Idéer Essä
Friheten som blev till tvång
Kommers skapade mening i en grå och likriktad tillvaro. Henrik Dalgard har läst Lea Ypis hyllade bok Fri: En uppväxt vid historiens slut, som både är en gripande självbiografi och en intressant filosofisk skildring av frihetsbegreppet.
Jag hade egentligen aldrig frågat mig vad frihet var före dagen då jag kramade Stalin.
Lea Ypis memoarer inleds med en scen där hon som nioåring står med armarna runt ett av benen på en bronsstaty av Stalin i Albanien. Hon har tagit en annan väg hem från skolan än vanligt och hamnat mitt i en demonstration. Demonstranterna, eller ”huliganerna” som de kallades av den dåvarande kommunistregimen, skanderar ”frihet och demokrati”. Lea har i tumultet kramat den välkända kommunistledarens ben för att få en känsla av trygghet, men när hon tittar upp ser hon att huvudet på statyn saknas.
***
Den politiska teoretikern Lea Ypi har under de senaste åren blivit något av en akademisk rockstjärna. Hennes memoarer Fri: En uppväxt vid historiens slut (2021) har översatts till över 20 språk, och har nu kommit ut på svenska. Den svenska filosofen Martin Hägglund har beskrivit Ypi som en av vår tids viktigaste tänkare, och hon har tidigare skrivit flera uppmärksammade akademiska artiklar om rättvisebegreppet och migranters rättigheter. Fri beskriver hennes uppväxt i Albanien, i sprickan mellan att landet gick från att vara Europas sista kommunistiska diktatur och att det började resan mot att bli en demokratisk marknadsekonomi.
Det är en bok som går att ta sig an på flera olika sätt. Först och främst är det en självbiografi.
Familjer dekorerade sina lägenheter med coca-cola-burkar
Ypi växte upp med tron på att det kommunistiska systemet var den enda rätta vägen. Under lektionerna i ”moralisk fostran” i skolan får hon av den karismatiske läraren Nora lära sig att Sovjetunionen och Kina hade dukat under för ”imperialistiska” strävanden. Albanien och landets kommunistparti var den sista förkämpen för den rätta politiska vägen. Nora berättar vidare att länderna i väst företräder en falsk frihet som enbart tillfaller fåtalet, kapitalisterna, på bekostnad av den exploaterade arbetarklassen. I Albanien förvaltar ”Partiet” proletariatets diktatur som ska övergå i det kommunistiska slutstadiet i historien, och uppnåendet av den sanna frihet som tillfaller alla.
Under Ypis barndom upplever hon det kommunistiska systemet, med allt ifrån mjölkköer och kuponger till studier av den marxistiska ideologin, som vardag. Det är tryggt, familjärt och framförallt det rätta sättet att leva. Trots det gör sig vissa frågor sig ständigt gällande.
Det är främst frågor som aktualiseras av hennes familj. Familjemedlemmarna verkar vid första anblick helhjärtat stödja partiets strävanden, men det bildas med tiden sprickor i den bild de målar upp. Varför har Ypis farmor lärt henne franska när inga andra barn talar språket? Varför blir hennes pappa och farmor nervösa när mamman irriterat börjar prata om politik? Och varför talar hennes föräldrar och farmor i kodord om släktingars och vänners utbildning?
Det är frågor som får sitt svar när diktaturen faller i början på 90-talet. Ypi hade inte, som hon trott, växt upp i frihet utan i förtryck. Oron över mammans tal om politik kom från rädslan över att Ypi skulle sprida mammans partikritiska åsikter i skolan, och att partimän nästa dag skulle banka på dörren. Föräldrarnas kryptiska tal om släktingarnas utbildning handlade egentligen inte om utbildning utan om fångläger. När de talade om att en släkting studerade ekonomi var det kod för att ha blivit dömd för att ha gömt undan guld från partiet. När en vän hade avlagt examen hade denne blivit omvänd och jobbade nu för partiet. Och när någon hade hoppat av sin utbildning hade de begått självmord i ett fångläger.
Fri kan som sagt enbart läsas som en självbiografi, och som det har den stora förtjänster — främst när det kommer till att beskriva det vardagliga livet i Europas sista kommunistiska diktatur. En aspekt som sticker ut är hur viktiga små inslag av kommers och nyheter från väst var för att skapa mening i en annars grå och likriktad tillvaro. Likt hur familjer dekorerade sina annars identiska lägenheter med coca-cola-burkar för att skapa någon typ av särart. Eller lyckan som Ypis pappa visade efter att ha stått på taket och mixtrat med TV-antennen och tillslut fick in en italienskt signal landets regim inte lyckats blockera så han kunde titta på italiensk fotboll.
I en tid när kritik av konsumism är på modet är det skildringar som visar hur viktig den kommers, som vi i väst tar för given och ibland kritiserar, är för människor som aldrig upplevt den. Den kan utgöra hoppet om att ett annat samhälle är möjligt.
Men Fri är inte bara Lea Ypis memoarer. Det är också en bok om om frihetsbegreppet med normativa ambitioner. Ypi undervisar idag i politisk teori vid London School of Economics, bland annat om Marx och socialismen. Det är teser hon idag är anhängare av, dock med insikten om vilka moraliska tragedier som kan uppstå ”i goda idéers namn”.
Läs också:
Genom att beskriva minnesbilder från sin barndom och tonår lyckas Ypi skickligt väva samman en berättelse om hur olika föreställningar om frihet, och olika hot mot friheten, tar sig uttryck — både på en samhällsnivå och människor emellan. Detta syns tydligast i andra delen av boken, som behandlar kommunistdiktaturens fall och Albaniens försök att bli en västlig marknadsekonomisk demokrati.
Den som läser Fri ska inte tro att det är en kritik av socialism och en hyllning till det marknadsliberala systemet. Ypi målar snarare med hjälp av sina erfarenheter upp en bild av hur de båda politiska systemen kan utgöra olika hot mot friheten. Under den kommunistiska diktaturen var tvånget direkt. Staten tvingade människor in i köer, till de rätta jobbet och de sanna åsikterna. Men under de marknadsekonomiska strukturreformerna Albanien skulle gå igenom efter diktaturens fall blev tvånget mer diskret. Detta illustreras främst genom Ypis pappa, som fick som uppgift att i olika roller sanera statliga bolags finanser. Han ”tvingas” på grund av krav på nedskärningar avskeda hundratals hamnarbetare, och styrs av direktiv från EU och Världsbanken, utan möjlighet att fatta egna beslut.
”Min familj likställde socialismen med förnekelse”
Enligt Ypi kände Albaniens befolkning ett stort hopp efter diktaturens fall. De skulle få leva i en demokrati och en marknadsekonomi, få uppleva frihet på riktigt. Men de marknadsekonomiska reformerna ersatte bara ett tvång med ett annat. Kraven på effektiviseringar och privatiseringar utgjorde i slutändan bara ett annat sätt att styra människor.
De två bilderna av socialismen och liberalismen som framträder i boken sammanfattas av Ypi i en av de sista paragraferna:
Min familj likställde socialismen med förnekelse: en förnekelse av det de egentligen ville vara, av rätten att göra misstag och lära av dem, att utforska världen på sina egna villkor. Jag jämställde liberalismen med brutna löften, en raserad solidaritet, med rätten att ärva privilegier och blunda för orättvisor.
För marknadsliberaler utgör Ypis beskrivning av marknadsekonomins inträde i Albanien en viktig lärdom i hur vänstertänkare ofta begreppsliggör marknadsekonomi, och därmed en ingång till grunden för deras kritik av det kapitalistiska systemet. Den fria ekonomin ses inte som fri, utan som något som tvingas på människor ovanifrån. Det är också utifrån denna föreställning ett liberalt svar bör ta sin början.