Samhälle Krönika
Fick vi en kulturkanon eller en Läsebok för folkskolan?
Många blev besvikna över att Sveriges kulturkanon inte liknade Harold Blooms klassiska verk, men en sådan kunde den aldrig bli. Problemet från början har varit att man har velat göra för mycket, skriver Catarina Starfelt.
Det kändes nästan mer som en avslutning än en början, när kulturkanon till slut skulle presenteras, inne på universitetets äldsta bevarade byggnad Gustavianum, mittemot domkyrkan i centrala Uppsala. Trots den högtidliga inramningen och själva tillkännagivandet – äntligen skulle man få se hela listan – var det som att hela saken hade föregåtts av för många ord, för mycket debatt, för överspända känslor. När listan väl hade presenterats kunde alla kulturskribenter äntligen gå hem.
Kommittén hade gjort ett oklanderligt jobb. Det var Almqvist, Strindberg och Lagerlöf. Astrid Lindgren och Vilhelm Moberg. Johan Turi, Katitzi och Marstrands synagoga. Det var Kungliga slottet och Stockholms stadshus. Drottningholmsmusiken och Jazz på svenska. Gustav Vasas bibel och Nattvardsgästerna. Näringsfrihetsförordningen, Saltsjöbadsavtalet och Europakonventionen.
Alla fick sig någonting till livs. Det var välavvägt, och därför litet tråkigt. Man fick tyvärr inte känslan av, som det hoppfullt sades på presskonferensen, att listan ”kommer att bli föremål för diskussion och debatt”. Det var den för sammansatt för.
Få tror nog längre att projektet är ”ett sätt att styra människors tankar och liv” eller kommer vara ”förödande för litteraturen”, men det är inte säkert att den kommer att vara särskilt behjälplig för litteraturen heller.
Flera av reaktionerna från borgerligt håll har uttryckt en besvikelse över att kanon inte var någonting mer i stil med den amerikanske litteraturvetaren Harold Blooms bok Den västerländska kanon från 1994. Hans genomgång av västvärldens viktigaste författarskap från Shakespeare och Dante till Tolstoj och Proust var nämligen estetisk. Han förstod att litteraturen har ett värde i sig och att det går att säga någonting om kvalitet.
Problemet har från början varit att man har velat göra för mycket.
Expressens kulturchef Victor Malm har skrivit att projektets bästa motiv ”föddes ur insikten om ett problem” – att den text- och bokbaserade offentligheten håller på att försvinna – och att det är därför debatten har kommit att handla om böcker och litteratur. Det är fler än han som har hoppats att man i kanon ska finna åtminstone en liten del av svaret på detta.
Men problemet har från början varit att man har velat göra för mycket. Kanon ska göra svensk kultur tillgänglig för fler, och bidra till bildning, gemenskap och inkludering, men det är inte ens säkert att dessa syften är förenliga. De flesta som har sett hoppfullt på projektet har gjort det utifrån tanken att det skulle kunna väcka intresse för konstarterna, men arbetet har inriktats på en större fråga om själva samhällsandan.
Bevekelsegrunden som beskrivs i utredningen är att Sverige är splittrat beträffande tillit, trygghet, social sammanhållning och gemenskap. Bakgrunden handlar om riksdagens 500-årsjubileum år 1935 under vilket ”svensk och nordisk identitet kopplades till demokrati och frihet”. Den handlar om Erik Gustaf Geijers inflytelserika historia om Sverige och om C.T. Odhners Lärobok i fäderneslandets historia. Frågan på vilken kanon är ett svar tycks vara vilka ”vi” är.
***
Den diskussion som faktiskt har förts om själva innehållet har reflekterat denna skillnad: Borde det ha varit Giftas och inte Röda rummet? Förtjänar inte Drottningens juvelsmycke en plats framför Det går an? Skulle inte Heidenstam eller Fogelström eller Söderberg ha varit med? Varje sådan diskussion blir obegriplig om den inte utgår från ett syfte: Handlar det om kvalitet, verkshöjd eller inflytande? Bör verken vara bra, vara tillgängliga, väcka bildningslust eller lära oss någonting? Den lista som presenterades på Gustavianum har sin utgångspunkt: Den ska säga någonting om Sverige.
Många väntade på en litteratur- och konstkanon, men kommittén ville göra en Läsebok för folkskolan. Personligen tror jag att vi är i behov av en sådan, men frågan är om man inte i så fall skulle ha tagit sikte på skolan, kursplanerna och läromedlen. Man kanske helt enkelt skulle ha skrivit en läsebok? Det är inte för sent.
Utifrån det syftet borde konsten dock vara ännu mer instrumentell: Vilka böcker har varit viktigast? Vilka säger mest om Sveriges historia? Vilka konstverk har setts av flest? Det fordrar också diskussion om punkterna inom sådant som ekonomi, religion och offentlighet. Hade inte Konventikelplakatets upphävande en större betydelse för landet? Måste både särbeskattningen av makar, pappaledigheten och beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor inkluderas? Då är det också relevant att fråga sig varför inte fler mörka delar av historien är med.
Det är svårt att känna estetisk lust inför en lista där Saltsjöbadsavtalet och Justitieombudsmannen ingår.
Om man däremot vill levandegöra själva konstarterna, uppmuntra till läsning och bidra till en diskussion om litteraturen och konsten, borde man inte låta verken trängas undan av tio (!) lagar. Förutom att det är svårt att känna någon vidare estetisk lust inför en lista där Saltsjöbadsavtalet och Justitieombudsmannen ingår, innebär valet att utgå från det breda kulturbegreppet en mer direkt bortträngning: Nio prosaverk är alldeles för få för att utgöra en grund för en sådan diskussion och ge en introduktion till den svenska litteraturen.
Om listan fick rymma några fler verk, och man frigjorde sig från behovet att dessa ska säga det mest relevanta om Sveriges historia, skulle man kunna göra helt andra överväganden – som vem som egentligen ska bli sugen på att fortsätta med mer Strindberg av att läsa Giftas och om inte Söderberg är minst lika spännande som Moberg. Det skulle vara en intressant diskussion.
Det är ett imponerande arbete som kommittén och expertgrupperna har gjort. Betydligt sämre resultat hade kunnat åstadkommas för pengarna. Det stämmer naturligtvis inte heller, som någon författare sade till Nerikes-Allehanda, att ”för de 8 miljonerna […] skulle samhället kunnat få en hel del kultur; fria teatergrupper hade sluppit läggas ned […] och skolor hade kunna få råd att köpa in nya skönlitterära böcker till eleverna”. Det hade inte räckt till en bråkdel.
Problemet är inte heller den kanon som vi har – utan alla dem som vi inte har. Det borde finnas tjugo motsvarande initiativ från litteratur- och kulturinstitutioner. Därför blir man också hopplöst trött på Svenska Akademiens förvisso rimliga och begripliga invändningar mot kulturkanon. När färre och färre över huvud taget läser böcker, och våra gemensamma referenspunkter blir knappare och tunnare, räcker det inte att bara säga nej.
Om man verkligen vill att kulturkanon ska uppnå sina syften borde man dock befria den från sin inre motsättning och likt Danmarks dito låta den bli två. De som fortfarande är i bruk i vårt södra grannland syftar till att ange obligatoriska element inom respektive skolämne och är uppdelade i en litteraturkanon och en historiekanon. Då skulle den kunna bli intressant på riktigt, och pressträffen på Gustavianum bara vara början.