Utblick Krönika
Farväl till Iowa
På måndag börjar den amerikanska presidentvalskampanjen på riktigt, när Iowa håller nomineringsmöten. Delstaten har setts som en nyckel för en framgångsrik kampanj, men det framstår allt mer som om Iowas skimmer var en hägring, skriver Johan Ingerö.
Få svenskar reser dit. Rätt få amerikaner också, för den delen. Den amerikanska delstaten Iowa, med sitt numera raderade prärielandskap, ligger mitt i ”flyover country”, alltså den del av USA som flygplan färdas över när de transporterar resenärer mellan New York och Los Angeles.
Delstaten kan vid en första anblick verka tämligen profillös. Den ligger någonstans runt den amerikanska medianen sett till yta, befolkning och inkomst per capita. Men två mäktiga krafter kan delstaten ändå stoltsera med. Det maskerade niomannahårdrocksbandet Slipknot som toppat Billboard-listan fyra gånger. Och så de tungt subventionerade majsbönderna.
De senare har länge ansetts kunna avgöra presidentval. Inget land producerar mer majs än USA och ingen amerikansk delstat producerar mer majs än Iowa. För ett par decennier sedan, när etanolbränsle var den stora miljöflugan, hamnade Iowa och dess majsfält i en guldsits. Men mer om det strax.
Sedan Carter har Iowa betraktats som den amerikanska politikens drömfabrik.
Iowas period som politisk kommandohöjd inleddes 1976. Det var då delstaten blev den första anhalten för de stora partiernas respektive presidentkandidater. Det var även då en närmast okänd ex-guvernör vid namn Jimmy Carter plötsligt blev rikskänd genom att besegra flera mer kända konkurrenter i Iowa-Demokraternas nomineringsmöten. Carters oväntade seger gav honom tonvis av positiv publicitet som bar honom genom New Hampshire och de andra efterföljande primärvalen, och sedan vidare till en knapp seger över den republikanska presidenten Gerald Ford i november samma år.
Sedan dess har Iowa betraktats som den amerikanska politikens drömfabrik. Där, heter det, kan en uppstickare få ett plötsligt genombrott och sedan färdas hela vägen till Vita huset. Vilket för oss tillbaka till majsen. För innan Iowas väljare och intressegrupper öppnade sina hjärtan för en kandidat, så behövde den kandidaten öppna sin plånbok för majssubventioner.
Fråga John McCain, som för tjugofyra år sedan åkte till delstaten med beskedet att jordbrukssubventioner inte fungerar. Iowa fnös och gav sina röster till George W Bush. Som någon sa i tv-serien West Wing: ”Ingen av oss skulle förespråka etanolsubventioner om inte Iowa var först ut i primärvalet”. Det stämmer säkert, men det var en klen tröst för John McCain.
***
Ändå verkar det i dag som om Iowas skimmer var en illusion. Av de senaste sju presidenterna har bara två – utöver den yngre Bush även Barack Obama – vunnit Iowas nomineringsmöten. Joe Biden, Donald Trump, Bill Clinton, den äldre Bush och Ronald Reagan – lyckades ta sig till Vita huset ändå. Den där uppstickarmagin som lyfte Jimmy Carter har faktiskt bara funkat för Jimmy Carter. För vad man än anser om Obama och Bush: ingen av dem var okända uppstickare.
I år är det mediala intresset för Iowas nomineringsmöten ovanligt svalt. Donald Trump leder med hästlängder före de närmaste konkurrenterna Ron DeSantis och Nikki Haley. Joe Bidens interna utmanare är föga mer än symboliska. Majs väntas inte bli något hett samtalsämne. Dels för att etanol numera är lika ute som utsvängda jeans, dels för att både Biden och Trump fullkomligt vräkt ut jordbruksstöd och av allt att döma tänker fortsätta med det.
En annan faktor som talar emot Iowa är att presidentkampanjerna har förändrats genom decennierna. Förr vann man Iowa och New Hampshire genom personligt kampanjande. Handskakningar på den lokala pizzerian, tal inför trettio åhörare på ett café, utfrågningar med föräldraföreningen i någon gymnasieskola. Sådant förekommer fortfarande, men med den extrema mediebevakningen och med kändis-politiker som Obama och Trump har det personliga kampanjandet delvis knuffats åt sidan.
Med kändis-politiker som Obama och Trump har det personliga kampanjandet delvis knuffats åt sidan.
Dessutom är varken Iowa eller New Hampshire speciellt representativa för USA som helhet. Närmare nittio procent av de båda delstaternas befolkningar är vita, medan svarta utgör fem respektive två procent och latinamerikaner sju respektive fem procent. Det kan jämföras med USA som helhet, där knappt 60 procent är vita medan svarta utgör tretton procent och latinamerikaner snart når tjugo.
Med rådande identitetspolitiska trender är det tydligt att Iowas och New Hampshires legitimitet som politiska barometrar hänger på repen. Dessutom har även New Hampshire blivit sämre på att tippa den vinnande hästen. Av de senaste trettio årens presidenter är det bara Donald Trump som har vunnit New Hampshires primärval. Biden, Obama, Bush och Clinton gjorde det inte.
Så förmodligen har tiden sprungit ifrån de båda ”first in the nation”-delstaterna. Dagens kampanjer är större, längre och dyrare än någonsin. Det gamla handskakandet vid återvinningsstationen har inte mycket att sätta emot kampanjer och mediehus som omsätter miljarder.
Så ajöss Iowa och tack för majsen. Ni har åtminstone kvar Slipknot, ett tag till.