Ett ekonomiskt Absurdistan

I alla länder handlar politik om pengar och resurser, men i Norge handlar politik verkligen om pengar och resurser. Vi har så mycket av dem, både pengarna och resurserna. Det första kvartalet i år passerade statens finansiella tillgångar för första gången 10 biljoner kronor. Den norska staten sitter på 10 400 miljarder kronor i aktier, obligationer och lån. Varje norrman, gammal och sjuk, ung och frisk, fattig och invandrad eller rik Oslobo, representerar en statlig förmögenhet på två miljoner kronor.

Ställt på sin spets: I Norge handlar det inte om att hushålla med pengarna, i Norge handlar det om att använda mesta möjliga pengar på kortast möjliga tid. Därför blir också norsk politik så obegriplig för en utomstående; begrepp som borgerlig och socialistisk framstår som relativt meningslösa. Men till hösten kan det bli ändring på det. Det är möjligt att den nya ledaren för Arbeiderpartiet, mångmiljonären Jonas Gahr Støre, kommer att upprepa många av de fel som socialdemokraterna gjorde på 1970-talet.

Överskott och oljepengar

Längst bak i varje statsbudget sedan 1980 har det funnits en uppräkning av ”överskottet” av statsbudgeten innan man räknar med användningen av oljepengar, vare sig pengarna från den årliga kontantströmmen som oljan genererar, eller från Oljefonden, som är sparkontot. För en utomstående kan det verka rätt meningslöst att operera med en offentlig balansräkning utan oljepengar, men för det norska Finansdepartementet har det alltid varit viktigt att understryka att kontantströmmen från oljan och gasen är temporär, något vi tillfälligt har till låns och som en gång i framtiden kommer att ta slut.

För det norska Finansdepartementet har det alltid varit viktigt att understryka att kontantströmmen från oljan och gasen är temporär.

Tabellen är praktiskt taget en övning frånkopplad verkligheten, för de senaste 37 åren har statsbudgeten bara gått med överskott två år innan vi använt oss av oljepengarna, 1987 och 1988. Jag återkommer till vem som säkerställde de överskotten. Men om vi avgränsar oss till de sista tio åren får vi några intressanta siffror:

Också i Norge blir de två politiska blocken indelade i färger. Den borgerliga sidan är blå och vänstersidan är röd. Men 2005 inledde Arbeiderpartiet (Ap) med den nuvarande generalsekreteraren i NATO, Jens Stoltenberg i spetsen, ett samarbete med Socialistisk Venstreparti (SV) och det tidigare agrarborgerliga bondepartiet, Senterpartiet (Sp), som verkligen föraktar EU. Samarbetet var närmast revolutionerande eftersom Ap:s utrikespolitik i två generationer varit byggd på ett nära samarbete med EU (Norge har varit medlem av EU:s inre marknad sedan 1994 med undantag för jordbruk och fiske) och ett så nära samarbete med USA genom NATO som möjligt.

Men i realiteten var samarbetet inte så revolutionerande: Efter murens fall 1989 var inte längre samarbete med Sovjetunionen ett tema för SV, och efter att Norge ingick ett specialavtal med EU 1994, men sade nej till fullt medlemskap, blev Europapolitiken satt på autopilot.

Det mest revolutionerande för oss politiska journalister var att vi hädanefter måste kalla det socialistiska blocket inte bara för ”det röda blocket”, eftersom Sp hade bondefärgen grön i sin logotyp. Dessutom var vi lite imponerade över att Stoltenberg hade fått de bidragsberoende bönderna och de alltid lika utgiftskåta SV:arna med på ett löfte om att inte höja skatterna och avgifterna.

Stoltenberg fick alltså SV och Sp med på ja till NATO, ja till EU:s fyra friheter, och nej till skattehöjningar. Stoltenbergs samarbetskoalition vann valet 2005, och som tidigare finansminister visste han att ingenting är mer disciplinerande än att få ansvar för Finansdepartementet. Han utnämnde därför Socialistisk Venstres ledare Kristin Halvorsen till finansminister.

Skenande utgifter och små skattesänkningar

Vi återvänder till tidsserien och tabellen i slutet på statsbudgeten. 2007 var alltså socialisten Halvorsen finansminister. Då var det reella underskottet i statsbudgeten före pengarna från oljan och gasen 1 miljard och 342 miljoner kronor. De samlade utgifterna var på 715 miljarder kronor.

Den rödgröna regeringen satt i åtta år, tills Stoltenberg 2013 förlorade valet mot Erna Solberg, partiledare för Høyre och vår nuvarande statsminister. Hon ville gärna ha med det borgerliga och så kallat liberala miljöpartiet Venstre, som har grön färg i sin logotyp, och det dumsnälla Kristerlig Folkeparti (KrF), som har gult som färg, i sin regering. De tackade nej, men lovade att vara stödpartier för Solberg i Stortinget.

Fremskrittspartiet (Frp) tackade däremot ja till att vara med i Solbergs regering. Både Frp och Høyre ser sig som konservativa och lätt liberala och har därför blått i sina partilogotyper. Därför kunde vi i pressen döpa regeringen Solberg till den blå-blå regeringen, och slapp förhålla oss till allt detta gröna och gula.

En traditionell borgerlig, eller blå-blå, regering ska göra något med skatterna. Den ska sänka dem. Dessutom ska den hålla igen på eller minska de offentliga utgifterna. Siffror är svåra, så vi tar en repetition: 2007 gick den norska statsbudgeten under socialisten Halvorsen med ett underskott på 1,4 miljarder före användning av oljepengarna, och de samlade statsutgifterna var 715 miljarder.

I dag är det 2017. Finansministern heter Siv Jensen och tillhör ett parti som grundades 1973 av liberalen Anders Lange, under namnet Anders Langes Parti till Sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offettlige inngrep, senare omdöpt till Fremskrittspartiet. De samlade utgifterna i statsbudgeten 2017 är av Stortinget beräknade till 1 295,6 miljarder, eller runt 1,3 biljoner. Underskottet före användningen av oljepengarna beräknas bli 250,6 miljarder, en ökning med 249,2 miljarder sedan socialisten Halvorsen.

Underskottet före användningen av oljepengarna beräknas bli 250,6 miljarder, en ökning med 249,2 miljarder sedan socialisten Halvorsen.

20 miljarder av utgiftsökningen har gått till skattelättnader i regi av den blå Erna Solberg och den ännu blåare Siv Jensen. De resterande 230 miljarderna i ökade underskott har gått till att öka statens utgifter. Om utgifterna i statsbudgeten skulle ha följt inflationen mellan 2007 och 2017, skulle utgifterna ha varit på 890 miljarder, men de blev alltså 1,3 biljoner. De ökade statsutgifterna utöver inflationen har varit 410 miljarder under de senaste tio åren. Den största ökningen har skett under Solberg och Jensen. Återigen: I ett reformutrymme på 410 miljarder har de hittat 20 miljarder för skattesänkningar.

Politisk debatt på låtsas

Det leder oss fram till en annan pervers konsekvens av att ha mycket pengar. Norsk politisk debatt handlar nästan uteslutande om dessa 20 miljarder i skattesänkningar som Solberg och Jensen har genomfört. Det är nästan lite pinsamt för mig som norrman att förklara att i Norge handlar den politiska debatten om 0,7 procent av bruttonationalprodukten.

Men alltså: Norge är fortfarande ett av få länder i världen som håller sig med förmögenhetsskatt. Det är en skatt som du måste betala på din nettoförmögenhet, framförallt på aktier och likvida medel, och som innan Solberg kom till makten var 1, 1 procent på förmögenheter över 750 000 kronor. Denna förmögenhetsskatt har Solberg sänkt till 0,85 procent på förmögenheter över 1,5 miljoner.

Därtill har hon avskaffat arvsskatten helt. Men detta är inte helt sant. Det nya är att man måste betala kapitalskatt på det man ärvt den dag man realiserar eller säljer kapitalet. Det vill säga att om din far köpte en tomt 1960, och du säljer den 2060, måste du betala skatt på värdeökningen plus inflation under 100 år. Troligtvis har staten tjänat på omläggningen av arvskattesystemet. Dessutom har Solberg och Jensen givit en liten minskning av inkomstskatten till dem som tjänar minst och mest. Men återigen: vi talar alltså om skattesänkningar på 20 miljarder i en statsbudget med utgifter på 1,3 biljoner.

Huruvida man anser förmögenhetsskatten vara skadlig eller ej, beror på ideologisk utgångspunkt och val av teoretiska modeller. Eftersom Norge är medlem i EU:s fria marknad för kapital och inte har restriktioner för kapitalflöde i stort, förutsätter Finansdepartementet och de flesta akademiska miljöer att norska projekt inte kommer att ha problem med att skaffa kapital så länge de är goda nog. Näringslivet och dess representanter i Næringslivets hovedorganisasjon (NHO), menar att den teoretiska utgångspunkten är absurd, och att kapitalbildning huvudsakligen är lokal och att de flesta norska näringslivsprojekt måste finansieras med norska pengar.

Jag måste understryka det igen: I en nation med över 10 000 miljarder på kontot, diskuterar vi en förmögenhetsskatt som ger statskassan en intäkt på 14 miljarder årligen. Den har helt enkelt blivit den stora symbolkampen mellan höger- och vänstersidan i norsk politik. Troligtvis vill politikerna ha den symbolkampen eftersom skatten ger väljarna intryck av att det är stora skillnader mellan de olika partierna.

I en nation med över 10 000 miljarder på kontot, diskuterar vi en förmögenhetsskatt som ger statskassan en intäkt på 14 miljarder årligen.

Det vi kan säga med någorlunda säkerhet är att en förmögenhetsskatt på aktier leder till att utlänningar och den norska staten blir favoriserade som ägare på Oslobörsen, eftersom varken utlänningar eller staten betalar förmögenhetsskatt. I dag äger faktiskt den norska staten en tredjedel av aktierna på Oslobörsen och utlänningar äger nästan 40 procent. Norska privatpersoner äger mindre än en tredjedel av aktierna på Oslobörsen, vilket är det i särklass lägsta i OECD. Sammantaget: NHO har lobbat hårt gentemot Høyre för få bort förmögenhetsskatten. Høyre har misslyckats. Eventuellt är det ett tecken på att NHO:s inflytande är litet.

Men hur kommer det sig att den blå-blå regeringen har kunnat öka de offentliga utgifterna så mycket? Svaret är finanskrisen, som knappt drabbade Norge negativt över huvud taget. Jens Stoltenberg är nationalekonom, och även vi som inte är socialister måste tillstå att han är en mycket duktig sådan. Han har toppbetyg från Universitetet i Oslo och var forskare hos Statistisk sentralbyrå (SSB) innan Gro Harlem Brundtland 1990 tvingade honom att bli statssekreterare i Miljödepartementet och ledare för Oslo Arbeiderparti, för att sedan 1992 göra honom till vice partiordförande och näringsminister.

Även om Brundtland var läkare och hade en masterexamen i socialmedicin från Harvard, var hon först och främst teknokrat. Hon lyssnade till fackfolk och satte igång behandling efter gällande ekonomiskt protokoll. Det var den skrämmande och auktoritära Brundtland som i stor utsträckning skapade Stoltenberg. Som Stoltenberg själv säger om hur han upplevde åren på 1990-talet: ”Carl (I Hagen, partiledare för Frp) var den tuffaste, och jag fick bannor av Gro.”

Man måste ha bröd innan man kan äta kakor

När upplöstes den traditionella socialdemokratiska eran? Det är en av de mest typiska frågeställningarna moderna historiker i Västeuropa ställs inför. För norsk del är det bästa svaret vintern 1981. Då avgick den tidigare arbetargrabben och Ap-ledaren Oddvar Nordli som statsminister. Nordli var den siste socialisten som statsminister, och den förste regeringschef som fick nettointäkter från oljan i sin statsbudget. Men han representerade också en dinosauriegeneration utan vilja till ekonomiskt ansvar eller erkännande av att marknaden är en viktig korrigerande kraft.

Med två korta undantag hade Norge en och samma statsminister från 1945 till 1965, Arbeiderpartiets store ledare Einar Gerhardsen. Gerhardsen trodde på en mycket aktiv statlig industripolitik, en politiskt styrd ränta och omfattande kreditregleringar. Under Gerhardsen var Norge så tråkigt socialdemokratiskt att det nästan liknade Östtyskland.

Men för Gerhardsen var det otänkbart att sätta staten i skuld, och i stort sett all ekonomisk tillväxt skulle kanaliseras in i investeringar i exportindustrin. Då tyskarna lämnade Norge 1945 var de offentliga utgifternas andel av BNP 33 procent. 15 år senare var den andelen nere på 26 procent. Hur absurt det än kan tyckas i dag, var de skandinaviska länderna lågskatteländer under de första 15–20 åren av efterkrigstiden.

Men för Gerhardsen var det otänkbart att sätta staten i skuld, och i stort sett all ekonomisk tillväxt skulle kanaliseras in i investeringar i exportindustrin.

Gerhardsen växte upp i fattigdom och var vägarbetare innan politiken tog honom. Han kunde enkel ekonomi och sammanfattade sitt program så här: ”Vi måste ha bröd innan vi kan äta kaka.” Då Nordli avgick vintern 1980, var den offentliga andelen av norsk ekonomi 50 procent, en fördubbling på 20 år.

Men Ap bar på intet sätt ensamt ansvaret för den miserabla situationen. 1965 fick vi en statsminister från Senterpartiet, Per Borten. Hans regering var en majoritetsregering bestående av Sp, Venstre, Høyre och KrF. Det var den första egentliga borgerliga regeringen i Norge på över 30 år. Meningen var att den skulle avreglera och sänka skatterna. Det blev inte så. Eftersom statsfinanserna var så goda efter Gerhardsen, kunde de i stället öka utgifterna. 1967 instiftades den norska socialförsäkringen. Både ålderspension och sjukförsäkring skulle nu i offentlig regi bli 66 procent av tidigare inkomst.

Den största julklappen någonsin

Så: Dagen före julafton 1969 upptäcktes världens största olje- och gasfält offshore, Ekofisk, den största julklappen någonsin. Kort därefter, i februari 1971, sprack Borten-regeringen på EEC-frågan, och EEC-motståndarna i SV gick dramatiskt framåt i det följande stortingsvalet.

Ap kom tillbaka i radikaliserad version, med målsättningen att knäcka SV. Ap hade också, menade de, en garanterad framtida kontantström i oljan. Den längst sittande norske finansministern under 1900-talet var nationalekonomen Per Kleppe från Ap som satt mellan 1973 och 1979. Han har i efterhand medgett att ”Ap försökte konkurrera ut SV genom att spendera mer”. I genomsnitt gick de sociala utgifterna per år upp med 10 procent efter inflationen, som är en fördubbling vart sjunde år. Därtill kom varvs- och industrikrisen som ett resultat av oljeprisökningen och ett frihandelsavtal med EEG. En historisk ökning i sociala utgifter, massiva subventioner till norsk industri, och benhårda kreditregleringar där de tre största bankerna blev statliga, blev konsekvenserna av 1970-talets ekonomiska politik, plus en skenande inflation. Värst var utan tvivel 1977 års beslut om full sjukersättning från dag 1 till alla löntagare.

Gro, som vi kallade henne i Norge, måste få makten, och hon fick den vintern 1981. Teknokraterna var tillbaka. Hon inledde med stora nedskärningar i offentliga utgifter och ännu större sänkningar av skatterna. Det hjälpte inte.

Teknokraterna kom tillbaka

Hösten 1981 vann Høyre och Kåre Willoch stortingsvalet och bildade regering, först ensamma, sedan i samarbete med KrF och Sp. Willoch började gradvis med att avveckla den ”aktiva näringspolitiken”, det vill säga att staten plockade vinnare och förlorare och gav subventioner till industrin. Han fick också stopp på de statliga skattehöjningarna och sänkte marginalskatten en aning. Dessutom tillät han relativt fri rörlighet av internationellt kapital och på toppen av alltsammans avreglerade han kreditpolitiken, mot råden från byråkraterna på Finansdepartementet. Staten skulle inte längre godkänna vem som fick belåna sig.

Men en sak vågade han inte göra något åt: den politiskt styrda räntan. Han var säker på att han skulle förlora alla politiska val om han släppte räntebildningen fri. Brundtland i opposition var för en marginalskatt på 78 procent som därmed gav ett skatteavdrag för räntor på upp till 78 procent. Dessutom ville hon ha en politiskt beslutad ränta. En politiskt styrd ränta i kombination med ett ränteavdrag på 78 procent och fria lån för bankerna var recept för en kreditbubbla på amfetamin. 1989 föll muren och Bundesbank höjde räntorna dramatiskt. Som en direkt konsekvens nationaliserades alla de stora privata bankerna i Norge.

En politiskt styrd ränta i kombination med ett ränteavdrag på 78 procent och fria lån för bankerna var recept för en kreditbubbla på amfetamin.

Vi hade dessutom inte mer oljepengar att använda, för 1986 föll oljepriserna genom golvet. Willoch gick till stortinget med ett omfattande åtstramningspaket, Norges valutabalans gick med stora underskott, kronan var under press och en extrem inflation hotade. Ett centralt symboliskt element i åtstramningspaketet var höjd bensinskatt, något som Høyre traditionellt sett var emot och som Frp nekade att gå med på. Brundtland och Ap röstade också emot höjningen av bensinskatten. Därmed avgick Willoch och vi fick under de följande tio åren åtta år med Gro.

Vad gjorde Brundtland? Hon avvecklade den politiska styrningen av räntan, avskaffade så gott som alla subventioner till industrin, skar ned på en rad sociala stöd och införde 1992 ett skattesystem inspirerat av OECD och Ronald Reagan, där skattesatserna för näringsliv och kapitalister kom långt ned kring 20-procent. Allt detta såg Jens Stoltenberg, allt detta drog han lärdom av. Gro Harlem Brundtland, sade Høyreledaren Jan P Syse, ”hade stulit Høyres kläder medan Høyres ledning varit ute och badat”. Och 1987 och 1988 gjorde hon Norge oberoende av oljan. Hon använde inte en krona av statens oljeinkomster, och hon lånade ingenting.

Här är huvudorsaken till att Erna Solberg och Høyre inte har gjort eller försökt att göra något med de snabbt ökande statliga utgifterna eller genomfört några reella skattesänkningar: Arbeiderpartiet har gett dem så mycket pengar.

Här är huvudorsaken till att Erna Solberg och Høyre inte har gjort eller försökt att göra något med de snabbt ökande statliga utgifterna eller genomfört några reella skattesänkningar: Arbeiderpartiet har gett dem så mycket pengar. 2001 – under hans första period som statsminister – insåg Stoltenberg att Oljefonden, som formellt upprättades 1990, och fick sitt första tillskott 1996, kunde bli stor. Och om den blev stor skulle det bli svårt att hålla igen på spenderandet. Stoltenbergs första regering satt bara i 18 månader, men under den tiden genomförde han två viktiga saker: en pensionsreform som minskade statens framtida pensionsutgifter med 20 procent per år, och en regel som sade att staten bara kunde utnyttja 4 procent av realavkastningen från Oljefonden, över tid.

Solbergs och Jensens dilemma

Nu är vi framme vid Solbergs stora problem i höst. Under perioden mellan 1986 och 2001 lyckades Ap efter de katastrofala åren på 1970-talet att återetablera sig som det statsbärande partiet framför andra. Och vad ledde finanskrisen 2008 till? Jo, att världens börser halverades i värde, men bara under en kort period. När oljepriset sedan raskt gick upp igen till över 100 dollar, och världens centralbanker skyfflade in pengar i finansmarknaderna – samtidigt som Stoltenberg hade fått igenom ett beslut om ökad aktieandel i Oljefonden – så exploderade fonden i värde.

I dag är Oljefonden värd 8 000 miljarder. Över 6 000 av dessa miljarder har tillkommit sedan de första tecknen på finanskris syntes 2007.

Den extrema värdeökningen har gjort att Solberg och Jensen har kunnat öka utgifterna dramatiskt varje år, utan att någon gång överskrida tre procent av värdet i Oljefonden. I år fick de också Stortinget med sig på en handlingsregel som säger att vi bara kan använda tre procent av Oljefonden per år i genomsnitt. Men oavsett hur man vrider och vänder på det: Høyre har stått för en extrem utgiftsökning. Kan de då ändå hävda att de är bättre på att styra Norge än Ap?

Den extrema värdeökningen har gjort att Solberg och Jensen har kunnat öka utgifterna dramatiskt varje år, utan att någon gång överskrida tre procent av värdet i Oljefonden.

Vad har den borgerliga sidan att erbjuda som inte de rödgröna erbjuder i höst? Att Ap:s nye ledare Jonas Gahr Støre inte är nationalekonom. Ingen väljare tvivlade någonsin om att Gro och Jens ville att ekonomin skulle fungera på bästa möjliga sätt, och alla visste att de båda skulle ha gått mycket längre i reformer av välfärdsstaten om LO hade godtagit något sådant.

När det gäller Støre, är det få om ens någon som tror att han kan ekonomi och ämnar att prioritera det rätta. Han ger mycket oklara signaler: bland annat har han hävdat att förmögenhetsskatten inte är skadlig för norsk ekonomi, men gång på gång har han själv bedrivit skatteplanering för att få sin egen förmögenhetsskatt reducerad på sin mycket stora och ärvda förmögenhet. Var det någonting som Gro och Jens var eniga om, så var det att skatteplanering var olycklig för ekonomin.

Den viktigaste skillnaden i norsk politik under den kommande perioden kommer att handla om vad för slags näringspolitik som landet skall föra.

Den viktigaste skillnaden i norsk politik under den kommande perioden kommer att handla om vad för slags näringspolitik som landet skall föra. Så länge vi har så pass mycket oljepengar som vi har, kommer inte välfärdsstaten att reformeras. Men då är det viktigt att näringspolitiken är god. I Min historie, den överraskande välskrivna självbiografin av Jens Stoltenberg, berättar han om hur tråkigt det var att resa till Sydvaranger Gruve på gränsen till Ryssland och berätta för arbetarna där att staten inte skulle hjälpa dem, eftersom aktiv näringspolitik var och är galen. Därför blev det inga subventioner till olönsam gruvdrift.

Motstånd mot aktiv näringspolitik blev ett mantra för Jens:

– Vår olja kommer att räcka i 50–100 år till, och jag menar att vi därför kan säga väldigt lite om vad vi ska leva av då. Du kan spekulera och resonera, men de människor som säger något om detta i dag bör du inte förlita dig på. De får bra betalt för mycket nonsens, sade han till en grupp studenter vid NTNU 2012.

– Hade någon 1990 sagt att Televerket skulle bli något av det mest vinstskapande vi kunde få i det här landet skulle den personen ha blivit idiotförklarad, sade han vidare.

– Jag säger alltså inte att jag vet vad vi ska leva av, men det är lugnande, inte oroande.

Det är inte det sätt på vilket Ap vill föra ”aktiv näringspolitik” under Støre, om man får tro på programmet landsmötet tog i vår. De två orden dyker upp igen och igen. Några citat: ”Norge kan inte vara bäst på allt”, och därför måste Norge välja. Satsningsområdena är energi, särskilt grön sådan, ”havsrummet”, skog , eller ”bioekonomi”, för den är också grön, och IKT, för där är vi tydligen väldigt bra eftersom vi har så mycket hälsostatistik. Här ska oavsett subventionsmiljarderna rulla och den statliga styrningen öka. Ap vill:

”stärka strukturer för att öka investeringsnivåerna i fastlandsindustrin (…) använda statliga medel för att göra det mer attraktivt för privata investerare att investera tidigt i nya företag (…) att företag som har staten som ägare, ska ta samhällsansvar både lokalt, regionalt, nationellt och internationellt (…) etablera ett värdeskaparprogram för havet (…) utreda nya ekonomiska ordningar som gör det enklare att investera i egen båt eller bli delägare i ett fartyg (…) stimulera till mer vidareförädling (av fisk, reds anm) (…) offentliga investeringar skall användas för att etablera nya marknader för skog och träprodukter i Norge (…) säkra strategiskt ägarskap och riskkapital i skogsindustrin genom bland annat Invesinor (…) öka Enovas fond för klimatteknologi, förnybar energi och energiomläggning till 100 miljarder kronor.”

Sist, men på intet sätt minst: ”Arbeiderpartiet vill att kraftverksöverskottet skall bidra till ökat värdeskapande och sysselsättning i Norge.”

Men det är något vackert med en stat som har 10 000 miljarder i finansförmögenhet och där valrörelsen kommer att handla om en strid om en förmögenhetsskatt på 14 miljarder och huruvida staten skall plocka vinnare i industrin. Till er svenskar som har hört att norsk regionalpolitik är unik och dyr: Det är helt riktigt, men Senterpartiet garanterar att det inte heller där kommer att bli några förändringar.

Vem vinner valet i höst?

Varje politisk artikel om ett kommande val bör innehålla en spådom. Kommer den sittande regeringen att bli återvald? Det som skall sägas är att både Frp och Høyre har gjort förvånansvärt bra ifrån sig i opinionsmätningarna och troligtvis kommer att få över 40 procent tillsammans i valet. Det finns två anledningar till detta: invandring och spenderande. I Norge, liksom i Sverige, blev det panikstämning hösten 2015. När 2015 var över hade det kommit över 30 000 asylsökande till Norge.

Det kan tyckas lite ur ett svenskt perspektiv, men man måste komma ihåg att Norge de senaste 20 åren relativt sett har varit bland de länder i Europa som tagit emot flest invandrare från tredje världen. 1 januari 2007 var det enligt SSB 275 740 personer i Norge med bakgrund från tredje världen. Tio år senare var samma siffra 506 232. Och då det kom 30 000 som också skulle ha familjeåterförening, var det Frp som ägde invandringsfrågan och som hade invandrings- och justitieministerposterna.

Då Norge låste dörren till Ryssland och började med aktiva gränskontroller, att Balkanrutten stängdes och siffrorna på grund av detta kraftigt gick ned, var det Frp som fick äran. Att både den nuvarande och den rödgröna regeringen tagit fram offentliga granskningar av vad invandringen kostar välfärdsstaten, 2–3 procent av BNP, har också varit till fördel för Frp, som i alla år talat om hur dyr invandringen från tredje världen är.

Høyre däremot är populärt eftersom vi norrmän har upprätthållit vår otroligt höga levnadsstandard, trots att oljepriset halverades 2015 och sedan dess stannat på låga nivåer. Nu går dessutom arbetslösheten nedåt igen. Därmed skulle regeringen trots alla solfläckar kunna bli återvald. Den har undgått den svenska situationen i invandringspolitiken och folk får på nytt en reallöneuppgång och offentliga tjänster. Särskilt äldreomsorgen och sjukhusen håller hög klass sedan Høyre och Frp har strösslat oljepengar över dem.

Høyre däremot är populärt eftersom vi norrmän har upprätthållit vår otroligt höga levnadsstandard, trots att oljepriset halverades 2015 och sedan dess stannat på låga nivåer.

Problemet är bara att stödpartierna, KrF och Venstre, går dåligt. Båda partierna vill gärna framstå som asylliberala, men är det inte i verkligheten eftersom de stöder Frp. Dessutom tillkommer det gröna problemet: båda partierna, men särskilt Venstre, vill framstå som motståndare till oljeindustrin och den stora utvinningen av olja och gas som Norge planerar framöver.

Men också här kommer det att vara stödparti till ett pris. Denna regering, med Frp i spetsen, har öppnat de enorma fälten i Barentshavet för borrning. De frågor Venstre och KrF vill profilera sig i mest är de där de har misslyckats mest. Men eftersom Arbeiderpartiet i de kyrkligas ögon är värdenihilister är det svårt för Krf att byta sida om blockgränsen. Och om Venstre går över till Ap, kommer de bara att bli ett litet småparti som tillsammans med Miljøpartiet de Grønne och Sosialistisk Venstreparti skall konkurrera om new age-segmentet genom att vara mest grön och alternativ, och i allt väsentligt göra som Ap bestämmer.

Svaret på frågan är troligtvis detta. Skall regeringen bli omvald måste Venstre komma över spärrgränsen på 4 procent. Min spådom är att Frp och Høyre ger dem något permanent i valrörelsen, till exempel att de stora fiskefälten utanför Lofoten i Nordnorge blir skyddade från oljeborrning. Det är en seger som skulle gynna Venstre. Dessutom är Barentshavet fullt av både gas och olja.

Ap varnade inför valet 2013 för att Norge under Frp och Høyre skulle hamna i en svensk situation.

Har förresten regeringen varit borgerlig? Nej. Det har inte genomförts några reformer att tala om av välfärdsstaten och anställningsskyddet är fortfarande starkt. Ap varnade inför valet 2013 för att Norge under Frp och Høyre skulle hamna i en svensk situation, och då syftade de inte på invandring utan på skattesänkningar och liberalisering av arbetslivet och ett mer brutalt och kallt samhälle.

Det blev det inte något av. Skatterna i Norge är relativt sett låga i ett nordiskt sammanhang eftersom vi har olja, och när vi kombinerar det med Europas kanske högsta löner, tog inte Erna Solberg risken att göra Norge mer dynamiskt och flexibelt. Det kunde ju göra världens rikaste människor sura.