Ett imperium byggt på mjuk makt

Det är ödets ironi att en bred betraktelse över det brittiska imperiets kulturhistoria publiceras inte bara långt efter att imperiet har upphört att existera, utan också rätt lagom till att det före detta EU-landet Storbritannien numera reducerats till en ö i Nordatlanten med en liten del av en närliggande ö.

När imperiet var som störst var det byggt på mestadels mjuk makt. Det framstår i själva verket som närmast chockerande med hur få män som avlägsna samhällen kunde styras av britterna.

Historikern John M MacKenzie har skrivit boken A Cultural History of the British Empire (2022), som försöker fånga in olika aspekter av denna ”medvetna kulturimperialismen”.  Britterna använde sedvänjor, konstnärliga uttryck och sport för att visa vilket överlägset folkslag de var, och på så sätt motivera varför det var rimligt att de bestämde i länder långt borta från London. 

Kolonialismen har en lång och ofta mörk historia. Det som utmärkte Storbritannien var emellertid att de förlorade sina viktigaste kolonier tidigt. I och med att USA utropades och vann sitt frihetskrig i slutet av 1700-talet, kom britternas ansträngningar i andra delar av världen att intensifieras. Paradoxalt nog var kolonisering en ekonomisk förlustaffär för de stater som ägnade sig åt det, medan enskilda individer kunde skapa sig stora förmögenheter i den gråzon som geografiska avstånd och byråkratiska luckor medgav. USA:s självständighet bidrog till att Storbritannien i stället befäste sin ställning som världshavens herrar. Kanada förblev en del av imperiet och senare samväldet, liksom Australien, Nya Zeeland och Sydafrika, samt öar i Karibien. Det kejserliga Indien blev senare Pakistan, Indien och Bangladesh, och där finns fortfarande starka kulturella band. Samtidigt har flera länder i Afrika engelska som ett officiellt språk. 

Men boken då? Jo, den går på djupet och är full av detaljer och namn. Ibland blir det så mycket att läsningen känns som att ta sig igenom en katalog. Den stora berättelsen finner man inte på de enskilda sidorna, utan får bli en tolkning när läsningen är klar. Det tema som präglar inledningen är hur processioner och ceremonier användes för att legitimera kolonialväldet. Gigantiska fält med byggda läktare utgjorde platsen för marscherande soldater och musikkårer. När ett kungapar var på besök blev det oändliga rader av sådana uppvisningar. Lokalbefolkningens reaktioner var i de flesta fall mer behärskat än översvallande entusiastiskt.

Kapitlen om sport är de roligaste att läsa. Ridning var viktigt, både för att på ett någorlunda disciplinerande vis förbättra färdigheter som kavallerister kunde använda i krig, men också för att se till att soldater inte hemföll åt drickande och dobbleri. Rävar fanns inte överallt, så i Indien fick man jaga vilda grisar i stället. Hästkapplöpningar blev ofta väldiga tilldragelser och en provinshuvudstad behövde ha en plats där jockeys kunde tävla mot varandra. På en del platser föddes hästar upp, vilket kunde vara nog så lukrativt, men ofta behövdes hästar skeppas från Europa till andra delar av jorden.

Lagsporter ansågs ha en särskilt fostrande funktion

När det gäller lagsporter så var det i England som reglerna för fotboll kodifierades 1863. Rugbyn har liknande ursprung, liksom den konstigaste sporten av alla: cricket. Lagsporter ansågs ha en särskilt fostrande funktion, i det att spelarna behövde samarbeta vilket var bra för sammanhållning och laganda. Samtidigt blev en sport som cricket oerhört betydelsefull, vilket väckte de koloniserades nyfikenhet. De självsäkra britterna kände ingen fruktan, men så småningom kunde även lag från västindiska öar vinna matcher mot den tidigare kolonialmakten. Och då har vi inte nämnt landhockey, som kan sägas ha blivit nationalsport i både Indien och Pakistan, där Indien vann sex raka OS-guld innan Pakistan bröt in med segrar 1960 och 1968. Hästpolo var däremot en sport med asiatiskt ursprung som brittiska officerare plockade upp.

Annars är imperier hopplösa skapelser som hålls samman av ett löst kulturellt kitt över stora geografiska avstånd. Kulturen kom därmed att ha en formande ambition med syfte att skapa en gemensam identitet. Det tog sig uttryck genom skulpturer och statyer av framstående personer, tidningar på engelska, resande teatersällskap och så småningom även BBC:s radiosändningar som kunde höras över hela världen. Dessförinnan hade fotografer rest över världen för att dokumentera byggnader, natur och människor. När brittiska posten år 1902 tillät vykort, alltså brev utan konvolut, där meddelandet skrevs på ena halvan av baksidan och adressen på det andra, blev det ytterligare uppsving i försäljningen av just vykort och därmed ökad kännedom om världen i stort, genom de motiv som var tryckta på vykortens framsida.

När rörlig bild så småningom lanserades kunde filmen användas både för att dokumentera och för att underhålla/propagera för massorna. Underhållningsfilmer var uppskattade, men givetvis var benägenheten att censurera just filmer för en icke-vit publik otroligt stark. De som fattade beslut om censur var ofta någon lokal höjdare, inte sällan med sin fru i rådet och kanske någon missionär. Även upplysningstanken har sina begränsningar i mötet med reaktionära och fördomsfulla beslutsfattare.

En kung har mindre långvarigt värde än ett varumärke eller ett företag

Sensmoralen blir att trots de enträgna försöken att pracka på andra sitt speciella sätt att leva är det sällan de statliga programmen som varit de mest framgångsrika. I stället är det kommersiella strävanden som skapat mer bestående resultat. En kung eller generalguvernör har mindre långvarigt värde än ett varumärke eller ett företag. Och den kulturella approprieringen orsakade ibland konflikter, men bidrog oftare till att fler människor fick tillgång till fler kulturella uttryck. 

Förutom detaljerna i boken är inledningen med dess översikt av kulturhistoria som akademisk disciplin, med en uppdaterad redogörelse av de senaste decenniernas forskning på området, den stora behållningen med boken. Som uppslagsverk eller för att finna bisarra anekdoter att underhålla med på middagar eller cocktailpartyn är den utmärkt. Som läsupplevelse skymmer detaljerna ibland den större bilden. Den får man skapa själv. Och säga vad man vill om det brittiska imperiet, men det råder inte brist på excentriska uttryck i den historien.