Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Idéer Ledare
Ett samlingsparti för socialt ansvar
För att ena de parallellsamhällen som tillåtits växa isär krävs en högern som är till för mer än höjda straff och sänkta skatter. Det som en gång enade London kan även ena Sverige. Det skriver Bean Khalil.
I världsstaden London skapade den industriella revolutionen två olika samhällen. I det ena hade nya uppfinningar skapat ett välstånd som tidigare varit otänkbart och en tillvaro där framtidsoptimismen naturligt fördes vidare till barnen. Men i det andra: en dickensiansk mardröm där social utsatthet gick i arv och brottslighet som värst drabbade dem som inte hade råd att flytta därifrån. I många hänseenden skildrar 1800-talets London även dagens Sverige.
Det var i kölvattnet av dessa till synes två världar den konservativa Tory-politikern Benjamin Disraeli kom att tillägna sin tid som premiärminister för att ena. Disraelis typ av konservatism, kallad One-nation conservatism, betonade aspekter högern inte tidigare ville ta tag i. Han argumenterade för en konservatism där de som hade det bra ställt inte skulle nöja sig, utan även bar ett ansvar för att sprida välståndet till så många som möjligt. Genomgående fanns en tro på politikens förmåga att bekämpa den utpräglade utsattheten och inte lämna de som inte ville eller hade förmågan att göra en klassresa till sitt öde.
Disraelis arv blev den brittiska högerns sociala medvetande.
Den brittiska högern blev då, oaktat dess intention att bli det, ett samlingsparti som verkade för alla – och inte bara för de som redan hade.
Denna strimma av konservativ ideologi kom sedan att dominera Tory-partiets kärna i 100 år innan Margaret Thatchers nyliberalism på 1980-talet blev en oåterkallelig del av partiets DNA. Sedan dess har efterföljande partiledare alternerat mellan dessa ideologiska ben utifrån vad som bäst passar dagspolitiken. Ifall Storbritannien var i behov av tillväxt åberopades Thatcher. Hade de ekonomiska klyftorna vuxit sig för stora och känslan av samhällsgemenskap eroderat, blickade Torypartiet tillbaka till Benjamin Disraeli.
Disraelis arv blev den brittiska högerns sociala medvetande.
Även om de aldrig tog begreppet One-nation-ism i mun så är Tidöregeringen vald på ett liknande mandat. Uppdraget regeringsunderlaget fick var att börja enandet av de två samhällen som under åtta år av rödgrönt styre växt allt längre och längre ifrån varandra. Mandatet vilar därför inte, som för Alliansen, på att råda bot på ett utpräglat ekonomiskt utanförskap – utan ett socialt.
Kristersson kan därför vara den som på riktigt för in ett socialt medvetande i den moderata berättelsen.
Potentialen i att ha en borgerlighet som bejakar denna sida har aldrig varit större. Ulf Kristersson har sen tiden som socialborgarråd i Stockholm och minister på Socialdepartementet fördjupat sig i frågorna och har i valfilmer, Almedalstal och regeringsförklaringar visat på en vilja att ta sig an uppgiften.
Kristersson kan därför vara den som på riktigt för in ett socialt medvetande i den moderata berättelsen. En berättelse där vart du är på väg är viktigare än var du kommer ifrån men där politiken inte lämnar de som inte vill eller har förmågan att göra en klassresa till sitt öde. En där Moderaterna, vid sidan om sina hårda frågor fortsätter bygga vidare på renoveringen av socialpolitiken, som tror på individ och marknad men som också tror på politikens förmåga att lösa problem. Och en som faktiskt vill mer än att sänka skatter och höja straffen.
På Disraelis tid innebar det att städa upp fabrikerna och riva överfulla bostadsområden. För Kristersson är den nya socialtjänstlagen en bra början. Ett fortsatt steg är att ta sig an bostadspolitiken och försöka lösa den trångboddhet som nu präglar utanförskapsområden.
Här finns fröet till en ny sorts konservatism – en som inte abdikerar frågor till vänstersidan utan som på riktigt agerar en samlande kraft för hela Sverige. En typ av svensk One-nation conservatism som har möjlighet att locka fler än 19 procent av väljarna.
Det som en gång enade London kan nu ena Sverige. Men för det krävs en höger som tar sitt sociala ansvar och ett moderat ledarskap som aspirerar att bli ett samlingsparti på riktigt.