Patrik Strömer:
Epokerna kommer och går – energin består
Samhälle Essä
Två aktuella böcker illustrerar hur grundläggande energiomvandling är för moderna samhällen. Patrik Strömer har vissa invändningar, men blir uppfriskad av en naturvetenskaplig fläkt i känslornas och önsketänkandets epok.
Hur kommer det sig att människan använder fossila bränslen, trots att tecknen på klimatförändringar är påtagliga? Och varför talas det så mycket om atmosfären när människan i själva verket har oändligt större påverkan på jordens yta? Det är några av frågorna som uppstår under läsningen av boken How the World Really Works (2022) där professorn, författaren och debattören Vaclav Smil betraktar den värld som människan har skapat. Och faktum är att få saker numera är orörda av människohand.
Vårt avtryck lämnas i skogen och den odlade marken; i städerna, vägarna, kraftverken och all annan slags infrastruktur. Ett avtryck som i grund och botten handlar om energi. Eller snarare om att utvinna energi eftersom termodynamikens andra lag säger att energi bara kan omvandlas – aldrig skapas eller försvinna. Så gott som allt människan skapar är energi i en eller annan form. Inte minst är vårt välstånd starkt korrelerat med energianvändning. Med naturkraft fick vi förlita oss på dragdjur, väderkvarnar och dammar. Först när människan lyckades utvinna fossila bränslen – till exempel stenkol och senare olja – behövde hon inte längre plågas av frågan om huruvida marken skulle användas för att hålla sig mätt eller varm.
Stål, betong, plast och ammoniak. Dessa fyra ämnen är fundamenten för vår fysiska omgivning.
Det är precis den här sortens revolutioner som Smil behandlar. Mer konkret riktar han in sig på stål, betong, plast och ammoniak. Dessa fyra ämnen är fundamenten för vår fysiska omgivning. Stål och betong är avgörande för alla konstruktioner som utgör den mänskliga civilisationen. Plast är förutsättningen för de förpackade varorna vi konsumerar. Ammoniak är i sin tur grunden för den så kallade Haber-Boschprocessen – den gödningsteknik som säkerställer att jordbruket håller dubbelt så många människor vid liv än vad som annars hade varit möjligt. Den som är emot sådan gödning – alltså den som förkastar industriellt jordbruk till förmån för ekologisk småskalighet – bör därmed tvingas besvara vilken halva av mänskligheten som inte borde få leva. Så obönhörlig är trots allt den materiella verkligheten när det kommer till kritan.
Smil påstår sig inte vara tesdrivande utan ser det som sin mission att just beskriva verkligheten. Samtidigt anas en mild optimism: människan kan förstå, lära sig och utvecklas. Och när lösningar på tidigare problem ger upphov till nya går det också att tänka ut lösningar på dessa. Men allt kräver alltid energi. Människan som organism behöver energi – utan mat svälter vi ihjäl. Och eftersom vi saknar päls behövs värme för att bibehålla kroppstemperaturen. Där har ingenting förändrats sedan stenåldern.
I begynnelsen gav skogen bränsle, åkern mat. När stenkolen introducerades kom energin i stället från avlägsna gruvor. Men som den franske historikern Jean-Baptiste Fressoz visar i boken More and More and More (2024) så har det egentligen aldrig skett någon energiomställning. Han illustrerar bland annat – något motsägelsefullt – hur trävarukonsumtionen ökade kraftigt i samband med att engelsmännen började utvinna kol på 1500-talet. Den ved som tidigare varit bränsle till stugan och grytan blev nu stöttor i kolgruvorna. Senare kom samma material att bli sliprar i järnvägarna och takstolar i de växande städerna. Våra energikällor är därmed i någon mening eviga – alla, på sina sätt, lika viktiga för att förklara den enorma välståndsresa som industriella revolutionen innebar för människan. Liksom den ökade livslängden och minskade barnadödligheten. Därför är det heller inte helt förvånande att stenkol – trots en värld med såväl kärn- som solkraft – är den energikälla som har vuxit mest under de senaste 25 åren. På samma sätt som det en gång byggde välståndet i väst, fyller det nu samma syfte i Kina och Indien.
Oljan har i sin tur inte heller ersatt kolet utan har sin givna plats i samhället – inget ämne innehåller tätare organisk energi än de kolväten som driver våra fordon. Samtidigt driver Fressoz tesen att ”det inte går att separera energiproduktion från materialproduktion”. Materia är energi och med energi kan materian omformas för att bättre passa olika syften. Trots att båda böckerna tar ett rejält grepp om frågorna saknas ändå moderna exempel på hur till exempel förnybara energikällor är beroende av fossila råvaror för att alls kunna tillverkas.
Ett problem är att Fressoz då och då hemfaller åt rena dumheter när han går bortom det rent naturvetenskapliga. Bland annat menar han att global uppvärmning enbart kan motverkas med viljestyrka (sheer will) medan gröna innovationer kategoriskt avfärdas som villospår. Det går för all del att läsa boken som ett historiskt verk men som läsare blir man dessvärre osäker på om hans historiska redogörelser verkligen är så tillförlitliga när komplexa samhällsproblem hanteras så slängigt.
Den gröna omställningen är mer svåruppnådd än de flesta tror
Den stora lärdomen – och behållningen – är insikten om att verkligheten spelar roll. Gårdagens mänskliga aktiviteter är morgondagens förutsättningar. Och historien har stor tyngd i varje beslut vi fattar. Om alla nya bilar vore elbilar skulle fler än sex miljoner bilar fortfarande drivas på bensin eller diesel. Och det är bara i Sverige. Fressoz listar tre skäl till varför den gröna omställningen är mer svåruppnådd än de flesta tror:
- Att producera koldioxidfri el är inte lätt. Sol- och vindkraft har blivit billigare men kräver sällsynta material och upptar stora ytor samtidigt som kraftslagen levererar varierande effekt. Vattenkraft är en global sällsynthet (om än inte en svensk sådan) och kärnkraften genererar i skrivande stund bara en bråkdel av världens totala elproduktion.
- Att producera stål, cement, gödning och plast utan fossil råvara innebär helt nya tillverkningsprocesser. Även transporter och infrastruktur baseras på det som fungerade bäst för gårdagen vilket innebär att fossila drivmedel även i dag är det självklara alternativet för många aktörer. Strukturer är sega.
- En ökad tillgång på fossilfri el också kan leda till ökad produktion av varor som leder till ökande utsläpp. Världens största flytande vindkraftspark används för att driva oljeplattformar utanför Norges kust. Och det är kanske inte så de flesta föreställer sig att förnybara energikällor skulle komma att användas.
Åter till Smil; han skriver uttryckligen att energi är den enda verkligt universella valutan. Och i någon mening har han rätt. Han menar rentav att energiomvandling utgör själva grunden för såväl livet som evolutionen. Från så abstrakta resonemang kan vi lämpligen röra oss mot det mer begripliga. Som att mängden mänskligt arbete för att producera ett kilo vete sedan krävde tio minuters arbete för 200 år sedan – i dag behövs bara två sekunder för att uppnå samma sak! Liknande utveckling har även skett för risodlare i Indien och Kina. Poängen är att när den arbetsmängd som krävs för att åstadkomma ett visst resultat minskar över tid så ökar mängden tid som kan användas till annat. Och det är exakt denna omständighet som gör att vi i dag kan oroa oss över matpriserna, men inte för att svälten skulle stå för dörren.
Den tyngsta insikten i dessa båda böcker framkommer när Smil redovisar vilka otroliga mängder fossil energi som ryms inom den idag kända världen. Utifrån de fyra pelarna för modern civilisation konstaterar han att mellan åren 1950–1973 skedde en fyrdubbling av stål, en sexdubbling av cement, en åttadubbling av ammoniak och 26-dubbling (!) av plast. Och då gäller det för tiden när Mao fortfarande styrde och den kinesiska tillväxten var obefintlig. Tänk hur det har varit alla år efter 1973!
Apropå Kina ställer Smil den retoriska frågan om någon av 1980-talets klimatforskare hade med den enskilt viktigaste faktorn i sina framtidssiande modeller: att världens folkrikaste land skulle industrialiseras med hjälp av stenkol. Så även om materien och energin kan omformas – och naturvetare generellt har rätt bra koll på den saken – så är det svårt att förutspå vilken form av mänsklig aktivitet som kommer att äga rum över tid och inte minst vad den får för konsekvenser.
Både Smil och Fressoz tar klimatförändringar på allvar. Men de är också kritiska till den alarmism som tar sig uttryck i klimatångest eller sabotage. Det hjälper inte. Och att sätta mål utifrån ett årtal som slutar på 5 eller 0 är politikens sätt att visa handlingskraft i hopp om att det ska åstadkommas någon form av resultat som man kan ta äran för. Men som Smil konstaterar: Hittills har den enda rörelsen för minskade koldioxidutsläpp inte kommit från övertygad, avsiktlig och målmedveten politik. Snarare har de varit bieffekter av generella teknologiska framgångar.
Sammantaget ger läsningen av dessa böcker en komplex bild av hur människan använder naturresurser. Där Smil beskriver verkligheten och sällan låter enskilda aktörer driva berättelsen framåt ägnar Fressoz lite för många sidor åt att i grotta ned sig i olika internationella organisationer. Det är synd eftersom det skymmer bokens många förtjänster. Inte minst hans påpekande att ”decoupling” – alltså idén om att det går att ha ekonomisk utveckling utan att nyttja några naturresurser – saknar stöd på global nivå i historien. Det i sig är en viktig slutsats för hur vi kan (och bör) ta oss an klimatutmaningen. Och det är alltid nyttigt att få en dos naturvetenskap i en tid då känslor, narrativ och önsketänkande tenderar att styra samhällsutvecklingen. Att förstå världen som den är borde rimligen ge bättre förutsättningar att kunna förändra den. Åtminstone förefaller det bättre än att bete sig som en skrikande och missförstådd tonåring som anser att livet är orättvist. För sanningen är att utan stål, cement, ammoniak och plast skulle miljarder människors liv vara kortare, fattigare och på alla vis sämre. Även om det för somliga inte känns så.
Allt människan gör påverkar omgivningen. Vår drivkraft att göra så har ytterst handlar om att undvika svält, sjukdomar och död. Men också om att kunna leva meningsfulla och intressanta liv. Och det är inte gratis. Våra förfäders slitsamma muskelarbete har bytts ut mot komplexa intellektuella problem som ännu inte har någon lösning. Är läget då hopplöst? Sannolikt inte. Men vi måste förstå att verklig förändring tar tid. Liksom att förändring är bäst när den utgår från verkligheten.
Omslagsfoto: Eli Hartman/Odessa American via AP