Samhälle Krönika
Allians för ansvar
Just nu behöver vi ett politiskt ledarskap som tar ansvar för Sverige. För det kommer inte Magdalena Andersson att göra, skriver Alexandra Ivanov Hökmark.
Om du är 17 år gammal i dag, då var du sex år när Socialdemokraterna tog över regeringsmakten 2014. Den tanken slog mig häromveckan, när jag satt i en föreläsningssal fylld med ungdomar för att diskutera Moderaternas idéer och praktiska politik. Jag hade fått frågan om hur Moderaternas idéer passar in 2025, men det var först när jag såg ungdomarna som det slog mig hur snabbt en politisk generation formas.
Jag hade förmån att hjälpa till med Moderaternas nya idéprogram 2019. Vi kom att döpa det till Frihet och ansvar. Två ord som sammanfattar det parti jag själv vuxit upp i och som har varit med och format Sverige.
Pendeln mellan frihet och ansvar är en moderat tidsmarkör. Under långa perioder har Moderaternas fokus handlat om att öka friheten. Med bland annat valfrihetsreformerna och EU-medlemskapet på 90-talet och Fredrik Reinfeldts stora skattesänkningar på 00-talet.
Nu befinner vi oss i en tid när perspektiven skiftar och mer handlar om att ta ansvar. Vad staten måste klara av, att det finns ett starkt rättsväsende, ett robust försvar och en fungerande fysisk, ekonomisk och social infrastruktur. I idéprogrammet står det bland annat:
Politiken har en viktig uppgift att prioritera och välja bort, men också att vara tydlig mot medborgarna: Försvar, polis och rättsväsende; sjukvården och omsorgen; skolan och utbildningssystemet; samt ansvar för de svaga och utsatta kommer först. Allt detta måste fungera. Så länge det inte gör det, så kan inte annat få gå före.
I Moderaternas DNA finns en vilja att ta ansvar för Sverige.
För att förstå dagens uppgift måste man förstå hur illa det var under Socialdemokraterna.
För att förstå dagens uppgift måste man förstå hur illa det var under Socialdemokraterna. Det som hände 2014–2022 var en politisk kollaps.
Varje regering har sina stora frågor och problem. Carl Bildt neutraliserade Ny demokrati, genomförde stora reformer inom valfriheten och lade grunden för EU-medlemskapet. Arbetet med att sanera statsfinanserna efter 1980-talet påbörjades under Bildt-regeringen för att sedan fullföljas av Ingvar Carlsson och Göran Perssons regeringar. De stadfäste det nya ekonomiska paradigmet och Göran Persson genomförde viktiga reformer för svensk konkurrenskraft, som till exempel avskaffad arvs- och gåvoskatt.
Alliansen 2006 var ett framgångsrikt politiskt projekt. När Fredrik Reinfeldt tillträdde som statsminister hade Socialdemokraterna förtidspensionerat över 500 000 svenskar. Skillnaden mellan att jobba och leva på bidrag var försvinnande liten och allra värst var det för låginkomsttagare. Jag fick själv erfara det med en ensamstående mamma som arbetade som undersköterska.
Stora reformer – ofta hårt kritiserade – rullades ut. Därutöver tog den borgerliga regeringen Sverige genom finanskrisen och sänkte under mandatperioden statsskulden från 37,8 procent 2005 till 32,9 procent. Alliansregeringen var dessutom förutseende vad gällde energi-infrastrukturen och lade grunden för nya reaktorer vid Ringhals (S och MP avbröt dessa omgående 2014).
Men mot slutet fanns en total oförmåga att växla över och se de växande problemen med invandring, försvar och säkerhet samt kriminalitet. Fredrik Reinfeldt röstades bort och Stefan Löfven röstades in.
Den här tiden karaktäriserades av att alldeles för många intalade sig att det verkliga problemet var SD.
Den här tiden karaktäriserades av att alldeles för många intalade sig att det verkliga problemet var Sverigedemokraterna. Inte den allt grövre kriminaliteten, den mycket höga invandringen eller integrationsproblemen, utan Jimmie Åkesson. Det ledde till passivitet och handlingsförlamning.
De rödgröna regeringarna bidrog med ett nytt typ av politiskt kaos. Efter 2010 tappade Sverige en regering med majoritet i riksdagen. Problemet förvärrades kraftigt efter valet 2014. Magdalena Anderssons statsbudget röstades ned 2014, 2018 och 2021. Stefan Löfven röstades bort som statsminister i juni 2021. Sverige har aldrig sett något liknande.
Den fullständiga kollapsen inträffade den 23 november 2021. Efter sju år av parlamentariskt kaos och nedröstade statsbudgetar slöts ett avtal med den politiska vilden Amineh Kakabaveh om att stödja PYD/YPG i norra Syrien. Det var nödvändigt för att Magdalena Andersson skulle kunna tillträda som statsminister.
Perioden utmärktes också av en politisk oförmåga.
Perioden utmärktes också av en politisk oförmåga som ofta hänförs till att Socialdemokraterna inte fick till ett fungerande samarbete med Miljöpartiet på regeringskansliet. Svåra frågor där MP bromsade tilläts begravas i “väntan” på beslut. Men också ett svagt politiskt ledarskap på flera S-departement. Tio i efterhand extrema exempel på senfärdighet eller undermålig politik:
- 177 000 försvunna pass. Vittnesmål från polisen om individer som hämtade ut över 20 pass. Rikskriminalens larmrapporter om dagliga försök att korsa turkiska gränsen från Syrien med svenska pass. Kriminella som kunde resa obehindrat under falsk flagg. Det tog Socialdemokraterna nästan två år för att få på plats nya regler trots flera larm om ökad kriminell aktivitet.
- Det tog Socialdemokraterna åtta år (!) att ta bort delar av straffrabatten för grovt kriminella vuxna. Fram till januari 2022 fick en gängkriminell 21-åring straffrabatt för mord.
- Den grova kriminaliteten spann ur kontroll. Dödsskjutningar gick från 27 döda 2014 till 61 döda 2022. Gängen etablerade sig utan tillräckligt politiskt motstånd – och det var under Socialdemokraterna Sverige på allvar fick barnsoldater.
- Målet om EU:s lägsta arbetslöshet blev ett totalt fiasko. När Stefan Löfven tillträdde låg arbetslösheten under EU-snittet – åtta år senare var den tredje högst i EU och tillväxten förväntades bli sämst i hela unionen.
- 163 000 asylsökande kom till Sverige 2015. Dåvarande migrationsminister Morgan Johansson sade bland annat: ”Det är en hög siffra, men det är fortfarande bara ungefär en procent av Sveriges befolkning”.
- Sverige hade näst flest IS-terrorister per capita 2015 efter Belgien. Trots det tog det tre år och terrorattacken på Drottninggatan för Socialdemokraterna att blocköverskridande ta fram förslag på förändringar – och ytterligare två år för att få på plats viktig lagstiftning.
- Den omdebatterade och starkt ifrågasatta gymnasielagen trädde i kraft 2018. Lagrådet konstaterade att ”gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”.
- Skärpt straff för grov kvinnofridskränkning. Moderaterna drev från 2018 att höja minimistraffet till ett år men det tog Socialdemokraterna till 2022 att få på plats skärpningen.
- Våren 2022 kostade dieseln över 28 kronor litern. Sverige fick världens högsta dieselpris på grund av den aggressiva reduktionsplikten.
- Socialdemokraterna och Miljöpartiet kom överens om en politik som skulle leda till avvecklad kärnkraft och under mandatperioden stängdes Oskarshamn 1 och 2 samt Ringhals 1 och 2. Med det förlorade Sverige fullt fungerande fossilfri baskraft och stabiliteten i elsystemet.
När Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna vann valet 2022 var det på ett mandat att ta ansvar för Sverige – efter år av parlamentarisk oreda och ett politiskt ledarskap som inte gjorde jobbet. Det var ett arbete som på allvar drog igång 2019 när Ulf Kristersson, Gunnar Strömmer, Tobias Billström och Elisabeth Svantesson började forma ett alternativ. I riksdagen sökte Moderaterna skarpa majoriteter och samarbetet med Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna tog form.
I Sverige 2022 – och 2025 – är det en stor och svår uppgift att ta ansvar.
I Sverige 2022 – och 2025 – är det en stor och svår uppgift att ta ansvar. Det kanske inte låter så spännande vid första anblick, men den som vet hur det låg till 2014–2022 inser vidden av uppdraget.
Det är också bottenplattan vad gäller det nuvarande samarbetet. Att ta ansvar för Sverige. Det handlar om den redan nämnda parlamentariska stabiliteten – de föregående åtta åren skapade en farlig situation av diffust politiskt ansvarsutkrävande. Det handlar om att skapa en riktning i politiken där partier vill dra åt samma håll och faktiskt genomföra politisk förändring. Och det handlar om att få på plats den politik som verkligheten kräver.
Mina personliga erfarenheter från regeringskansliet (som avslutades november 2023) var ett mycket välfungerande samarbete mellan partierna. Frågor tilläts inte fastna någon vidare tid utan gick snabbt till beslut. Sverigedemokraterna visade sig mogna att ta ansvar för två inflationsbekämpande – det vill säga strama – statsbudgetar.
Till det finns en tydlig politisk styrka. Det är i grunden bra att Moderaterna och Sverigedemokraterna tycker så pass lika i viktiga frågor om kriminalitet och migration: statsförvaltning är av goda skäl konservativ. Men ibland måste politiken ta kommandot och driva igenom en helt ny typ av lagstiftning. Utan det här samarbetet – och justitieminister Gunnar Strömmer – hade vi inte haft visitationszoner, vistelseförbud eller dubbla straff för vapenbrott. Detsamma gäller svåra men viktiga förändringar som minskade kvotflyktingar eller stramare regler för anhöriginvandring. Med en vänsterregering där Socialdemokraterna flankeras av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och eventuellt Centerpartiet kommer reformtempot vad gäller inre- och yttre säkerhet att dö ut.