Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Essä

Europas lyckliga och olyckliga demokratier

I söndags hölls två parlamentsval – i Europas lyckligaste respektive minst lyckliga land. Valen i Finland och Bulgarien är en påminnelse om hur stora de politiska skillnaderna fortsätter att vara mellan Väst- och Östeuropa, skriver Andreas Johansson Heinö.

Sannfinländarnas partiledare Riikka Purra på partiets valvaka. Vid valet den 2 april blev det nationalistiska partiet näst största parti med 20,1 procent. Foto Vesa Moilanen/Lehtikuva via AP

Att Finland är Europas lyckligaste land har upprepats i ganska många texter den senaste tiden. Det är förstås en passande dramaturgisk vinkel, alldeles oavsett vilken tilltro man har till den sortens rankningar. Men samma dag som finska väljare röstade bort Sanna Marin från statsministerposten var det även val i det minst lyckliga landet i Europa: Bulgarien.

Finland och Bulgarien är förstås varandras motsatser i fler avseenden än sinnesstämningen hos befolkningen. Det finns få självklara beröringspunkter mellan det demokratiskt trygga Finland och det genomkorrupta och av politisk polarisering närmast paralyserade Bulgarien. 

Från svenskt perspektiv kan inte avståndet mellan länderna bli mycket större: det ena är ett grannland med vilket vi delar en gemensam historia och där det svenska språket fortfarande har officiell status. Det andra är det mest avlägsna – geografiskt och kanske även kulturellt – av samtliga 27 länder vi delar europeisk union med. Inte desto mindre finns det en del intressanta reflektioner att hämta från en jämförelse mellan de båda valen.

I framtida finska historieböcker kommer datumet den 4 april 2023 finnas med, men inte den 2 april 2023. Finlands Nato-medlemskap är en historisk milstolpe, söndagens riksdagsval ett i mängden.

Ändå, eller kanske just därför, var Nato-frågan inte framträdande i valrörelsen. Precis som i det svenska valet i höstas var partiernas åsikter för lika. Till och med Sannfinländarna, som varit betydligt hårdare motståndare till Nato än Sverigedemokraterna, och som fortfarande är mycket mer EU-kritiska, ändrade sig efter den ryska invasionen av Ukraina förra våren. 

Därefter har Sanna Marin och hennes regering gjort det mesta rätt. Symboliskt fullbordas processen timmar efter att väljarna röstat bort henne. Tack för allt, nu går vi vidare. Viktigare för valresultatet var oron över den svaga ekonomiska utvecklingen. Och här tog de finska väljarna ett kliv högerut.

Här står fortfarande Väst mot Öst, som två vägval, där många ser historiskt starka skäl att prioritera relationen till Ryssland. 

Bulgarien har varit medlem i Nato sedan 2004, tre år innan de blev EU-medlemmar. Men relationen till de västliga organisationerna är fortfarande en politiskt splittrande fråga. Här står fortfarande Väst mot Öst, som två vägval, där många ser historiskt starka skäl att prioritera relationen till Ryssland. En viktig bakgrund är förstås att det var Ryssland som under slutet av 1800-talet möjliggjorde att Bulgarien kunde bli självständigt från Osmanska riket. Under efterkrigstiden var de bulgariska kommunisterna så lojala med Moskva att landet ofta kallades för ”den sextonde sovjetrepubliken”. 

Och i dag utgör Bulgarien bördig mark för rysk propaganda. I en artikel i Politico i fjol beskrevs Bulgarien som ”ground zero” för ryska påverkansoperationer. Det här ger avtryck i politiken. Flera bulgariska partier är fortfarande, mer än ett år efter invasionen av Ukraina, starkt pro-ryska. Det mest extrema av dessa – Vazrazhdane (“Väckelse”) – vann 14 procent i helgen och blev tredje största parti. 

Bulgariens tidigare premiärminister Boyko Borissov, som 2021 tvingades lämna posten efter korruptionsanklagelser, stod som vinnare när landet för femte gången på två år höll parlamentsval den 2 april. Foto: AP Photo/Vadim Ghirda

Partiet är det sjätte i raden av mer eller mindre ultranationalistiska partier som vunnit mandat i det bulgariska parlamentet på 2000-talet. Det första – Ataka – fick ganska stor uppmärksamhet i Väst när det slog igenom med sin hårdföra antisemitiska och antiziganistiska retorik för femton år sedan. Vazrazhdane är byggt på samma etnonationalistiska grund, är lika pro-ryskt och har blivit populärt bland annat genom att sprida konspirationsteorier om Covid-vaccin men också genom sitt motstånd mot Bulgariens försök att införa euron från nästa år (vilket inte ser ut att lyckas).

Här är återigen en jämförelse med Finland belysande. Sannfinländarna har djupa rötter i finsk landsbygdspopulism, men saknar helt de nazistiska rötter som alltjämt besvärar Sverigedemokraterna och är på en rad avgörande punkter väsensskilda från de extrema bulgariska nationalisterna. Partiet slog på allvar igenom i valet 2011, då det gick från 4 till 19 procent, den enskilt största framgången för ett parti i finsk historia. Ingen faktor var viktigare den gången än motviljan mot att Finland, som hade hanterat finanskrisen väl, skulle betala för att rädda de sydeuropeiska ekonomier som misskött sig. Här finns förstås en viktig ledtråd till att euro- och EU-motståndet fortfarande är så starkt hos Sannfinländarna: det var denna fråga som gjorde partiet till ett av de stora i Finland. 

Efter valet 2015, då man landade på strax över 17 procent, klev man så in i en regering tillsammans med Centerpartiet och Samlingspartiet. Partiet framstod då som ett lyckat exempel, kanske det allra mest lyckade, på ett högerpopulistiskt parti som modererats tillräckligt för att fungera som ett ansvarstagande regeringsparti. Som utrikesminister var den mångårige partiledaren Timo Soini en statsman i mängden med kraftigt nedtonad retorik.

Två år senare sprack partiet som under ny och mer radikal ledning lämnade regeringen medan de gamla statsråden satt kvar, fast nu som företrädare för ett nytt parti – Blå reform. De förra fortsatte att gå bra i opinionen och behöll ställningarna i valet 2019 medan Blå reform kraschlandade och inte var i närheten av några nya mandat.

Sannfinländarna är mer radikala idag än när de klev in i regering förra gången.

Och så nu i helgen: näst största parti med 20,1 procent vilket alltså är Sannfinländarnas bästa resultat någonsin. Och på sätt och vis är vi tillbaka på ruta ett: de flesta bedömare tycks ense om att Sannfinländarna är mer radikala idag än när de klev in i regering första gången, för åtta år sedan. Vilket till stor del är representativt för utvecklingen inom den europeiska högerpopulismen idag. Det finns inte längre någon tydlig tendens där radikala partier gradvis modereras: tvärtom visar exemplen från länder som Tyskland och Italien att det finns en efterfrågan på mer radikala alternativ. 

Samtidigt ingår Sannfinländarna i ett mycket stabilt partisystem. Finland har en djupt rotad tradition av breda, blocköverskridande regeringar och få regeringsalternativ är uteslutna på förhand. Inte ens Svenska Folkpartiet har kategoriskt uteslutit möjligheten att sitta i regering med ärkefienderna i Sannfinländarna (även om det inte är särskilt sannolikt, men frånvaron av ultimatum säger något intressant om finsk politik). 

I Bulgarien gäller det omvända – misstron mellan partierna är så stor att väljarna visste  redan innan de röstade att det inte kommer kunna bli några fungerande samarbeten. Den här gången heller. Söndagens val var alltså det femte på två år. (Någon borde tipsa dem om Decemberöverenskommelsen – om partierna vägrar samarbeta, och väljarna vägrar ge någon majoritet, är det kanske ändå ett bättre alternativ att ändra spelreglerna så att någon form av regering kan fungera.)

Det är, vid en hastig betraktelse av de två valen, lockande att parafrasera Göran Persson: det är slående vad politisk stabilitet kan göra för lyckan i ett land. Men kanske är det tvärtom – att en lycklig befolkning skapar bättre förutsättningar för fungerande politiska samarbeten?

Oavsett är skillnaden mellan politiken i Västeuropa och Östeuropa fortfarande dramatisk. Valdeltagandet är väsentligt lägre (39 procent i Bulgarien), partisystemen mer polariserade och väljarna – de som bryr sig – mer rörliga. Trettiotre år efter de första demokratiska valen har de postkommunistiska demokratierna fortfarande mycket mer gemensamt med varandra än med något västeuropeiskt land.