Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Familjen håller förorten i skräck

Att återta utsatta områden kommer att bli svårt. Henrik Hall beskriver en problembild med parallella samhällsstrukturer som helt eller delvis dominerar flera platser i Sverige.

Utbrunna bilar på parkeringen vid Frölunda torg. Foto: Adam Ihse/TT

Polisens rapporter innehåller ett antal kriterier för vad som är ett utsatt område. Rubriken på den senaste rapporten ger en god indikation på vad som krävs: Kriminell påverkan på lokalsamhället.

Där listas kriterierna offentliga våldshandlingar som riskerar att skada tredje man, öppen narkotikahandel, utåtagerande missnöje mot samhället, minskad anmälningsbenägenhet för brott och ovilja att medverka i rättsprocesser. Är området särskilt utsatt kan det förekomma systematiska hot, det kan vara nästintill omöjligt för polisen att utföra sitt uppdrag och det finns parallella samhällsstrukturer.

En del av kriterierna är tydliga, andra mer abstrakta. Vad innebär till exempel att en parallell samhällsstruktur dominerar och gör det svårt för polisen att utföra sitt uppdrag? I en nyutkommen reportagebok av Johanna Bäckström Lerneby, Familjen (Mondial), beskrivs det i 46 rappa kapitel.

Bäckström Lerneby har granskat den kriminella familj som styr i Angered, och som hon tidigare beskrivit i en artikel i Aftonbladet. I toppen sitter en imam i 60-årsåldern som själv är ostraffad. Under honom finns en mängd släktingar. Flera av dessa är dömda för grova brott.

Förklaringen låter trovärdig. Den är dock alltigenom falsk.

Själva anser sig familjen vara utsatt för en häxjakt. De hävdar att merparten av brotten som familjemedlemmar är dömda för är småbrott som olovlig körning. Men Bäckström Lerneby berättar en annan historia, om mord, våld, narkotika, vapen, skrämda vittnen och parallella rättssystem. Familjeöverhuvudet viftar själv bort allt detta.

Däremot erkänner han att han har en medlarroll mellan olika familjer, men hävdar att detta är en helt annan roll än polisens. Han menar att om två personer hamnar i konflikt, så kan polisen sätta den ene i fängelse och köra den andre till sjukhus. Hans roll är däremot att gå in och se till att familjerna inte fortsätter och eskalerar konflikten. Han är helt enkelt en respekterad klanledare. Men hur ligger det till?

Förtroende för polisen

Att Bäckström Lerneby låter frågan ligga öppen, redan i bokens undertitel – maffia eller problemlösare – är en välgärning eftersom det tvingar läsaren att fundera. Spelar den kriminella klanen en viktig roll för att lösa problem och upprätthålla ordning? I boken finns flera exempel på när polis med klanledare som mellanhand kortsiktigt lyckats stävja problem. Är det vad som krävs i utsatta områden där förtroendet mellan medborgare och polis och andra samhällsinstitutioner är kört i botten? Förklaringen låter trovärdig, och familjeöverhuvudet skulle nog gärna beskriva sin roll så.

Den är dock alltigenom falsk. Det visar Peter Esaiasson i sin bok Förorten (Timbro). Han redovisar svaren från flera olika undersökningar som i princip är entydiga: Invånarna i de utsatta områdena har lika stort eller större förtroende för polisen än befolkningen i stort. 40 procent har förtroende för svenska politiker, att jämföra med svaren i Medieakademiens förtroendebarometer där 34 procent har förtroende för riksdagen och endast 15 procent för de politiska partierna.

Esaiasson redovisar också en enkät där han frågat om vad som behöver göras för att det ska bli bättre att bo i Hjällbo och Bergsjön. 34 procent av de tillfrågade svarar på olika sätt att det viktigaste är att på olika sätt minska brottsligheten. Pikant nog svarar inte en enda att de önskar fler ”problemlösare” av klanledarkaraktär. Det är inte heller särskilt svårt att förstå, efter att ha läst Bäckström Lernebys bok.

Enormt våldskapital

Snacket om att folk lyssnar för att familjen är respekterad är skitsnack. Familjen har ett enormt våldskapital. Offren kan aldrig vara trygga. Vittnar de mot en person som överfallit dem kommer en far, en bror, en son eller en kusin snabbt och knackar på. Straffen är ofta låga, eftersom gärningen som kan bevisas kanske inte är värre än en misshandel, även om konsekvenserna för den enskilde är att denne aldrig kan återvända till Angered, måste betala stora summor i ”böter”, förnedras och får leva ett liv i skräck.

Väl där stötte han snabbt på gärningsmännen igen.

Gärningsmännen är snabbt ute igen, och straffrabatterna för ungdomar tycks användas flitigt som kriminell metod i klanen. De yngsta får ta på sig de grövsta brotten. De straff som väl döms ut verkställs inte särskilt snabbt. Det fick en Mahmoud erfara, som vågade sig till Angered efter att Hovrätten dömt de som misshandlat honom till fängelse. Väl där stötte han snabbt på gärningsmännen igen. Mahmoud trodde felaktigt att ett fängelsestraff verkställdes direkt efter dom.

Det är här boken blir verkligt intressant. I stället för att bara bli en berättelse om ett brott, blir det en berättelse om hur en kriminell klan, en maffia, fungerar i Sverige i dag. Familjeöverhuvudet påstår sig inte kunna kontrollera om hans släktingar begår brott, samtidigt säger han att om myndigheterna inte rättar sig efter hans krav kan han snabbt ringa in 100 personer som startar ett upplopp. Av misstankar att döma har det redan skett.

I augusti 2018 skedde ett omfattande brandattentat mot en parkering i Frölunda i Göteborg. Närheten till valet fick till och med statsministern att spekulera om militära operationer. Det metodiska tillvägagångssättet förbryllade. Överreaktionerna tyder på en stor okunskap om de utsatta områdena och om utvecklingen för olika brottstyper. Visst var bränderna i Frölunda uppseendeväckande, men förvånande? Sedan 1998 har antalet uttryckningar för anlagda bilbränder ökat med ökat med 370 procent.

När polisen påbörjade sin utredning om bränderna pekade spåren snabbt mot familjen. Det spekulerades i om det var hämnd för att socialtjänsten omhändertagit barn i familjen eller för att polisen beslagtagit 100 kilo kokain från hamnen i Göteborg. Endast en person kunde till slut dömas för dåden.

Hindra nyrekrytering

Det var just när familjeöverhuvudets barnbarn blivit omhändertagna av myndigheterna som han hotade med repressalier. Även om boken beskriver undfallande myndigheter har socialtjänsten agerat. Barn omhändertas när det hittats vapen och narkotika hos föräldrar, så som det ska fungera när barn växer upp i en kriminell miljö. Men på samhällsnivå finns det skäl att fråga sig hur väl socialtjänsten arbete fungerar för personer som senare i livet blir kriminella.

Att återta gatan kommer att bli svårt.

När forskaren Amir Rostami identifierade omkring 15 000 individer som ingår i kriminella nätverk i rapporten Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige kunde han konstatera att endast en femtedel varit föremål för insatser från socialtjänsten under sin uppväxt. Antingen är socialtjänsten dålig på att upptäcka barn som riskerar att hamna i grov kriminalitet, har alldeles för lite resurser för att hinna med alla utsatta barn som är i behov av stöd eller så innebär det att barn med förhållandevis bra uppväxtvillkor ändå väljer ett kriminellt liv. Den frågan behöver besvaras och åtgärdas om de växande kriminella nätverken ska bli av med sin rekryteringsbas och polisen ska lyckas ”återta gatan” för att citera en polischef i boken.

Men att återta gatan kommer att bli svårt. I en intervjustudie från Brottsförebyggande rådet, Skjutningar i kriminella miljöer, frågar författarna de kriminella hur de egentligen hamnade i kriminaliteten. Det är slående att de knappt förstår frågan. Det kriminella är det normala i deras liv. En person säger: ”Alltså man, jag vet inte, man har inte ens sett det som att det var varit något udda, det har inte varit kriminellt som alla andra har tänkt.” En annan beskriver hur ”det är inget som sticker ut”.

De beskriver också hur våldet är normaliserat, hur du både måste skjuta dina konkurrenter för att hålla dem borta, för att visa att du vågar och som ett sätt att göra kriminell karriär. Ingen beskriver beslutet som särskilt svårt, utan som en naturlig del i den miljö de växer upp i. Samma typ av miljö, om än med högre organisationsgrad och kollektiv förmåga, tycks prägla familjen i Bäckström Lernebys reportage.

Det här är en problembild som helt eller delvis dominerar flera platser i Sverige.

Familjen är inte från Somalia (tvärtom är ett av brotten som beskrivs i boken ett delvis rasistiskt motiverat våldsbrott mot just somalier), men sättet de beskriver sin roll som medlare, hur de ser på konflikter, våld, heder och familj är som taget ur Per Brinkemos Mellan klan och stat (Timbro). Det finns en total oförståelse för att den svenska staten har legitima skäl att undersöka hur familjen lever sitt liv och om deras hem är en lämplig uppväxtmiljö för barn. De vill även att Bäckström Lerneby ska göra dem tjänster.

Bäckström Lernebys reportagebok är en systematisk och mycket läsvärd genomgång av hur en familj håller ett samhälle i skräck. Hon har kommit dem nära och granskat dem i flera år. Boken köptes omedelbart in av polisområdeschefen i Göteborg Erik Nord och av Ekobrottsmyndigheten. Den borde läsas av alla vars arbete rör kriminella. Det är en avslöjande historia om hur parallellsamhällen i fungerar i praktiken.

Den tyska polisen berättar i boken om att de började arbeta aktivt mot kriminella klaner för 20–30 år sedan, men att de ändå räknar med att det kommer ta 10–15 år innan de får bukt med dem. Så djupa är problemen. I Sverige i dag finns rimligen en större kunskapsbild än det gjorde 1990 i Tyskland. Samtidigt är problemen här också värre än de var där, då. Det här är en problembild som helt eller delvis dominerar flera platser i Sverige. Den kommer inte försvinna av sig själv.