mången gång tvingats hantera under årens lopp. 

Så en dag tidigt 2024 hände det att Ungern, som svurit på att landet inte skulle bli det sista att ratificera, plötsligen stod ensamt kvar som den enda kvarvarande hindret mot ett svenskt Nato-medlemskap.  

I slutänden visade sig de turkiska invändningarna handla mer – eller lika mycket – om amerikanska F16 som kurdiska rebeller. När det inköpet väl fick grönt ljust i Washington, D.C. gick den turkiska ratificeringen med en rasande fart.

Lite otippat blev det stridsflyg som avgjorde frågan även i Budapest, efter en ungersk deal om att köpa en hop svenska JAS Gripen. Vilket ungrarna ju hade kunnat göra i vilket fall som helst.

Efter 22 månader var Sverige medlem i Nato; inte alls särskilt långt ur ett historiskt utvidgningsperspektiv men inte det snabbspår som Stoltenberg talat om – och som han inte hade mandat att utlova. Det är, som påpekades i medlemskretsen, de allierade som beslutar om och när försvarsalliansen vill ta in nya medlemmar, inte generalsekreteraren.

Möjligen avsåg Stoltenberg, utan att utveckla det, den MAP-process (Membership Action Plan) som det vanligtvis tar ett kandidatland några år att ta sig igenom men som klarades av på typ en eftermiddag för de båda nordborna. 

Att de redan uppfyllde alla tänkbara kriterier rådde det inga som helst tvivel om. 

Det var två exceptionellt kvalificerade nya medlemmar som tog plats vid Nordatlantiska Rådets ovala sammanträdesbord; två tunga och erkända säkerhetsproducenter, som redan i åratal bidragit till Nato-samarbetet som partnerländer, varav de senaste tio åren i den exklusiva ”guldkortsklubben” Enhanced Opportunities Partnership. 

Samma, för övrigt, som Ukraina ingår i. Vilket visar den avgörande skillnaden mellan partnerskap och medlemskap när det brinner.

Trots det är det tydligt att det innebär en viss omställning att byta säkerhetsdoktrin, inte minst mentalt. 

***

Utanför UD hängde den blå-vita Nato-flaggan med kompassen bara över själva flaggdagen den 11 mars; på utrikesdepartementet har det inte varit helt lätt att ställa om till den nya tillvaron som allierad.

För vissa, som Sveriges S-märkte ambassadör i Washington, D.C. har polletten däremot märkbart trillat ner. Det öppnas helt nya dörrar med Nato! noterade Urban Ahlin förtjust i en intervju när medlemskapet var nytt.   

Ja, precis som en del av oss förgäves har försökt förklara under de senaste årtiondena ger allianskapet en omedelbar access till samtliga Nato-huvudstäder. När ett allierat land ringer till ett annat så lyfter man genast luren. 

Nato-entusiasterna i Kristersson-regeringen satte full fart från dag ett av medlemskapet.

Det är lite annat att ha direktkontakt med London och Paris och Berlin än de korrupta afrikanska länder och pyttenationerna i Stilla Havet som Sverige fjäskade för för att väljas in i FN:s generalförsamling 2016.

Nato-entusiasterna i Kristersson-regeringen satte full fart från dag ett av medlemskapet. Så till den grad att en och annan i de allierade grannländerna stillsamt påpekat att en viss ödmjukhet kanske kunde vara motiverad, med tanke på att tolv av Sveriges nya kamrater faktiskt hade varit med i sällskapet i hela 75 år vid det laget. 

Nato:s 75-årsfirande i ett stekhett Washington, D.C. i somras var första gången som Sverige deltog som ”fullvärdig” medlem, som det brukar kallas, trots att det inte finns några andra medlemmar än just de fullvärdiga. 

Som ”invitee” var Sverige med som gäst från Madridtoppmötet i slutet av juni 2022 och framåt, och dessförinnan har man lite då och då bjudits in till vissa delar av mötena, som under ISAF-tiden. Men aldrig tidigare med rösträtt. 

Nu sitter Sverige inte längre ute i korridoren när Nato sammanträder på olika nivåer, från NAC och uppåt. Nu deltar vi sent omsider i besluten om vår egen och omvärldens säkerhet. 

I Nato:s många övningar, till sjöss, på land och i luften, har Sverige också deltagit mången gång förut som partnerland. Nu är det på riktigt; nu är vårt land inkluderat i försvarsplaneringen, hela vägen in i de innersta hemligheterna, utan några allianslösa gränser som sätter stopp för samarbetet och förtroligheten.

Förväntningarna på det nya medlemslandet har varit höga och dem har Sverige redan med råge levt upp till. Sverige tar ledningen för den kommande Nato-basen i Finland, deltar i air policing i Baltikum och har gett sitt allra första bidrag till Nato:s kollektiva försvar och avskräckning i Lettland.

Till byn Adazi anlände en reducerad bataljon från skånska P7 i januari och kommer framöver att turas om med sina danska kolleger i det danskbyggda Camp Valdemar, som i sin tur ingår i den kanadensiskledda brigaden i Lettland.

***

Men ett år in i Sveriges första år som Nato-land skakas försvarsalliansen av president Trumps framfart. På bara drygt en månad har Trump kastat Ukraina – Nato:s främsta prioritet sedan 2022 – till vargarna, stärkt relationen till Nato:s ärkerival i Ryssland och hotat sina allierade vänner med militärt våld om de inte går med på att lämna över delar av sitt territorium till USA.   

Grönland ska bli amerikanskt på ett eller annat vis, hävdar Trump vars vicepresident kallat Danmark för en ”dålig allierad”. Danmark, som är en av de mest lojala vänner USA någonsin har haft, som har förlorat 43 soldater i USA:s krig i Afghanistan och Irak, och som följt supermakten i vått och torrt sedan 1990-talet.

Nu är det på riktigt; nu är vårt land inkluderat i försvarsplaneringen, hela vägen in i de innersta hemligheterna.

Carl Bildt har snabbt varit ute och dödförklarat Nato – men så har han ju aldrig varit någon vän av det transatlantiska samarbetet – och försvarsalliansens gamla motståndare gnuggar händerna i förtjusning över det trumpska kaoset.

Nu består ju försvarsalliansen som bekant av 31 ytterligare länder, förutom USA, och det positiva mitt i röran är att samarbetet dem emellan aldrig har varit närmare än nu.

Och en sak kan vi i alla fall vara väldigt säkra på: den oerhörda fördelen av att Sverige är med i Nato i dessa tider, av att sitta med vid beslutsfattandet vid det ovala bordet, ha direktaccess och säkerhetsgarantier, och delta in i minsta detalj av det operativa samarbetet i vårt närområde.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Att ha varit utanför när Ryssland kanske har förmåga att angripa inte bara Ukraina igen utan även angränsande Nato-länder om försvinnande kort tid hade varit förödande på alla sätt. 

Det är det som är den avgörande skillnaden sedan den 7 mars 2024, mellan allianslöst utanförskap och medlemskap. Nato är trygghet och det är solidaritet på riktigt.  Även – inte minst – när det blåser halv storm över Atlanten.

Omslagsbilden föreställer fartyg från Standing NATO Mine Countermeasures Group på örlogsbesök i Frihamnen i Stockholm, april 2024. Foto: Anders Wiklund/TT