Faller medelklassen faller alla

Villa, Volvo och vovve. Spabad, fredagsbubbel och sommarsemester vid Medelhavet. Medelklasslivet har länge varit klassresenärernas huvudsakliga slutdestination. Eftersträvansvärt och åtrått. Samtidigt hånat och ifrågasatt av människor som anser sig ha uppnått en högre moralisk nivå. Hårt ansatt av politiker som ser verklighetens folk som en outsinlig källa till skatteintäkter. Och inget kan vara mer rätt i Sverige 2022 än att i klimatets namn sätta stopp för medelklassens karaktärslösa leverne samtidigt som staten håvar in miljarder från människor som till skillnad från den ekonomiska överklassen inte har vett att skatteplanera, investera i bergvärme eller köpa den senaste Teslan.

Den 10 september 2022, dagen före valdagen, är en septemberlördag som många andra. Sensommarvärmen dröjer sig kvar. Mycket folk är ute och rör på sig. Inte så många som en lönehelg kanske, men det är köksveckor på Elgiganten och fortfarande finns det chans att fynda sommarkläder och trädgårdsmöbler på rean.

I köpcentret Allum i Partille strax öster om Göteborg botaniserar människor bland nyinkomna höstskor och vinterjackor. Insikten om att kylan snart är här, på mer än ett sätt, börjar rimligtvis sjunka in hos en och annan. På Byggmax parkerar en medelålders man i chinos och grön pikétröja sin V70 efter att ha kört några varv utan att hitta det han söker.

”Har ni ved?” frågar han den yngre mannen bakom kassan. Trött. Aningen uppgivet.

Det finns ingen ved. Det har inte funnits någon ved på flera veckor.

Han får ett gapskratt tillbaka. Frågan är absurd. Det finns ingen ved. Det har inte funnits någon ved på flera veckor. Och ingen pellets. Inte här. Inte på någon annan Byggmax i närområdet. Inte heller på Byggmax i Falun, Älmhult eller Nyköping. Inte på Jula eller på Bauhaus. Inte på Hornbach eller hos de vedförsäljare en bit ut på landet som brukar erbjuda hela kärror till ett bra pris. På Ica Maxi har de några påsar kvar. Om man vill betala dubbelt så mycket för tre gånger så lite.

Rädslan sprider sig bland medelklassen i villamattan. Lärare, IT-tekniker och sjuksköterskor bunkrar för att kunna elda i öppna spisar och kaminer i vinter när elpriset blir allt för ohållbart. De som liksom chinosmannen varit för sent ute, eller som saknar någonstans att elda, tvingas i värsta fall lyda Energimyndighetens råd att hänga filtar för fönstren och bygga en koja under matsalsbordet från Mio för att hålla värmen i vinter.

I augusti slog det svenska elpriset rekord. Aldrig har månadsmedelpriset varit så dyrt i elprisområde 3 (Stockholm och Göteborg) och elprisområde 4 (Malmö). I rikets två största städer låg det på 223 öre per kWh och i den tredje största så mycket som 305 öre per kWh. Elbolaget Varberg Energi rådde sina kunder att lägga undan en buffert på 50 000 kronor för att vara säkra på att kunna betala hösten och vinterns elräkningar. Det är mer än vad många har på banken och klarar av att spara undan på relativt kort tid. Enligt statistik från SCB (2020) klarar en av fem svenskar inte ens en oförutsedd avgift på 12 000 kronor.  

Den rödgröna regeringens förtida nedstängning av kärnkraftreaktorerna i söder, som lett till brist på planerbar elproduktion, tillsammans med den otillräckliga överföringskapaciteten av el från norr till söder har satt hela samhället i gungning. Samtidigt börjar räntorna klättra uppåt, matpriserna skjuter i höjden, drivmedel beskattas flera gånger om och ligger sedan länge på en nivå som gör att människor tvingas dra in på annat för att kunna lämna barn på aktiviteter och pendla till arbetet.

Den medelinkomsttagare som lyckats spara ihop en dryg miljon och lånar 4 000 000 får räkna med en årlig amortering på 120 000 kronor.

Som en våt filt över dem som på senare år lyckats förverkliga drömmen om att äga sitt hem ligger också de skärpta amorteringskraven. Sedan 2016 måste den som tar nya bostadslån amortera en procent om året om lånet överstiger 50 procent av bostadens värde. Överstiger lånen 70 procent stiger amorteringskravet till två procent. Bostaden får heller inte omvärderas oftare än vart femte år om det inte skett några större om- eller tillbyggnader. Det är en oändlig tid på fastighetsmarknaden. 2018 infördes dessutom ännu en ny regel om att man skulle amortera ytterligare en procent om hushållets inkomster årligen var mindre än 4,5 gånger lånebeloppet. Något som innebär att det kan bli omöjligt att köpa en villa eller bostadsrätt stor nog för en familj i ett storstadsområde även om man är två vuxna med löner som ligger över snittet på 35 000 kronor i månaden. Medelpriset för en villa eller lite större lägenhet i Stockholm, Göteborg eller Malmö är i dag mellan 5-7 miljoner kronor. Den medelinkomsttagare som lyckats spara ihop en dryg miljon och lånar 4 000 000 får räkna med en årlig amortering på 120 000 kronor. Det är mycket pengar. Även om det naturligtvis är bra att amortera finns det perioder då det kan vara ännu bättre att spara pengar på andra sätt eller lägga en del på renoveringar och investeringar i fastigheten. Eller för den sakens skull för att upprätthålla viss konsumtionsnivå vilket gynnar samhället i stort. Men den friheten finns inte längre.

”Varje ekonomisk-politisk åtgärd bör klara en så kallad nyttokostnadsanalys. Den ska visa att nyttan överstiger kostnaden. Finansinspektionens amorteringskrav och den övriga kreditåtstramning man genomdrivit klarar inte en sådan analys. Åtstramningen har uppenbara och stora kostnader men ingen påvisbar nytta” skrev bland annat förre riksbankschefen Lars E O Svensson och John Hassler, professor vid Institutet för internationell ekonomi, i Dagens Nyheter häromåret.

Men experterna har fram till nu talat för döva öron. Trots att amorteringskraven är hårt kritiserade av både nationalekonomer och banker och inte har haft de samhälleliga effekter Finansinspektionen vid införandet menade att de skulle ha, har den socialdemokratiska regeringen behållit dem. Först någon vecka före valet bad Socialdemokraterna Finansinspektionen att utreda om det skulle vara gynnsamt att göra förändringar. Eventuellt kan en borgerlig regering agera mer skyndsamt eftersom samtliga av de partier som befinner sig till höger om mitten kritiserat de hårda kraven och effekterna av dem. Men det återstår att se.

De välbärgade, som inte behöver låna till sin bostad utan köper kontant behöver inte bekymra sig.

Flera partier har föreslagit ett slopande av ränteavdragen på bolån. Något som även det skulle slå hårt mot medelklassen, det vill säga de som genom studier och/eller hårt arbete lyckats nå en inkomst som ligger på en relativt hög nivå, men som däremot inte har några större summor på banken. Det är de som skulle drabbas. De välbärgade, som inte behöver låna till sin bostad utan köper kontant behöver inte bekymra sig.

Inom Socialdemokraterna lyfts det krav på återinförd fastighets- förmögenhets- och arvsskatt. Skatter som inte drabbar den ekonomiska överklass som kan flytta sina tillgångar utomlands eller med hjälp av rådgivare se till att klåfingriga politiker inte kan lägga beslag på allt för mycket. Skatter som drabbar helt vanliga människor vars tillgångar i bundna i en bostad eller ett litet företag som gått i släkten i generationer.

Som om det inte vore nog att behöva oroa sig för inflation, ränteläge, skattetryck och priset på falukorv har den svenska medelklassen dessutom hamnat i klimataktivisternas skottlinje. Det är deras behov av bil för att ta sig till arbetet eller skjutsa barnen till fotbollsträningen som ifrågasätts. Det är deras flygresor, för många årets höjdpunkt som man slitit hela året för att ha råd med, som skammas, och det är deras konsumtion och livsstil som hånas och häcklas på tidningarnas kultur- och ledarsidor. De karaktärslösa köksrenoveringarna, de ängsliga italienska delikatesserna som transporterats hela vägen från Toscana och drömmen om en egen pool.

Lärarna, juristerna och sjuksköterskorna är de som måste göra en livsstilsförändring och sluta köpa plastpåsar och nya tröjor för att rädda världen. Det är mot dem strålkastarljuset riktas. Aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, mot de rikaste. De som tjänar miljoner och bygger varumärken med klimathjältegloria som Petter Stordalen som hyllar Greta och vill förbjuda bensinbilar i städer samtidigt som han flyger kors och tvärs över världen. Eller Håkan Hellström som också hyllar Greta samtidigt som han kör lyxig stadsjeep. Hans slitna skinnjacka är en sköld mot världen och fridlyser honom från kritik och krav. Det som ska rädda vår värld för framtida generationer är inte att Indien slutar att elda med kol eller att Kina slutar producera miljarder ton plast varav ansenliga mängder hamnar i naturen, utan att Johanna Svensson från Partille cyklar till jobbet och tar med sig en tygkasse till Ica i stället för att köpa en sockerrörspåse som sedan används som soppåse och förbränns och blir värme.

Som röstboskap har den svenska medelklassen ett ojämförligt värde för politikerna.

Under valrörelsen var det flera partier som pratade om verklighetens folk, människorna i det svenska hjärtlandet, den strävsamma medelklassen, de hårt arbetande vanliga människorna och så vidare. Som röstboskap har den svenska medelklassen ett ojämförligt värde för politikerna. Men så snart valdagen är över förvandlas de till en kassako och inte så mycket mer. Ljuva löften blir till sand, eller i alla fall till en bråkdel av vad som utmålades i månadsskiftet augusti-september. Nu när sommaren på allvar övergår i höst står medelklassen där med amorteringar, bensinskatt, höjda räntor och – om man till skillnad från mannen i V70:n på Byggmax, har tur – garaget fullt med ved eller pellets.

För de politiker som nu bildar regering är det värt att fundera över vad konsekvenserna blir om man sparkar undan benen för de människorna som bär det här landet på sina numera ganska trötta axlar. Människor som varje dag går upp och går till jobbet, som uppfostrar nästa generation och får hjulen att snurra. Vad händer om dessa människor inte längre har råd att betala sina elräkningar för att elpriset gått upp och moms och avgifter är så höga att omkring hälften av elräkningen består av skatt? Hur påverkar det samhället som helhet om medelklassen dukar under på grund av amorteringskrav och räntehöjningar eller om de inte längre kan ta sig till arbetet eftersom bensinen är för dyr? Risken är stor att om medelklassen faller, då faller alla. Inte minst de som har stora behov av samhällets stöd för att överleva.

De styrande bör också fråga sig vad som finns kvar för att motivera människor vars yrken på senare år genomgått en omställning från autonoma till allt mer kontrollerade och avprofessionaliserade samtidigt som lönerna stagnerat, om inte ens drömmen om Medelhavet får leva kvar och vintern tillbringas under ett bord täckt av filtar efter att den perfekta stormen har dragit in.

Vill du ha fler fördjupande artiklar om aktuella frågor direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!