Samhälle Essä
Fanatikerna förstörde Sveriges elförsörjning
Vi har i dag tillgång till mindre el än för 40 år sedan, och den el vi har tillgång till är dessutom av sämre kvalitet än tidigare. Krisen i den svenska energiförsörjningen är resultatet av en politik som styrts av inkompetens, önsketänkande och fanatism, skriver Jan Blomgren.
1985 kulminerade ett sekel av uppbyggnad av svensk elförsörjning. Vi hade genom kombinationen vattenkraft, kärnkraft och kraftvärme ett urstarkt system för elproduktion, som redan då var till 98 procent fossilfritt. Detta kombinerades med ett världsledande elnät, väl genomtänkt både tekniskt och geografiskt.
Vi hade på den tiden mer el totalt än i dag (!), och den el vi hade var av högre kvalitet – mer pålitlig och bättre anpassad både till elnätet och de slutliga användarna. Hade vi låtit bli att lägga ner välfungerande och billig elproduktion utan i stället trimmat upp den i takt med teknisk utveckling kunde vi i dag ha haft ännu mer el. Det skulle ha varit bra att ha nu när vi diskuterar elbilar och fossilfritt stål.
I stället har vi förstört kapital om mycket lågt räknat 1 000 miljarder kronor, med resultatet att vi har mindre el totalt än för 35 år sedan, och av sämre kvalitet. Samtidigt har befolkningen ökat från åtta till tio miljoner. Inom vilket annat samhällsområde skulle man acceptera en liknande försämring? Hur gick detta till?
En cocktail av inkompetens, önsketänkande och fanatism.
Åtminstone 99 procent av alla gånger man tror att det handlar om en konspiration är förklaringen vanlig inkompetens. Nedbrytningen av elsystemet är inte ett dramatiskt undantag från denna regel, utan har orsakats av en cocktail av inkompetens, önsketänkande och fanatism – en tämligen förödande blandning.
Vi kan studera dessa tre i omvänd ordning, och börjar med fanatism. Den dominerande motivationen till misshandeln av elsystemet stavas rädsla för kärnkraft. Kärnkraft är väsentligen den enda teknologi som människan någonsin uppfunnit och som uppfyllt en nollvision, med civilt jetflyg på god väg att uppfylla samma vision. Lättvattenreaktorer – den teknologi vi använder i Sverige – har inte orsakat ett enda direkt dödsfall i civil användning. Ändå är denna teknologi i fokus för många människors rädsla, så till den milda grad att man är beredd till stora uppoffringar för att avveckla den.
Argumenten mot kärnkraft har varierat med tiden. Det har handlat om risken för omfattande radioaktiva utsläpp, risk att tekniken leder till kärnvapenkrig, höga kostnader, problem med avfallet och diverse andra argument som kommit och gått. Inget av dessa argument har varit det verkliga skälet till motståndet, vilket lätt har gått att testa. Visar man verkliga fakta för en typisk kärnkraftsmotståndare ändrar de oftast inte uppfattning, eftersom den verkliga grunden är rädsla, och rädsla är inte rationell.
Nästa faktor är önsketänkande. Det finns en romantisk idé som lyder att om något är förnybart är det per automatik bra. Vad man glömmer är att vinden är förnybar – men inte vindkraftverket. Det visar sig att kärnkraftverk, som använder den icke förnybara energikällan uran, totalt sett behöver mindre av andra ändliga resurser än de förnybara energislagen. Att ersätta kärnkraft med vind och sol har faktiskt ökat förbrukningen av jordens ändliga resurser.
Inför det senaste stora energipolitiska beslutet 2016 gjordes inga utredningar värda namnet av konsekvenserna.
Till sist handlar det om inkompetens. Det har ibland spridits en felaktig bild i samhällsdebatten att politiker utreder frågor in absurdum. När det gäller energifrågor är situationen den omvända. Man utreder alldeles för lite innan man fattar beslut. Inför det senaste stora energipolitiska beslutet 2016 gjordes inga utredningar värda namnet av konsekvenserna. Det hade räckt med att lyfta luren till en handfull kunniga personer för att förstå att man kokat en häxbrygd av oförenliga ambitioner, men målet var att lösa politiska knutar, inte att förse landet med energi. Sakkunskap om verkligheten fick ge vika för önsketänkandet, liksom så många gånger under de senaste fyra decennierna.
Vad som genomgående har missats är att elförsörjningen är ett komplext system, som inte är en enkel summa av de ingående delarna. El behöver produceras, överföras och användas i balans i varje ögonblick, men det är betydligt mer komplicerat än så. Olika tekniker för att producera el är olika effektiva för att stödja överföringen av el, vilket ibland kallas systemtjänster. Stora och tunga generatorer är mycket mer effektiva när det kommer till att balansera systemet än många små och lätta. Dessutom är vissa typer av generatorer nödvändiga för att skapa ett ”tryck” i elledningarna. I Sverige är det i mycket hög grad kärnkraftens generatorer som står för detta. Därför fungerar överföringen sämre om man ersätter dessa med små generatorer av den typ som finns i vindkraftverk, och solceller ger inga bidrag alls.
Det finns få, om ens några, nyttigheter i samhället som är mer lämpade för storskalighet än el.
Ett exempel på detta är att den stora motorvägen för el från Norrlands älvar till Mellansverige har tappat kapacitet efter att vi lagt ner hälften av kärnkraftverken. Ett annat exempel är att den planerade ledningen från Mellansverige till Skåne för att ersätta Barsebäck har tappat en tredjedel av sin kapacitet på grund av nedläggningarna i Ringhals och Oskarshamn, redan innan den ens tagits i bruk.
Det finns få, om ens några, nyttigheter i samhället som är mer lämpade för storskalighet än el. Har man önskedrömmar om att småskalighet och närodlat alltid är bra blir det en jobbig kollision med verkligheten. Det kan låta förföriskt att ha tusentals anläggningar för elproduktion spridda över landet, men det kräver mycket mer ledningar än att ha några få stora anläggningar och ett elnät som liknar blodomloppet i kroppen.
Läs också:
Så långt förutsättningarna för att kunna sjösätta nedmonteringen av världens kanske mest effektiva, miljövänliga och klimatsmarta elsystem. Hur kunde det hålla på så länge? Ett svar är att vi blev vår egen framgångs fånge. Det svenska elsystemet var extremt robust byggt. Det fanns stora marginaler i systemet, och det gjorde att det var möjligt att under lång tid låta det förfalla gradvis utan att det märktes för gemene man. Experter har under lång tid påpekat hur systemet har tappat prestanda, men det har inte märkts i den genomsnittliga väljarens vardag.
Under resans gång har vi kastat bort – lågt räknat – 600 miljarder kronor i form av utebliven produktion i kärnkraftverk och kostnader för att bygga annan elproduktion. Det är dock långt ifrån hela notan. Till detta kommer samhällskostnader av att elbristen stoppar investeringar och liknande. Dessa hamnar på över 100 miljarder kronor om året, eller om man så vill runt 10 procent av statsbudgeten.
Om vi är överdrivet positiva kanske dessa problem kan byggas bort på tio år (fast 20–30 år är nog närmare sanningen). I så fall får vi en onödig samhällskostnad på medvetet lågt räknat 1 000 miljarder kronor. ”Sparad penning är som vunnen, dubbelt värd om ädelt brukad” står det på frisen på gamla stadshypoteket vid torget i Gävle. Vad hade man kunnat göra för samma mängd pengar?
Hela rättsväsendet, polis, domstolar och fängelser, kostar runt 50 miljarder per år. Vi diskuterar gäng- och klankriminalitet, samtidigt som vi har kastat bort resurser motsvarande 20 års rättsväsende. Var det verkligen värt det?
I den nuvarande situationen med stopp för nyetablering av industri och nya bostäder på grund av elbrist i flera större svenska städer skulle man kunna tycka att det vore rimligt att snabbt bygga ut elnätet, men det är snabbare sagt än gjort. Typisk planeringstid för större projekt inom ny infrastruktur ligger ofta på runt tio år. Detta är alltså inte byggtiden, utan enbart planeringstiden innan man kan sätta spaden i marken. Varför tar det så lång tid?
Sverige byggde enormt mycket infrastruktur under nästan ett sekel, från slutet av 1800-talet till mitten av 1980-talet. Elsystemet är bara ett exempel på detta. Bostäder i det så kallade miljonprogrammet uppfördes i frenetiskt tempo under 1965–1975. Parallellt med detta byggdes vägar såväl som vatten- och avloppsnät. Järnvägen byggdes i stor utsträckning tidigare och senare, först en kraftig utbyggnad på 1800-talet och fram till andra världskriget. Därefter minskade järnvägsnätet, men fick en renässans med nya banor under slutet av 1900-talet, och kraftigt ökade passagerarvolymer, särskilt inom regionala pendeltåg.
Man vande sig vid en situation där det handlade om smärre justeringar av befintlig infrastruktur, snarare än massiva nysatsningar.
Problemen med långa planeringstider verkar inte vara unika inom elförsörjning, utan är snarare ett generellt samhällsfenomen. Under större delen av 1900-talet byggdes många sorters infrastruktur i rasande fart. Därefter inträffade en period av stiltje då behoven av ytterligare utbyggnationer var mindre, eftersom de basala behoven ansågs tillfredsställda. Då kunde man ”kosta på sig” att ta sig tid till långa processer med diverse miljöprövningar och olika typer av samråd, men också omfattande möjligheter till överklaganden, och därtill kraftigt olika regelverk i olika delar av landet.
Kort och gott, man vande sig vid en situation där det handlade om smärre justeringar av befintlig infrastruktur, snarare än massiva nysatsningar.
Nu när vi ser behov av omfattande underhåll, upprustning, modernisering och expansion inom vitala samhällsfunktioner börjar det bli uppenbart att de processer vi har för ”vackert-väder-läge” inte fungerar optimalt. Visst har olika typer av tillståndsprövningar, samråd och möjligheter att överklaga sitt värde, men det borde kunna gå att göra dessa processer effektivare.
Detta leder oss till den sista faktorn som försvårar att ta oss ur eländet. Energiområdet är minst sagt krångligt att få överblick över. Det finns i dag få personer som kan beskriva vilka regelverk som finns och hur de ska tillämpas liksom vilka andra styrmekanismer som finns och hur de får effekt. Detta gäller från EU-regler till nationella och till och med lokala. Man kan med fog hävda att denna snårighet hindrar sund utveckling. Regelverk och styrmekanismer behöver förenklas så att de blir begripligt tillämpbara.
Långsiktig stabilitet är avgörande för att få en väl fungerande elförsörjning. Investeringar i produktion och överföring av el är ofantligt stora, och kräver mycket lång tid för att ge vinst. Typiskt handlar det om ett decennium bara för att få tillstånd att bygga, ytterligare ett halvt decennium för byggnation, och därefter ett decennium av drift innan investeringen har betalats av. Först därefter ger investeringen vinst. Det säger sig självt att med flera decennier från investeringsbeslut till vinst krävs att investerare kan lita på att spelreglerna inte ändras alltför mycket under resans gång.
Sammanfattningsvis krävs alltså förenklade regler, långsiktig stabilitet, framsynthet, finansiering, ökad kompetens, minskat önsketänkande och nedkämpande av fanatism för att kunna restaurera den svenska elförsörjningen. Törs man hoppas på framgång?
Missa inte poddavsnittet på samma tema: 144: Politiken bakom elbristen