Samhälle Åsikt
Familjepolitiken kan bli en borgerlig valvinnare
De fallande födelsetalen borde engagera borgerliga politiker. Här finns både väljare att vinna, och borgerliga reformer att genomföra, exempelvis inom socialförsäkringar och förskola, skriver Per Rosencrantz.
Det föds allt färre barn i Sverige, och antalet nyfödda per kvinna är det lägsta som någonsin har uppmätts. För liberaler är det naturligt att se familjebildning som en individuell fråga, fri från politisk inblandning. Diskussioner om nativitet väcker lätt associationer till äldre tiders sociala ingenjörskonst, som i paret Myrdals Kris i befolkningsfrågan från 1930-talet.
Men det finns skäl att ompröva denna inställning. För svensk borgerlighet är födelsetalen en fråga som måste adresseras med nyfikenhet och ett öppet sinne. Statsminister Ulf Kristersson tog nyligen upp detta på Svenska Dagbladets debattsida under rubriken ”Varför föds så få barn i Sverige?”.
Det finns två huvudsakliga skäl till att svensk borgerlighet bör engagera sig i frågan om fallande födelsetal. För det första: om det finns hinder som gör att människor inte skaffar så många barn som de önskar, finns det en politisk uppgift att undanröja dessa hinder. I ett gott samhälle ska människors rimliga drömmar kunna infrias, och för många är just att bilda familj en sådan dröm.
Gallup har mätt amerikaners önskade familjestorlek sedan 1936. Då ville majoriteten ha minst tre barn, medan dagens genomsnitt är 2,7 – trots ett faktiskt födelsetal på 1,8. Andelen som önskar ett barn men inte får något har också ökat, vilket visar att många amerikaners familjedrömmar inte uppfylls. När drömmen om att bilda familj inte infrias är det knappast förvånande att 7 av 10 anser att landet utvecklas i fel riktning även om ekonomin växer och börsen slår nya rekord.
För det andra är demografin en av de mest avgörande faktorerna för den långsiktiga samhällsutvecklingen. Färre barn leder till minskat behov av förskolor och skolor, vilket i en välfärdsstat som Sverige blir en politisk fråga. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) riskerar mer än var tionde förskola att stänga inom tre år på grund av för få barn. Minskande elevantal innebär också lägre skolpeng; i Stockholm förväntas 6 000 färre elever gå till skolan redan 2032, vilket betyder en halv miljard kronor i lägre skolpeng. Den demografiska krisen driver fram en debatt om välfärdens framtid, där vänstern sannolikt kommer att kräva ökade resurser, medan borgerliga politiker behöver hitta andra lösningar.
Färre barn påverkar också ekonomin. När den arbetsföra befolkningen krymper måste färre försörja fler äldre, vilket kan ha negativ effekt på tillväxten. Även om digitalisering och ökad produktivitet kan mildra vissa av dessa effekter, går det inte att komma runt en viktig aspekt: färre barn betyder färre framtida innovatörer och entreprenörer. De största genombrotten inom vetenskap och kultur drivs ofta av unga talanger. Vi vet inte om nästa geniala idé kommer från någon som ännu inte är född. Vi vet inte vem som en dag kommer att hitta botemedlet mot cancer, men sannolikheten är stor att den personen ännu inte är född.
***
Svensk demografisk forskning visar att höginkomsttagare, tvärtemot vad många tror, får fler barn, och detta mönster har blivit starkare. Familjestorlek speglar alltmer de ekonomiska förutsättningarna. Låginkomsttagare är överrepresenterade bland dem som inte har några barn, och medelinkomsttagare har ofta ett eller två. Gruppen med tre till fyra barn kan delas in i två: utrikes födda utan arbete och höginkomsttagare med stabila familjeförhållanden. Som Gunnar Andersson, professor i demografi, uttryckte det: ”De är högpresterande i både yrkesliv och familjeliv.” I storstäder har en stor familj, med tre eller fyra barn, blivit en statussymbol.
Flera faktorer har gjort det dyrare att skaffa barn. Mest uppenbart är bostadspriserna, som har ökat dramatiskt sedan 1990-talet. Samtidigt har allt striktare kreditrestriktioner införts, vilket gör det svårare att låna tillräckligt för en större bostad. Hyresmarknaden är dessutom så pass dysfunktionell att köp av en bostad ofta är det enda alternativet. Enligt Stockholms Handelskammare har endast var tredje ung vuxen i Stockholm råd att flytta hemifrån. För familjer som överväger att skaffa fler barn blir boendekostnaden ofta avgörande. Till exempel har den billigaste femrummaren i Stockholms innerstad ett utgångspris på nära 15 miljoner kronor, och en större villa med pendlingsavstånd till storstäderna kostar minst 7 miljoner.
För unga finns även andra praktiska hinder. Vuxenlivet skjuts ofta upp, vilket försenar familjebildning. Ett konkret steg vore att fler unga valde yrkesutbildningar på gymnasiet. Prognoser visar att 4 av 10 behövs i yrkesutbildningar för att möta arbetsmarknadens behov, men i Sverige väljer endast drygt 3 av 10, och i storstäderna färre än 2 av 10 dessa utbildningar. Yrkesutbildningar erbjuder en snabb väg till arbete, stabil inkomst och möjlighet att starta eget företag. Statistik visar dessutom att personer med yrkesutbildning oftare bildar familj och generellt mår bättre än andra unga.
När kostnaderna för att byta till en större bostad ökade föddes färre barn.
Det är också slående att det minskade barnafödandet sammanfaller med införandet av skärpta amorteringskrav och hårdare kreditgivning. När kostnaderna för att byta till en större bostad ökade och rörligheten på bostadsmarknaden minskade, föddes färre barn. Detta kan vara en tillfällighet, men det är tydligt att vi vet för lite om hur politiska beslut påverkar denna avgörande faktor för samhällsutvecklingen.
Utöver bostadskostnader finns andra faktorer som bidrar till att det blivit dyrare och mer opraktiskt att skaffa fler barn. Ett exempel är de striktare kraven på bilbarnstolar. Frågan har till och med lyfts av USA:s tillträdande vicepresident JD Vance. Studier, som ”Car Seats as Contraception” i Journal of Law and Economics, visar att skärpta krav på barnstolar kan påverka familjens beslut att skaffa ett tredje barn. Det kan låta långsökt, men praktiken är tydlig för alla som försökt följa Trafikverkets rekommendationer: tre barnstolar får sällan plats i baksätet på en vanlig bil, eftersom de är för stora. För att lösa problemet krävs en större SUV eller minibuss, vilket innebär betydande extra kostnader. Ekonomisk teori visar tydligt att sådana marginaleffekter spelar roll – även små hinder kan påverka stora beslut som att skaffa fler barn.
Därför är det positivt att finansdepartementet har fått i uppdrag att analysera de samhällsekonomiska effekterna av sjunkande födelsetal. Samtidigt krävs mer forskning på området. Vi behöver fler studier för att förstå orsakerna till minskningen i barnafödandet. Sverige har både världsledande demografisk forskning, skickliga nationalekonomer och tillgång till utmärkt offentlig statistik. Regeringen bör därför tillsätta en tvärvetenskaplig utredning för att grundligt belysa frågan och skapa en faktabaserad grund för framtida beslut.
***
Ledande demografer pekar ofta på ökad förekomst av psykisk ohälsa och oro för framtiden som betydande orsaker till de sjunkande födelsetalen. Men är dagens problem verkligen större än vad tidigare generationer har stått inför? Under andra världskriget och kalla kriget, med dess ständiga hot om kärnvapenkrig, fortsatte människor att skaffa barn. Kanske handlar det inte bara om att möta osäkerhet utan också om att ha rätt verktyg för att hantera den.
Det är möjligt att nativitetsdebatten fokuserar för mycket på globala frågor som fred och klimatförändringar. Valresultat och opinionsmätningar visar att unga i Sverige oftare oroar sig för nationella och lokala problem, såsom misslyckad migrationspolitik, brottslighet och svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Det är kanske inte världen som oroar unga, utan det egna landet och samhället. Om så är fallet, är det problem som politiken kan åtgärda i högre grad – och därigenom bidra till att vända pessimism till framtidstro. Barn är trots allt en av de största investeringarna i framtiden, och det kräver att man tror på den. I en tid där endast 3 av 10 anser att samhället utvecklas åt rätt håll, är det en stor utmaning för politiken att vända pessimism till optimism.
Psykisk ohälsa är också en påtaglig utmaning. Förskrivningen av antidepressiva läkemedel har mer än fördubblats sedan 2010 bland kvinnor i barnafödande ålder. Intressant nog sammanfaller denna utveckling med lanseringen av smarta telefoner och sociala medier. Den ökade skärmtiden har visserligen skapat nya möjligheter, men den har också bidragit till nya former av stress och oro. Om våra unga ska våga och orka bilda familj, måste deras psykiska hälsa förbättras.
***
Den svenska familjepolitiken, med generösa system för föräldraledighet för både mammor och pappor samt tillgång till subventionerad barnomsorg, har länge underlättat kombinationen av arbete och familjeliv. Detta har bidragit till att Sverige under många år haft högre födelsetal än andra jämförbara länder. Familjepolitiken har dessutom blivit ännu mer generös under den period då barnafödandet har minskat. Ett exempel är att den nuvarande regeringen har gjort det möjligt att överföra föräldrapenningen till anhöriga. En annan paradox är ökningen av distansarbete, vilket gör det enklare att kombinera familjeliv med arbete. Trots detta har födelsetalen fortsatt att sjunka.
Sociologer pekar på förändrade normer kring föräldraskap som en möjlig förklaring. Dagens föräldrar står inför det som ofta kallas ”intensivt föräldraskap” – en norm som kräver högt engagemang och stora insatser för att maximera barnens utveckling och framtida framgång. Detta kan innebära att föräldrar känner att de inte har tid eller resurser att ha fler barn.
Kanske fäller dagens föräldrar krokben för både sig själva och sina barn genom ett överdrivet ambitiöst föräldraskap?
Arketypen för intensivt föräldraskap är ofta den asiatiska ”tigermamman” som gör allt för att hennes enda barn ska lyckas, exempelvis genom att säkra en plats på ett elituniversitet. I Sverige handlar det kanske mer om att ge barnet en stimulerande och trygg uppväxt, samtidigt som många föräldrar tvivlar på att den svenska skolan räcker till för att förbereda barnen inför framtiden.
På Stockholms universitet pågår just nu den första studien om intensivt föräldraskap i Sverige och dess effekter på barnafödande, välbefinnande och arbetsliv. Att uppfostra barn har alltid varit en utmaning, men det är möjligt att dagens normer gör det ännu mer krävande. En vanlig syn i storstäder är lekparker där det står fler vuxna än barn. Till skillnad från tidigare generationer, som ofta lekte självständigt utomhus, är normen i dag att föräldrar aktivt deltar. Internationella studier visar dock att minskad självständig lek hos barn kan hämma deras utveckling – tvärtemot vad många föräldrar tror.
Kanske fäller dagens föräldrar krokben för både sig själva och sina barn genom ett överdrivet ambitiöst föräldraskap där familjen ständigt ska aktiveras? Här skulle barnavårdscentraler kunna informera om vikten av självständig lek och balans i föräldraskapet, även om normer är svåra att förändra.
***
För att stödja flerfamiljsbildning behöver socialförsäkringar och förskola anpassas efter familjers behov. När föräldraförsäkringen infördes 1974 gavs sex månaders betald ledighet, vilket då ansågs generöst. I dag är motsvarande period 16 månader, men ersättningstaket – cirka 39 000 kronor i månaden – är lågt, särskilt för högutbildade. Ur ett födelsetalsperspektiv vore det sannolikt bättre att korta ledigheten men höja ersättningstaket, eftersom många föräldrar inte skaffar ett till barn innan den första föräldraledigheten är över.
En annan fråga är tillgången till förskola för äldre syskon. I dag har föräldralediga rätt till tre timmars förskola per dag, en reducering från de åtta timmar som annars gäller. Syftet är rimligt, föräldrapenningen är tänkt för att ta hand om det nyfödda barnet, men många upplever att det gör det svårt att få familjelivet att gå ihop. Dessutom vet alla vi som har fler än ett barn att det närmast är nästan omöjligt att stimulera en treåring, som är van att gå på förskolan, samtidigt som man tar hand om ett nyfött syskon. Kanske borde också öppettider på förskolan generellt förlängas och fokusera mer på sitt kärnuppdrag för att stödja heltidsarbete och familjeliv. Normen att hämta barn mellan 15:30 och 16:00 gör det svårt för många föräldrar att arbeta heltid.
En svår men nödvändig insikt är att det ytterst finns en konflikt mellan arbetslinjen och familjelivet.
Genom att erbjuda högre föräldrapenning och tillgång till heltid i förskolan för äldre syskon under det första året med ett nyfött barn kan familjelivet bli betydligt mer hanterbart. Att göra den första tiden med ett nytt barn så attraktiv som möjligt för föräldrar kan sannolikt leda till att fler väljer att skaffa fler barn. Ett extra jobbskatteavdrag för familjer med fler än två barn kan också införas för att stimulera barnafödandet utan att öka risken för utanförskap. Dessutom kan det vara värt att överväga förtur i bostadskön för barnfamiljer.
En svår men nödvändig insikt för många borgerliga – inte minst moderater – är att det ytterst finns en konflikt mellan arbetslinjen och familjelivet. Dygnet har bara 24 timmar, och fler timmar på arbetet innebär färre timmar med familjen. Om målet är ett samhälle där fler väljer att bilda familj, kan inte antalet arbetade timmar vara det enda måttet på framgång. Tid för relationer och familj måste också ges större utrymme i politiken.
Sist men inte minst finns det även ett väljartaktiskt skäl för borgerliga att engagera sig i frågan om de låga födelsetalen och familjepolitiken. Valresultatet 2022 och EU-valet i våras visar tydligt att Tidöpartierna har ett alltför svagt stöd bland kvinnor, runt 40 procent, och särskilt lågt bland kvinnor mellan 30–45 år. Denna grupp har identifierats som en nyckel för att vinna kommande val i flera eftervalsanalyser. Ofta pekas klimat- och miljöfrågan ut som ett viktigt sakområde för att stärka förtroendet i denna grupp, vilket stämmer. Men tänk om familjepolitiken också kan spela en roll?
I Moderaternas eftervalsanalys från 2018 framgår, via opinionsundersökningar, att Socialdemokraternas familjevecka var ett av de få förslag som slog igenom bruset i valspurten och uppmärksammades av väljarna. Livspusslet var ett vinnande begrepp i valrörelsen 2006 och bäddade för skatteavdragen för hushållsnära tjänster, RUT. Kanske kan en uppdaterad familjepolitik och en politik för att tackla de fallande födelsetalen vara en nyckel att vinna även nästa val?