En välsignelse för den postsekulära borgerligheten

Hans L Zetterberg (1927–2014) var en av den svenska borgerlighetens allra viktigaste tänkare. Listan över hans intellektuella bidrag kan göras lång. Men ett av de viktigaste har att göra med samhället som bestående av skilda sfärer – näringsliv, statskonst, vetenskap, religion, etik och konst, var och en byggd kring sina egna normer.

Den som tar till sig Zetterbergs resonemang kommer att börja uppfatta samhället på ett mer mångfacetterat sätt än den som, i linje med den svenska statsindividualismen, endast ser polerna stat och individ. Han eller hon kommer att få en fördjupad förståelse för att alla sfärer behövs, och att till exempel varken en stor välfärdsstat eller en fri marknad i sig är tillräckliga för människans behov.

Jag drar mig till minnes Zetterbergs analys av vad han kallar allsidighetens samhälle när jag läser teologen Joel Halldorfs effektiva och ytterst aktuella bok Gud: Återkomsten (Libris 2018). Halldorf borrar djupt i en av Zetterbergs sfärer – religionen. Mer specifikt vad det betyder att religiösa frågeställningar har kommit att bli allt mer aktuella i vår materialistiska tid. Hur ska vi förstå det postsekulära tillstånd vårt land befinner sig i?

Orsakerna till Guds återkomst i samhällsdebatten kan delas upp i två huvudlinjer, en ganska självklar och en kanske mer kontroversiell. Den självklara har att göra med det mångkulturella Sverige. I takt med att allt fler troende (främst med muslimsk tro) kommer till Sveriges blir värdekonflikter och vardagsutmaningar uppenbara.

Den senaste tidens yviga debatter om frågor som handskakning, böneutrop, omskärelse, slöjor, skilda badtider för kvinnor och män etcetera får räknas hit. De innebär ett nödvändigt uppvaknande inför det faktum att en växande andel av vårt lands invånare är troende, eller i alla fall lever efter religiöst formade normer.

I Den Stora Frigörelsen gick något viktigt förlorat.

Halldorf betar frimodigt av flera av dessa svåra debatter, men där framträder också ett problem med boken. Ett bärande tema i hans argumentation är att staten behöver hålla ett respektfullt avstånd till religionen, att låta den ”odla sin egen kål” som Zetterberg målande uttryckte saken. Och det är i sig klokt. Halldorf har en viktig poäng när han skriver om hur ”staten måste […] närma sig civilsamhället försiktigt, och akta sig för att krama ihjäl det”. Men frågan är hur långt försiktigheten bör sträcka sig och vid vilken punkt den övergår i relativism.

I sin argumentation kring till exempel muslimska böneutrop gör Halldorf det lite väl lätt för sig genom att framställa kritik mot denna praktik som ett inskränkt sätt att ”göra atomiseringen av samhället till norm”. Men det kan man knappast hävda. Som bland andra den före detta imamen Tomas Samuel påpekat är böneutropens syfte att kalla till bön, men också något mycket mer långtgående: att proklamera islam över staden.

Att detta kritiseras mot bakgrund av att inte atomiseringen, utan kristendomen, är norm i Sverige kan inte utan vidare viftas bort. Halldorf måste förstås inte dela denna kritik, men han borde i alla fall bemöta den.

Den kanske mer kontroversiella orsaken till Guds återkomst handlar om tillståndet i majoritetssverige. Om oss och inte om dem. Här beskriver Halldorf träffande den existentiella tomhet som kombinationen av välfärdsstat och kapitalism – det vi brukar betrakta som det moderna liberala projektet – ofta präglas av. I Den Stora Frigörelsen gick något viktigt förlorat.

Analysen är inte unik, allra bäst har den kanske gjorts av Yuval Levin i den utmärkta boken The Fractured Republic (Basic Books 2016). Levin beskriver en skoningslös transformation av det amerikanska samhället från konformitet och social kontroll till individualism och självförverkligande. Denna process har öppnat massor av möjligheter och krossat många fördomar, men också skapat isolering, desperation och sociala motsättningar.

Boken är ett porträtt av en samhällssfär som inte låter sig underkastas statlig kontroll.

Ur dessa stämningar, vars svenska motsvarighet Halldorf fångar mycket väl, växer längtan efter något större och mindre självcentrerat. Ett sammanhang, ett djup, en större berättelse. Somliga tycker sig finna svar i nationalism, i grupptillhörighet genom gruppkonflikter. För andra leder samma behov till Gud, antingen i form av tro eller som en insikt om religionens betydelse i en omvälvande tid.

Och här ligger den allra största styrkan i Halldorfs pedagogiska bok: den är inte en berättelse om Guds återkomst främst för oss som själva tror. Den är framför allt en beskrivning av religionens betydelse som samhällsinstitution, som ett slags motkraft till en allt mer platt sekulär statsindividualism. Jag vet inte var Halldorf egentligen står politiskt, och det har heller ingen betydelse. Ur ett borgerligt perspektiv är hans bok hur som helst en stridsskrift.

Den är ett porträtt av en samhällssfär som inte låter sig underkastas statlig kontroll, som inte kan reduceras till en fråga om samhällsekonomisk effektivitet. En sfär där människovärde och sanning alltid övertrumfar de sociala ingenjörernas ambitioner. En makt bortom maktens kontroll.

Det är ett oerhört uppfriskande perspektiv. Samhället är så mycket större än staten, för att återgå till Zetterberg. Även innan jag själv hade en kristen tro kände jag en djup sympati med religion som samhällssfär ur just detta perspektiv: en kraft som politiken inte rår på.

För en svensk liberalkonservatism som tvingats inse att arbetslinjen inte är svaret på livets alla frågor, och som känner en vilsenhet inför ett debattklimat som allt oftare präglas av frågor om kultur och identitet, är Guds återkomst i debatten en välsignelse. Liksom Joel Halldorfs bok om denna återkomst.