Eyvind Johnson vågade gå emot kulturvänstern 

Hos en god vän bor en ukrainsk kvinna som flytt från sin hemby. Hon har fått jobb som lärare i engelska, och talar varje dag i telefon med sin man som är kvar i hemlandet. Ofta ses vi på söndagsmiddagar. Trots kriget är det för det mesta muntra kvällar. Hon berättar roat om kulturkrockar: att svenska män kan laga mat, att ett par av våra vänner är öppet homosexuella och att en hel del svenska kvinnor väljer att leva ensamma. En söndag är kvinnan från Ukraina inte med på middagen. Hennes man sedan fyrtio år har blivit dödad i en robotattack mot deras hemby nära fronten. Han hade lovat henne att inte vistas i detta farliga område, men ändå återvänt för att vårda gräsmattan vid byskolan. Begravningen fick hållas på en ort längre från fronten av säkerhetsskäl. 

I DN (11/15) läser jag en debattartikel av Göran Greider, filosofen Torbjörn Tännsjö och musikern Dror Feiler. De ifrågasätter vad de kallar militarismen och upprustningen av det svenska försvaret: ”Militarismen har nu svept med sig samtliga partier i Sverige. Den är inte bara en politik, utan en ideologi – och den utgör i sig ett hot mot demokratin.”

I samband med debattartikeln skriver Göran Greider också en dikt, Kriget och freden, tonsatt av Dror Feiler som han framför ackompanjerad av Vänsterns Blåsorkester. En strof lyder: 

Du såg manligheten växa
som en böld på det mänskliga.
Du sa allt detta och jag, jag
fortsatte tyst att lyssna.
Kärleken är större än hatet hörde jag någon
säga.

Greider skrev även i början av 2024 en uppmärksammad artikel i DN: ”Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig.” Några exempel eller bevis för sina misstankar gör han sig dock inte omaket att presentera.

Det är något vagt, undanglidande i argumentationen, en tendens att relativisera och blanda bort korten

Tongångarna hörs på flera håll. En rad svenska intellektuella tonar på senare tid ner hotet från Ryssland och risken för krig. I intervjuprogrammet 30 minuter i SVT säger författaren Lena Andersson: ”Jag tycker inte att det finns något som talar för att Ryssland skulle vilja utsträcka sitt territorium till Sverige.” Hon fortsätter: ”Det går inte att pressa Ryssland. Man måste acceptera hur de är.” Beträffande Ukraina hävdar hon: ”Ukraina ligger där det ligger, vi ligger där vi ligger. Man kanske får acceptera sitt geografiska öde.” 

Det är något vagt, undanglidande i argumentationen, en tendens att relativisera och blanda bort korten. Ett psykologiserande som påminner om en mer rättfram och hetsig debatt för länge sedan.

…de säger det inte klart, de mumlar, de antyder, de tar inte det fulla ansvaret för sina meningar och antydningar. … De är bara med – de löper bara med – oansvariga.

Orden är Eyvind Johnsons, från hans vårtal för studenterna i Uppsala 1951 som chockerade den vänsterintellektuella eliten. Johnson hyllade Nato som ett bålverk för friheten i Sverige, från det överhängande militära hotet från Ryssland. 

Bakgrunden till Johnsons uppmärksammade tal var det begynnande kalla kriget och Pragkuppen 1948, då kommunisterna i Tjeckoslovakien tog över landets koalitionsregering. En man, utrikesministern Jan Masaryk, vägrade avgå och underkasta sig kommunisternas påtryckningar. Han kvarstod som minister i några veckor tills han hittades död på utrikesministeriets gårdsplan precis nedanför sitt badrumsfönster.

Bland vänsterintellektuella framträdde nu den tredje ståndpunkten, eller ”kålsuparteorin”; man inte ville ta ställning för vare sig Sovjetunionen eller USA

Några år senare, i november 1952, arresterades den näst mäktigaste mannen i Tjeckoslovakien, den judiske generalsekreteraren i kommunistpartiet Rudolf Slánsky och tretton andra högt uppsatta kommunister, varav tio var judar. De anklagades för att vara med i en internationell konspiration för att undergräva socialismen. Vid den här tiden användes judiska ledare i öststaterna som syndabockar för ekonomiska problem. Slánsky torterades i fängelset och försökte begå självmord. Vid rättegången uppträdde han och hans medfångar som brutna män. De erkände sig skyldiga och begärde att få bli avrättade. Slánsky dömdes som skyldig till ”trotskistisk-titoistisk-sionistiska aktiviteter i tjänst hos den amerikanska imperialismen”. Han hängdes offentligt och hans aska spreds på en isig väg utanför Prag.

Genom Pragkuppen blev Tjeckoslovakien en sovjetisk satellitstat. Eyvind Johnson hade redan tidigare varnat för utvecklingen. I ett radioföredrag 1947 framhöll han att ”den ryska revolutionens arvtagare bygger sitt välde på /…/ hemlig polis, fängelse, koncentrationsläger, massutrotning av människor, ockupation och erövring av småstater”.

Även i sin roman Drömmar om rosor och eld (1949) anspelade Johnson på skådeprocesserna i Moskva och Pragkuppen. 

I DN (9/3 1948) föreslog han ett upprop till stöd för de tjeckiska författarkollegorna. Författareföreningen avböjde medverkan. Men Johnson tvekade inte att ta ställning. Han hävdade i sitt vårtal att ”Västerlandet, med alla sina uppenbara fel, mer än andra system rymmer möjligheterna att på ett förnuftigt sätt göra världen bättre och samtidigt ta hänsyn till individerna.” 

Johnson, Vilhelm Moberg och andra självständiga intellektuella vidhöll att de svenska författarna borde uttala sig mot händelserna i Tjeckoslovakien, men Författareföreningens ledning var tveksam, och hävdade att man inte brukade uttala sig i utrikespolitiska frågor. 

Bland vänsterintellektuella framträdde nu den tredje ståndpunkten, eller ”kålsuparteorin”; man inte ville ta ställning för vare sig Sovjetunionen eller USA. Proletärförfattaren Johnson markerade tydligt avstånd och drog på sig en rejäl skitstorm från den vänsterlutande kultureliten.

”Krigspropagandist”, anklagade Moa Martinson, ”bland det fjantigaste och beskäftigaste jag hört.” Författaren Åke Wahlgren kallade Johnson ”Onyanserat hysterisk”, Arne Nygren valde uttrycken ”personlighetsförräderi” och ”katastrofal åsiktsupplösning.” Den inflytelserike kritikern och poeten Karl Vennberg var än mer fördömande. Johnson ”vill rentav få oss att tro att det skulle vara ett sakligt argument mot de tvivelsjuka att de lika gärna kan bli hängda i ett ryskt som i ett amerikanskt rep; men det verkar snarast spark med SA-stövel”, skrev Vennberg i Morgon-Tidningen 20/5 1951.

Argumentet att Johnson skulle sparka med SA-stövel var extra magstarkt med tanke på att Vennberg själv, innan han framträdde som vänsterintellektuell, medverkat med två dikter i tidskriften Den svenske nationalsocialisten 1936, vilket avslöjats av Peter Luthersson, (Expressen 28/11 2002). 

Men Eyvind Johnson var ingen propagandist. Intellektuella skyttegravskrig passade honom egentligen inte. Johnson kom från fattiga förhållanden i Norrbotten. Han anslöt sig tidigt till det ungsocialistiska partiet, som till skillnad från den kommunistiska rörelsen inte var auktoritärt och hierarkiskt. Som ung sökte han sig till en frihetlig socialism och inspirerades tidigt av “den milde anarkisten Peter Krapotkin”. Ungsocialisterna förespråkade ett samhälle byggt på små kooperativ och var främmande för totalitära system. 

När Johnson nu tog avstånd från Sovjetunionen uppfattades han som en förrädare mot sin proletära bakgrund och angreps hårt, inte minst i kommunisternas tidning Ny Dag. Men han övergav i själva verket aldrig helt sina vänstersympatier i ekonomiska frågor. Vad gäller hotet från Ryssland och utrikespolitik närmade han sig det borgerliga lägret vilket gjorde honom besvärlig och svår att inordna i den hetsiga debatten.

Johnson var en sökare som ständigt brottades med frågor kring totalitära ideologier. Hans roman Nattövning skrevs 1938 mot bakgrund av den framväxande fascismen och det spanska inbördeskriget. Vid denna tidpunkt började Johnson göra upp med sin tidigare pacifism. Han skrev: ”Skulle jag kunna döda en människa? Jag vet inte, svarar han sig själv, men jag tror att jag skulle kunna rikta en kulspruta mot de mänskliga gestalter som dök upp framför mig för att döda mig och det som finns bakom mig. Mitt moraliska stöd i dödandet skulle vara, att jag är en nödvändig detalj i ett visst sammanhang: en del av den kraft som måste mobiliseras för att försvara det bästa hos mänskligheten.”

Johnson hade tidigare försvarat litteraturens rätt att vara mer än ett instrument för politisk kamp. Så småningom ändrade han delvis uppfattning. I ett tal vid en litteraturafton i Malmö 1938 angrep han neutraliteten och kallade den för en omänsklig inställning: ”Talet om sträng neutralitet är inget annat än nonsens. Hur skall en författare kunna vara neutral nu? Endast ett exempel, därför att det ligger så nära till hands: Guernica. Hur skall en levande, tänkande människa kunna vara neutral där?”

Trots sin självständiga hållning var Johnson aldrig entydig eller dogmatisk. Litteraturkritikern Birgit Munkhammar skrev om hans roll i debatten kring tredje ståndpunkten i sin essä Hemligskrivaren (2000): ”Det är som om författaren trots allt förstod sina motståndare lite för bra för att med någon större glädje kunna kasta sig över dem. Hade inte också han i unga år hävdat rätten att vägra välja i ett omöjligt val?”

Vad Sverige behöver är en modern Eyvind Johnson, helst så många som möjligt, som vågar gå emot strömmen i kultureliten och formulera obekväma sanningar

Johnsons vårtal har fortsatt att vara kontroversiellt. Litteraturvetarna Tomas Forser och Per Arne Tjäder skrev i sin bok Tredje ståndpunkten (1972) ”I all sin chockerande förenkling hade festtalet den slagkraft som det kalla krigets deformerade västpropaganda krävde.” Litteraturkritikern Stefan Jonsson har beskrivit talet som ”intellektuellt undermåligt” och ”politiskt orimligt” (DN 30/1 2001).

Den tredje ståndpunkt som Johnson, Vilhelm Moberg och andra fritänkande intellektuella angrep tycks ständigt finna nya former i den politiska debatten. I en artikel om den ryska ockupationen av Krim och demonstrationerna på Majdan-torget i Ukraina konstaterade Åsa Linderborg redan 2014 i Aftonbladet: ”Det går inte att hålla på nån i det här stormaktsinfernot. EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någondera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt.” 

Den försåtliga pacifism som Eyvind Johnson fann det nödvändigt att överge är fortfarande livaktig. I sin artikel i DN citerade Göran Greider den gammaltestamentlige profeten Jesaja:

De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.

Greiders hållning kan uppfattas som naiv och godmodig men är i detta sammanhang cynisk. Vad Sverige behöver är inte i första hand vingårdsknivar, men en modern Eyvind Johnson, helst så många som möjligt, som vågar gå emot strömmen i kultureliten och formulera obekväma sanningar.