EU och de tjeckiska dockfilmernas återkomst

Under en stor del av 1900-talet betraktades amerikansk kultur som ett hot i Europa. Bakom järnridån var den censurerad, och även Sverige gjorde sitt för att bekämpa den amerikanska kulturimperialismen (se tjeckisk dockteater). Nu är Europa återigen ute efter att bekämpa amerikansk kultur till förmån för den inhemska. Skillnaden är att den kulturella järnridån har flyttat västerut. I dag sitter drivkraften inte i Moskva utan i Bryssel.

Nyligen berättade Roberto Viola, generaldirektör för EU-kommissionens avdelning för kommunikationsnät, innehåll och teknik, att EU nu bara är en avslutande omröstning – ”en ren formalitet” – ifrån att tvinga streamingtjänster som Netflix att öka andelen EU-producerat innehåll till 30 procent. Genomröstningen är tänkt att ske i december, och därefter har länderna 20 månader på sig att genomdriva lagstiftningen. Om de vill får de även öka kravet till 40 procent.

Lagförslaget är ett direkt angrepp på den fria marknaden. Bryssel försöker tvinga företag att agera på ett sätt som inte ligger i deras intresse, och definitivt inte i kundernas intresse. Visserligen produceras många bra filmer och serier på den här sidan Atlanten, men tänk på ditt eget Netflixkonto, eller vilken streamingtjänst du nu använder. Med största sannolikhet är inte 40 procent av dina favoritserier producerade i EU. Det är helt enkelt ett oundvikligt faktum att en betydande del av det som är sevärt är producerat i USA eller Storbritannien – som ju snart inte längre är en del av unionen.

Varför skapa en produkt streamingtjänsterna är intresserade av, när man bara kan tvinga dem betala ändå?

Förlorarna på lagen blir streamingtjänsterna och vi som använder dem. Vinnarna är om möjligt ännu lättare att identifiera. Förutom att lokalt producerade filmer och serier ska kvoteras in på Netflix, vill EU även tvinga streamingtjänster att gynna den inhemska produktionen genom att betala till nationella fonder för film- och TV-produktion. Principen verkar vara: Varför skapa en produkt streamingtjänsterna är intresserade av, när man bara kan tvinga dem betala ändå?

Extra pikant blir det i och med att två av de Europaparlamentariker som har arbetat mest intensivt med den nya lagen, Petra Kammerevert och Sabine Verheyen, båda har mer personliga intressen av att gynna EU:s egna film- och serieproduktion. De två parlamentarikerna sitter i respektive har suttit i sändningsrådet för det tyska public service-bolaget WDR.

Det finns två sätt för streamingtjänsterna att bemöta EU:s krav. Endera kan de sluta visa amerikanska filmer och serier inom EU:s medlemsländer, vilket inte kommer att göra någon glad, eller så kan de flytta pengar från projekt de tror på till projekt EU vill ska produceras. Att döma av de filmprojekt som får politiskt stöd i dag kommer det inte att bli några succéer.

Svenska Filminstitutet bjuder på ett par deprimerande exempel. 2015 beslöt det exempelvis att ösa miljoner av skattebetalarnas pengar över så kallat normkreativa filmprojekt, där de sökande måste ha ett feministiskt och antirasistiskt perspektiv samt ”identifiera sig som kvinna och ha erfarenhet av att rasifieras i Sverige”. Samma år rapporterade DN om de plågsamt låga publiksiffrorna för den sortens film som får statligt stöd i dag. Flugparken sågs exempelvis av färre än tusen personer på bio, men beviljades 5,8 miljoner kronor i produktionsstöd, och 250 000 kronor extra i lanseringsstöd.

Därmed är vi tillbaka i precis det sosse-Sverige som EU:s anhängare menar att EU är vägen bort från.

I år tog Svenska Filminstitutet sats för att fjärma sig ytterligare från den svenska filmpubliken, genom att besluta att män inte längre ska kunna få marknadsstöd för sina filmer. Som om en normal tittare skulle bry sig om vilket kön producenten har. Folk vill se bra filmer, och varken Svenska Filminstitutet eller EU kommer att leverera dem.

Men vi kommer förstås att fortsätta titta på bra filmer och serier oavsett. Kunde inte järnridån hindra amerikanska filmer från att läcka in i östblocket – och det innan internet blev en självklarhet – så kan inte EU hindra amerikanska serier från att nå en europeisk publik. Allt unionen kan göra är att tvinga oss scrolla förbi ändlösa rader av fransk noir-film och kommunistiska barnprogram som streamingtjänsten tvingats betala för, i jakt efter det vi faktiskt vill se.

Därmed är vi tillbaka i precis det sosse-Sverige som EU:s anhängare menar att EU är vägen bort från, där politiker försöker bestämma vilka filmer vi ska titta på medan amerikansk kultur ransoneras. EU håller på att återskapa precis det samhälle det påstår sig bekämpa.