Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Den svenska narkotikapolitikens radikala grund

Det är föga förvånande att Socialdemokraterna avfärdat förslagen om att utreda kriminaliseringen av eget bruk av narkotika. Partiet håller fortfarande fast vid de radikala tankar som la grunden till dagens svenska narkotikalagstiftning, skriver Henrik Dalgard

Precis innan sommaren höll Socialstyrelsen sitt sista möte inför arbetet med att formulera en ny strategi för alkohol, narkotika, dopning och tobak, ANDT-strategin. Folkhälsomyndigheten har på uppdrag av regeringen tagit fram en rapport med underlag och förslag på åtgärder. I rapporten föreslås bland annat en utredning av kriminaliseringen av personligt bruk av narkotika, då det saknas underlag för att bedöma vilka konsekvenser den svenska lagstiftningen fått.

Förslaget möttes i en intervju av skarp kritik från socialminister Lena Hallengren som tvärt sade: “Jag vill inte säga till en hel generation unga människor att det är okej att handla, stoppa i fickan och använda narkotika för eget bruk. Därför finns det ingen anledning att utreda den frågan.”

Ett förslag om att utreda en fråga är sällan kontroversiell i Sverige, men nu avsåg det narkotikapolitiken. För att förstå Hallengrens tvära svar behöver man först studera de idéer som ligger till grund för dagens narkotikapolitiska lagstiftning – målet om det narkotikafria samhället.

De bejerotska teserna

Nils Bejerot, 1968. Införd i svenska dagbladet 1968-02-08.

Den som vill förstå bakgrunden till svensk narkotikapolitik bör rikta blicken mot den person som kallats den svenska narkotikapolitikens fader, psykiatrikern Nils Bejerot. Bejerot arbetade i början på 1960-talet som socialläkare i nära relation med Stockholmspolisen. Han lade märke till ett nytt fenomen – många av de som polisen grep hade kanylhål på armarna. Bejerot kopplade snabbt ihop detta med heroinmissbruk och började forska och utveckla teorier om narkotikamissbruk. Detta resulterade år 1968 i boken Narkotikafrågan och samhället där han presenterade sina teorier om missbruk och ett handlingsprogram för narkotikabekämpning.

Det centrala i Bejerots tänkande är det han benämner som det epidemiska missbruket. Enligt Bejerot var missbruk något som lärdes ut socialt där en erfaren missbrukare agerade läromästare åt yngre mer oerfarna brukare. Att exempelvis injicera heroin eller röka cannabis var något som inte kunde läras på egen hand utan man behövde bli smittad av en annan missbrukare. Narkotikaberoende skulle först betraktas som en social och kulturell pandemi och i andra hand som ett fysiskt beroende.

Ett förslag var att upprätta behandlingsläger dit narkomaner kunde skickas.

Bejerot beskrev vidare att det som gjorde narkotikamissbruket till ett så smittsamt beteende var att det, bortsett från att överföras socialt, även spreds som en kulturell smitta. En kultur som glorifierade och uppmuntrade narkotikabruk utgjorde grogrunden till missbruk, snarare än substansers beroendeframkallande effekter. Bejerot menade att det från början var ensamma normbrytare som skapade en sådan drogkultur men att den sakta men säkert infekterade fler och fler personer.

Narkotikamissbruk skulle inte bara ses som en social och kulturell smitta, utan Bejerot gick längre och argumenterade för att det skulle behandlas som en medicinsk sådan. Först och främst var det av högsta vikt att isolera och behandla smittbäraren. Den äldre missbrukaren skulle med andra ord isoleras från samhället för att inte riskerade att föra smittan vidare.

Bejerot presenterar i slutet på Narkotikafrågan och samhället reformer på just det området. Exempelvis var ett förslag att upprätta behandlingsläger dit narkomaner kunde skickas. Där kunde de isoleras från resten av befolkningen samtidigt som de fick behandling. Utsläppt skulle man först bli när man botats från sitt missbruk, och inte längre var smittsam. Bejerot uttryckte dock själv en tydlig skepsis gentemot om det någonsin var möjligt att bota missbrukare från sitt beroende. De var enligt honom oftast bortom all räddning.

Det räckte dock inte med att isolera smittbärarna utan den smittsamma drogkulturen behövde också utraderas. Här föreslog Bejerot bland annat en intensiv informationskampanj som skulle inpränta narkotikans skadliga effekter i människors sinnen.

Bejerots långsiktiga vision var det han benämnde som det narkotikafria samhället. Detta var dock inte en vision likt den nollvision för dödsfall i trafiken och som fungerar som ett ouppnåeligt riktmärke. Det Bejerot föreställde sig var ett verkligt samhälle helt fritt från narkomaner. Ett samhälle som han ansåg var möjligt att nå om hans idéer bara tillämpades i praktiken.

De teorier som senare applicerades på narkotikan var från början utformade för att beskriva serietidningar.

En förutsättning för att realisera visionen om det narkotikafria samhället var full konsensus i narkotikafrågan. Partier, myndigheter och den allmänna opinionen behövde ställa sig bakom fullständig nolltolerans mot narkotika. Avvikande åsikter och öppen debatt var inte ett alternativ. Om mer liberala argument fick utrymme riskerade de att skapa den drogkultur som Bejerot menade var så smittsam.

Dessa idéer var dock inte nya för Bejerot. De teorier som senare applicerades på narkotikan var från början utformade för att beskriva serietidningar. År 1954 publicerade Bejerot boken Barn-Serier-Samhälle, där han är uttryckte sin oro över just serietidningar. Likheterna med Narkotikafrågan och samhället är slående. I boken målas serier upp som en utländsk kulturell farsot som riskerade att smitta landets ungdom med skadliga idéer som våldsdyrkan, rasism och kvasivetenskap. Bejerot föreslog därför att statens skulle upprätta en granskningskommitté som skulle bestämma vilka serier som var lämpliga att släppa ut på marknaden. Riktigt lika långt som i narkotikafrågan gick han dock inte.

Bejerots teorier om en utländsk kulturell och social smitta fick inte stort genomslag när de applicerades på serietidningar. När han dock applicerade dem på narkotikafrågan kom de att lägga grunden till svensk narkotikapolitik i decennier framöver.

De hårda tagen

Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg på en valaffisch från 1988.

Hur fick då en ensam läkares tankar om narkotika så fullständig uppbackning i en så komplex fråga? Det finns en rad faktorer som kan förklara varför Bejerots teorier fick så stort genomslag. Först och främst var Bejerot en mycket skicklig debattör. Han målade i debatten upp narkotikan som ett direkt hot mot det svenska folkhemmet. Han spelade också effektivt på ett nationalistiskt kort. Narkotikan och drogkulturen var något utländskt som infekterat Sverige och hotade att rasera den välfärdsstat som näst intill alla partier vid den här tidpunkten ställt sig bakom.

En annan faktor var att missbruket i slutet på 1960-talet blev mer synligt. Tidigare var missbruk associerat med främst piller som skrivits ut i medicinska syften vilket gjorde att bruket stannade bakom stängda dörrar. I och med att det intravenösa användandet av heroin och amfetamin blev allt vanligare blev missbruket också mer synligt. Sprutnarkomaner kunde ses ute på gatorna vilket gjorde att narkotikafrågan blev mer påtaglig för den svenska befolkningen. Situationen kan jämföras med dagens tiggeri som för tio år sen inte var synligt men som nu kan ses helt öppet.

Narkotikabruk målades upp som ett direkt svek mot samhället och förknippat med en moralisk förkastlig karaktär.

Det är svårt att avgöra exakt vad det var som gjorde att Bejerot fick ett sådant genomslag men på 1970-talet växte det fram en stark opinion för hans idéer. Bejerot tog även själv steget från att vara en kritisk debattör till att bli central för Sveriges arbete mot narkotika. Han undervisade på polishögskolan, skrev handlingsprogram och läroböcker – allt för att realisera sina idéer.

Teorierna fick också genomslag i lagstiftningen. Fram till 1970-talet hade Sverige en, utifrån dagens mått mätt, liberal narkotikalagstiftning. Personligt bruk var inte kriminaliserat och straffsatserna på försäljning och transportering av narkotika var låga jämfört med idag. Narkotikabrott sågs inte som särskilt moraliskt förkastliga utan snarare som en farlig verksamhet.

På 1970-talet förändrades denna inställning. Narkotikabruk målades nu upp som ett direkt svek mot samhället och förknippat med en moralisk förkastlig karaktär. Retoriken mot “knarkarna” blev allt hårdare och reform på reform genomfördes för att så hårt som möjligt straffa de som valde att bruka narkotika. År 1972 höjdes maxstraffet för grovt narkotikabrott till 10 års fängelse, 1981 höjdes minimistraffet till ett års fängelse och tvångsvård för missbrukare introducerades.

Samtidigt tryckte samtliga partier på för att lagstiftningen skulle bli allt hårdare. Man ansåg att Sverige skulle ta det sista klivet i strävandet efter den perfekta narkotikapolitiken – kriminaliseringen av det egna bruket. I valkampanjen 1988 smällde Folkpartiet bland annat upp valaffischer på partiledaren Bengt Westerberg med det högst tydliga budskapet “Det ska vara förbjudet att knarka”. Allt för att ta vara på den hårda opinionen. Samma år tog Sverige också det sista steget och kriminaliserade personligt bruk. Fem år senare blev bruket av narkotika belagt med fängelsestraff.

Det offentliga började bedriva vad som nästan kan beskrivas som en propagandaliknande kampanj.

Alla dessa reformer baserades helt på Bejerots teorier. Om människor slogs så hårt på fingrarna som möjligt vid sin första kontakt med narkotika skulle det bli svårare för en drogkultur att bildas, och spridningen av epidemin kunde förhindras. Det var inte bara i lagstiftningen som Bejerots idéer fick genomslag utan det offentliga började bedriva vad som nästan kan beskrivas som en propagandaliknande kampanj. Bilder med skräckexempel på narkotikans effekter nådde ända in i skolmaterialet, allt för att uppnå full konsensus i narkotikafrågan.

Full konsensus var just vad Bejerot lyckades framkalla. På slutet av 70-talet förenades samtliga svenska partier i kampen mot narkotika, och visionen om det narkotikafria samhället blev en uttalad politisk strategi. Efter att Bejerot avlidit 1988 hölls det ett minnesseminarium till hans ära. Där talade både Ulf Adelsohn och Ingvar Carlsson i varma ordalag om den psykiatriker som lagt grunden för den nya linjen i narkotikafrågan.

En vision långt ifrån verkligheten

Vilken effekt fick då Bejerots idéer? När Narkotikafrågan och samhället skrevs dog runt 100 personer i Sverige varje år av narkotikarelaterade orsaker. Idag är den siffran nästan sju gånger så stor. Även bruket av narkotika är idag mer utbrett än på Bejerots tid, och framförallt har missbruket skjutit i höjden under 2000-talet. Sverige är alltså idag längre ifrån visionen om ett narkotikafritt samhälle än när den först formulerades.

Det är egentligen inte så konstigt att Bejerots idéer när de realiserades i lagstiftningen och statlig policy inte fick önskade konsekvenser. I dag visar beroendeforskningen på att missbruk kan härledas till en rad riskfaktorer som traumatiska upplevelser, en misslyckad skolgång och framförallt genetiska anlag för beroende. Även kriminalisering som ett verktyg för att motverka missbruk betraktas med stor skepsis. Bejerots idéer om missbruk som en social epidemisk smitta betraktas bäst i dag som pseudovetenskapliga.

På senare tid har man dock börjat röra sig bort från landets narkotikapolitiska fader. Sprututbyten har börjat tillämpas runt om i Sveriges regioner, och i vissa begränsade fall har cannabis börjat användas i medicinska syften. Detta var något som på slutet av 1900-talet skulle ha betraktats som otänkbart då man ansåg att utdelning av narkotika i skademinimeringssyfte skulle bidra till en ökad spridning av den hotande epidemin.

I dag är Sverige ett av få demokratiska länder som fortfarande har en lagstiftning där personligt bruk är kriminaliserat.

Trots reformer såsom sprutbytesprogram och metadonbehandling ligger Sverige långt efter andra länder i västvärlden. Portugal avkriminaliserade exempelvis år 2001 personligt bruk för att istället anta en mer vårdbaserad modell. Som ett resultat har deras narkotikarelaterade dödstal och antalet missbrukare sjunkit som en sten. Även vårt grannland Norge har valt att ta efter den Portugisiska modellen, under ledning av statsminister Erna Solberg. I dag är Sverige ett av få demokratiska länder som fortfarande har en lagstiftning där personligt bruk är kriminaliserat.

Det är med andra ord inte så konstigt att Folkhälsomyndigheten inför arbetet med en ny ANDT-strategi föreslår att utreda kriminaliseringen av personligt bruk av narkotika. Det ligger helt i linje med dagens forskning och den politiska trenden i andra länder. Det är samtidigt inte konstigt att Lena Hallengren reagerade så starkt på förslaget. Hon står fortfarande fast vid Bejerots gamla teser om ett narkotikafritt samhälle där fullständig konsensus måste råda. Kritik och öppen debatt är inte ett alternativ.

Referenser

Bejerot, Nils (1968) Narkotikafrågan och samhället, Stockholm: Lindbergs Tryckeri AB.

Bejerot, Nils (1975) Narkotikamissbruk och narkotikapolitik, Stockholm: Sober Förlags AB.

Linton, Magnus (2015) Knark: en svensk historia, Stockholm: Bokförlaget Atlas.