Fiktionen hjälper oss få syn på verkligheten

Mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 var en vändpunkt i svensk politisk historia. Ett land som i decennier präglats av enformighet, kontinuitet och trygghet visade sig vara sårbart. Att statsministern kunde åka spårvagn som folk eller gå på bio utan Säposkydd – som folk – visade sig vara farligt naivt. En tragisk händelse blottade en spricka. 

Att mordet aldrig lösts har bidragit till att hålla den sprickan öppen. När samhället skakades i grunden skakades också den till synes oövervinnerliga socialdemokrati som sett sig som dess ryggrad.

När Åklagarmyndigheten sommaren 2020 redovisade sina sista bristfälliga spår för att sedan officiellt lägga ner utredningen, satte sig Lena Andersson vid skrivpulpeten. Resultatet utgör den tredje delen i hennes löst sammanhängande folkhemsserie, och bär den talande om än måhända något svårtillgängliga titeln Koryféerna (Polaris, 2022). Bokens undertitel, “En konspirationsroman”, är även den träffande. 

Berättelsen kretsar kring en löst fiktionaliserad variant av Palmemordet, denna för det svenska samhället så centrala myt – inte i bemärkelsen påhitt, utan i bemärkelsen historia berättad så många gånger att den blivit en institution.

Det är kanske alldeles för spektakulärt för att vara sant. Än sen?

Kungadömet Thules försteminister Carl Stjärne skjuts på öppen gata (“Thuleavenyn”) på väg hem från biografen med sin fru en iskall februarinatt. Några decennier senare är mordet fortfarande olöst, och journalisten Roger Lilja söker upp en ljusskygg privatspanare för att få bättre inblick inför en artikel han fått i uppdrag att skriva. 

Källan berättar en lika fängslande som i journalistens öron osannolik historia om ett misslyckat avsättningsförsök och en konspiration som växer fram i efterhand, när partihöjdare och statstjänstemän i panik försöker sopa igen spåren efter sitt eget misslyckande. 

Det är kanske alldeles för spektakulärt för att vara sant. Men så behöver det heller inte vara det, särskilt inte i detaljerna. Som Lena Andersson berättar för Sydsvenskan:

När jag i romanen låter en konspiratör överlämna vapnet till polischefen så är det inte för att jag tror att det skulle ha hänt. Det är en symbol för insyltningen.

Berättelsen handlar nämligen inte främst om mordet som sådant, även om Anderssons stora intresse för det skiner igenom prosan. Det Andersson genom romanformen undersöker är snarare socialdemokratin, och det samhälle den byggde upp omkring sig. Koryféerna, de föregångsmän som från samhällstoppen dirigerade det offentliga samtalet och genom detta skrev historien, bar vid denna tid samtliga en rosenröd partinål i kavajslaget – om den inte för tillfället lagts i skrivbordslådan. Samhället var ett pussel som gick att lägga från skrivbordet. 

Rätt använd kan kulturen vara så mycket mer än bara underhållning. 

Att socialdemokratins självfullkomlighet slutligen ledde till dess sönderfall är ett i borgerliga kretsar klassiskt narrativ. Egentligen kan det sägas vara en ganska trött, om än välbelagd, saga. 

Men i romanform blir den något mer. 

”De kunde inte betrakta 1986 med 1989 års vetskap”, poängterar den konspiratoriskt lagde källan redan tidigt. Bokens narrativa upplägg, som växlar fritt mellan ett samtal i nutid och de 1980-talsscener som återberättas, påminner om hur 1986 års vetskap kan ha sett ut. 

Hur det kan ha känts att tillhöra den socialdemokratiska makteliten i ett land man styrt i decennier, och där samhällsinstitutionerna var tätt sammanknutna med varandra i en kombination av korporativa strukturer och personliga allianser. 

Hur naturligt det kan ha varit att hänvisa till sin osvikliga lojalitet till ”Partiet”, trots att man sedan många år innehade ett opolitiskt offentligt ämbete inom poliskåren eller utrikesförvaltningen. 

Hur den socialdemokratiska vägen måste ha upplevts vara den enda vägen, som enligt den egna berättelsen lyft landet ur fattigdom och förtryck mot ständigt stegrande grader av välstånd och en hägrande framtid som skulle vara rödare och mer jämlik än någonsin. För vem kunde längre föreställa sig något annat? 

***

Just användandet av den politiska idéromanen som verktyg är Lena Anderssons stora förtjänst. Samhällsvetenskaper och krass realpolitik är många gånger effektiva för att granska och bearbeta det samhälle man har framför sig, men genom skönlitteraturen och konsten finns också en möjlighet att öppna ögonen för nya perspektiv och mer subtila nyanser. Rätt använd kan kulturen vara så mycket mer än bara underhållning. 

Romanformatet tillåter känsligt regisserade porträtt av enskilda karaktärer, vilkas sammandrabbning på ett medryckande sätt synliggör hur världsåskådningar, värderingskonflikter och vänskapsband kan styra historiens lopp. När Lena Andersson tänker sig partisekreteraren, polischefen, chefredaktören och ambassadören samlade över pulvermoset eller cocktailbrickan ges den mänskliga faktorn utrymme i historieskrivningen. 

Historien skrivs av människor som tampas med varandra och med sig själva.

Vem som kände vem i ungdomen, vem som börjat tvivla på den socialdemokratiska framstegsläran på äldre dagar, vems mindervärdeskomplex som alltjämt spökar – allt det existerar i varje rum där beslut fattas, även om det aldrig når ut till de välslipade medieintervjuerna eller de tunga historieböckerna. 

Där kan skönlitteraturen bidra till att synliggöra denna enkla sanning: att historien i hög grad består av människor som tampas med varandra och med sig själva, och att detta präglas av mer än förnuftets ytliga avvägningar. Dessa människor vägleds av gemensamma idéer, sanningsanspråk och världsåskådningar, som nöts ner eller förändras med tiden men som aldrig helt går att komma ifrån.

Den som inte förstår detta, och som inte tar sig tiden att försöka föreställa sig i vilken utsträckning makthavare förblir människor, får en bild av samhällsutvecklingen som förblir mer fiktiv än fiktionen själv. 

I en idéroman som Koryféerna blir personporträtten förstås mer av strategiska karikatyrer än speglar med anspråk på naturtrogenhet. Det är en del av det kontrakt som läsaren ingår med författaren och dennes text. Själva beteckningen ”roman”, tillsammans med de fingerade namnen och exakta sakomständigheterna, begär att läsaren lämnar anspråken på millimetersanning. Den skönlitterära texten erbjuder något annat. 

Lena Andersson visar varför detta ”något annat” är så värdefullt.