Europeiska minimilöner hotar den svenska modellen

Redan 2017 varnade Karin Svanborg-Sjövall i Smedjan för den utveckling som exempelvis Aftonbladets S-märkta ledarsida förnekade: att den sociala pelare som presenterades i ”EU:s 20 principer för ett mer rättvist Europa” skulle stå i konflikt med den svenska modellen. Samtidigt stämplade LO varningsorden som ”alarmistisk retorik” och hävdade att den sociala pelaren inte skulle bli bindande.

Detta var inte annat än önsketänkande, för vad är poängen med dessa 20 principer om medlemsländerna inte behöver följa dem?

LO har sedan dess tvärvänt i frågan och uppmuntrar nu regeringen att rösta emot det förslag som är en konsekvens av den sociala pelaren: europeiska minimilöner. Arbetarrörelsens naivitet inför den sociala pelaren illustrerades också av att den socialdemokratiskt ledda regeringen försökte framställa sig som en av de mest drivande aktörerna bakom den genom att stå arrangör för det ”sociala EU-toppmötet” i Göteborg 2017.

Den 14 januari kom så det som kritikerna varnade för: första steget mot införandet av en europeisk minimilön. Vad innebär då detta förslag, och vilka konsekvenser kommer det medföra för arbetsmarknadssystemen i Europa?

I dokumentet hävdar EU-kommissionen att den inte tänker ta bort kollektivavtalssystemet och införa lagstiftad minimilön. Samtidigt vill kommissionen ha en EU action i syfte att skapa lika möjligheter för företag inom unionen. Det som åsyftas är att konkurrens via exempelvis lägre lön inte ska få ske, vilket delvis skulle innebära harmonisering av medlemsländernas arbetsmarknadslagstiftning.

Fattiga regioner förlorare

Att länder inte ska kunna konkurrera med löner må låta bra på pappret, men ett borttagande av den möjligheten skulle missgynna EU:s fattigare regioner. Därutöver skulle det motverka en minskning av de ekonomiska skillnaderna mellan länderna.

Kommissionen säger sig vilja göra så att medlemsländerna endast konkurrerar med produktivitet och innovation. Att som ett fattigt land konkurrera med rikare och mer utvecklade länder inom innovation är dock tämligen svårt eftersom man inte har samma resurser. Sålunda är det främst konkurrens med löner som dessa använder sig av.

Det är en process som i princip samtliga länder genomgår eller har genomgått. En harmonisering skulle inte ta hänsyn till om ett land var rikt eller fattigt, vilket framför allt skulle försvåra för de fattigare länderna att nå välstånd.

Hotar den svenska modellen

En gemensam EU-policy angående minimilön skulle inte bara missgynna de fattigare medlemsländerna utan också Sverige.

I exempelvis Belgien följer minimilönen ett index, och i Tyskland bestäms den utifrån rekommendationer från arbetsmarknadens parter. Förmodligen skulle den svenska modellen inte bli normerande i EU, samtidigt som det skulle krävas stora kompromisser för att skapa en gemensam EU-policy. Ifall förslaget röstas igenom riskerar självständigheten som arbetsmarknadens parter innehar i Sverige att minska.

Om vi öppnar dörren för EU att reglera en aspekt av svensk arbetsmarknad, vad hindrar den från att reglera andra?

Med största sannolikhet kommer det emellertid inte bli som inom handelspolitiken, där EU har ensam kompetens. Däremot tenderar ett öppnande av EU-lagstiftning inom ett område, i detta fall socialpolitiken, leda till fler problem som ska lösas och därigenom också fler regleringar.

Detta har skett tidigare, exempelvis när kommissionen, med utgångspunkt i den sociala pelaren, ville införa reglering av provanställningar, något som i Sverige regleras i kollektivavtal. I dag har inte ens vår egen stat – det är upp till arbetsmarknadens parter att komma överens – inflytande över frågan och nu ska EU få det. Ett annat exempel på när detta skett, också utifrån sociala pelaren, var när EU – hör och häpna – ville tvinga restauranger att tillhandahålla gratis vatten.

Om vi då öppnar dörren för EU att reglera en aspekt av svensk arbetsmarknad, vad hindrar den från att reglera andra?

LO må nu argumentera mot europeiska minimilöner, men man har inte insett problemet, den sociala pelaren, och att det var den som öppnade dörren för mer EU-lagstiftning på området.

EU-lagstiftning kräver kompromisser och den svenska modellen är inte normerande. Lagstiftningen som skapas utifrån den sociala pelaren kommer därför inte följa svensk arbetsmarknadsmodell. Detta är uppenbarligen något som varken LO eller Socialdemokraterna förstår när de fortfarande uttalar sig positivt till den sociala pelaren, samtidigt som de säger sig vilja värna om den svenska modellen.

Med detta sagt har den svenska modellen såklart brister. Däremot är systemet fortfarande att föredra framför lagstiftade lägstalöner. Ett centraliserat och detaljstyrt system på EU-nivå tar inte hänsyn till olika länders skiftande behov. Frågan man bör ställa är inte ”är den svenska modellen bra?” utan ”blir svensk arbetsmarknad och socialpolitik bättre ifall den styrs på nationell nivå?” och där är svaret klart och tydligt ja.