Ett öppet sinnelag behöver den fria marknaden

I statsvetaren Eric Kaufmans bok Whiteshift (2018) återges en dialog mellan den brittiska väljaren Poppy More och parlamentsledamoten Margaret Hodge. Poppy klagar på att det luktar illa i hennes bostadsområde. Det finns numera främmande matbutiker och restauranger, och området har förändrats radikalt på kort tid. Poppy har med andra ord haft lite av ett Jimmie-moment. Som svar på den missnöjda väljaren styr Margaret snabbt in samtalet på ekonomi. Öppenhet har ju medfört att vi alla fått det bättre? Och att samhället förändras måste vi väl ändå acceptera och anpassa oss efter? Till slut blir Margaret så besvärad över Poppys utläggningar att hon försvinner in i folkmassan på jakt efter en något mer positiv väljare. 

Anekdoten finns även med i de inledande delarna av statsvetaren Gina Gustavssons nya bok Det öppna sinnelaget och dess fiender (Fri tanke 2023). Enligt Gustavsson är interaktionen ett exempel på hur liberaler vandrat fel under de senaste decennierna — man har duckat frågor om mellanmänskliga relationer, känslor och gemenskap, och enbart fokuserat på strikt rationella argument, ofta kopplade till ekonomisk tillväxt.

Det är en till stora delar träffande problembeskrivning. Särskilt i frågor rörande globalisering, migration och integration har en del liberaler låtit förvånansvärt lika den materialistiska vänstern när man försökt tilltala människors oro: ”Om du bara skulle inse ditt materiella intresse skulle du se hur frihandel och öppenhet är bra för dig, och överge denna irrationella längtan efter det som en gång var”. 

Dessa ekonomiska argument må vara sanna, men ensidigheten hos liberaler har satt en bild av liberalismen som en kall rationalistisk ideologi, inkapabel att ge svar på problem inom känslomässiga domäner. 

Denna ensidiga bild är dock inte korrekt beskrivning av den breda liberala idétraditionen. Enligt Gustavsson kan dagens liberaler med fördel blicka tillbaka på ideologins idéhistoria för att hitta inspiration till svar på dagens kritik. Men inspirationen återfinns inte i de optimistiska upplysningsliberalernas tro på det mänskliga förnuftet eller det sena 1900-talets kontraktsteoretikers, likt Rawls och Nozick, strävan efter att genom abstrakta resonemang finna det enda sanna svaret på vad rättvisa innebär. Liberaler bör istället blicka mot de tänkare som närmade sig liberalismen som ett sinnelag, som ett sätt att vara och möta sin omvärld, istället för en samling principer. 

Här introducerar Gustavsson tänkare som Benjamin Constant och Madame de Staël. Personer som förde teoretiska resonemang i politiska skrifter om behovet av liberala institutioner som garanterade den enskildes rätt gentemot staten, men som även försökte fylla de liberala ramarna med innehåll. De skrev poesi och romaner som porträtterade hur människor i den framväxande nya moderna världen behövde navigera genom livet och väga olika värden mot varandra, hur strävandet efter den egna lyckande behövde vägas mot gemenskap och omtanke. Ett sådant innehåll var enligt Constant och de Staël ett måste för de liberala institutionernas överlevnad. 

Ett kapitel ägnas även åt John Stuart Mill. Men det är inte utilitaristen Mill som står i fokus, utan den liberala tänkarens senare idémässiga utveckling. Han började inse att ett fullgott liv inte enbart kunde baseras på utilitaristiska uträkningar. Människor behövde läsa poesi, skönlitteratur och historia för att se hur principer tog sig uttryck i mellanmänskliga interaktioner i det verkliga livet. Utan ett sådant mer humanistiskt komplement skulle filosofins abstrakta principer tappa verklighetsförankringen, och människor riktningen i livet. 

Den största inspirationskällan för Gustavssons är dock den tänkare hon en gång doktorerade på – Isaiah Berlin. Enligt Berlin bestod det största hotet mot friheten i vad han benämner som monism, tron på att varje problem har en enda lösning och att varje moralisk fråga kan renodlas till en abstrakt princip. I en sådan ensidig syn på världen riskerade enskilda människor att offras under strävan efter det rätta svaret och den rätta principen, oavsett om det är tron på historiens orubbliga materialistiska lagar eller att varje aspekt av det mänskliga livet borde inordnas under förnuftets logik. Det motsatta sättet att betrakta världen fanns enligt Berlin i värdepluralismen, tron på att det finns många goda värden i livet som ständigt måste vägas mot varandra. 

Värdepluralismen grundar sig enligt Berlin, och Gustavsson, inte främsrt på institutioners uppbyggnad utan snarare ett sinnelag, ett förhållningssätt till hur man agerar i världen. Detta exemplifieras genom Berlins klassiska essä The Hedgehog and the Fox där de både djuren representerar idealtyper av två olika förhållningssätt. Igelkotten är monisten som sitter på ungefär samma ställe, ständigt applicerandes en enda princip. Räven å andra sidan är lättfotad och rörlig, kapabel att förflytta sig mellan många olika sammanhang och värden, en representant för det öppna sinnelaget helt enkelt. 

Det finns mycket att hämta ur Det öppna sinnelaget. Framförallt visar den idéhistoriska genomgången på bredden i den liberala idétraditionen. Tänkare som Madame de Staël och Isaiah Berlin ger vägledning till hur liberaler inte bara kan nå fram till principer för att forma goda institutioner utan också hur man kan navigera inom kulturella frågor. I en tid då liberalismen anklagas för att vara för kall och ekonomistisk är det minst sagt behövligt att lyfta de mer mjuka humanistiska delarna av ideologin. 

Men Gustavssons sätt att begreppsliggöra liberalismen som ett sinnelag och en praktik, snarare än vägledande ideologiska principer medför också problem. Framförallt ändrar det helt förhållningssättet till vilka som bör betraktas som ideologiska meningsfränder och motståndare. När liberalismen betraktas genom en principiell lins brukar liberaler kunna förenas runt hur dessa principer tar sig uttryck i politiken. Oavsett om en liberal utgår från en utilitaristisk, naturrättslig eller kontraktsteoretisk grund enas de oftast om maktdelning, ett begränsande av det offentliga, marknadsekonomi och ett försvar för den enskildes rättigheter. 

Men när liberalismen betraktas som ett sinnelag är sådana allianser långt ifrån självklara. I bokens inledning utmålas exempelvis upplysningsliberaler,  exempelvis Voltaire, men även svenska liberala intellektuella som Lena Andersson, som ideologiska motståndare. De är ju monister med en ensidig tro på att det mänskliga förnuftet och individens okränkbara rättigheter kan överordnas allt annat. Däremot kan vänsterintellektuella som för fram en kritik av liberala institutioner, men ger uttryck för ett öppet sinnelag betraktas som meningsfränder. 

Det är här den största luckan i Gustavsson liberalism finns — kopplingen mellan principerna och de institutionerna som formas efter dem, och de frihetliga kulturella värden som fyller den institutionella ramen. Anledningen till att liberaler som Adam Smith, Frederic Bastiat, och Friedrich Hayek förespråkade fria marknader och begränsad statsmakt var inte bara för att det medförde ett ökat materiellt välstånd, utan också för att det garanterade en samling värden och dygder. 

Utökade ekonomiska regleringar är ett hot mot pluralismen och öppenheten.

Smith skrev om hur människans rätt till sitt liv och sin kropp, och hennes frihet att agera på marknader, var ett måste för att hon skulle kunna väga olika goda värden mot varandra. Bastiat skrev om hur marknader inte enbart var ett utbyte av varor och tjänster utan också av idéer. Fritt utbyte leder till att människor som aldrig tidigare skulle träffas, som kommer från olika platser i världen, gör det och kan byta perspektiv och idéer. Hayek skildrade hur marknadsekonomin var det enda system där människor kunde sträva efter sina egna personliga mål genom att hjälpa andra människor att göra detsamma. Marknader och avgränsade statsmakter är med andra ord intimt sammankopplade med pluralism och öppenhet. Den fria marknadens moral är också det öppna sinnelagets. 

Utökade ekonomiska regleringar och statliga åtagande är därmed också ett hot mot pluralismen och öppenheten. Det minskar människors möjlighet att sträva efter sina egna mål och att möta nya idéer och perspektiv. 

Gustavssons har dock en poäng i att liberaler blivit för ensidiga i sitt fokus på ekonomi och institutioner. Men i statsvetenskapens värld delas ofta filosofiska idéer upp i olika dimensioner med tydlighet och generaliserbarhet som överordnat syfte. Sådana kategoriseringar kan dock leda till att vi missförstår idéerna i sig. Den liberala idéhistorien med tänkare som Smith, Hayek och Bastiat, men också Benjamin Constant, Madame de Stael och John Stuart Mill, visar att diskussionen om principer och kulturella värden inte vara åtskilda dimensioner utan tydligt sammankopplade.  

Att återuppliva diskussionen om det öppna sinnelaget och de normer som ska prägla det liberala samhället behöver med andra ord inte betyda ett övergivande av de principer som bygger det liberala samhällets ramar. En liberalism som betonade båda aspekterna vore önskvärt att se.