Fler poliser räcker inte
Större resurser till polisen i all sin ära, men de måste användas på rätt sätt. I en tid då antalet poliser är huvudfokus riskerar vi att glömma andra viktiga framgångsfaktorer. Att tillsätta fler poliser till en redan dysfunktionell organisation räcker inte.
61 utsatta områden, 200 kriminella nätverk, 5 000 kriminella aktörer. Och 20 000 poliser i ett land där 1,5 miljoner brott anmäls varje år.
I går presenterade Polismyndigheten en rapport om utanförskapsområdena, som kompletterades av rikspolischef Dan Eliasson i DN:
I 23 av 61 områden är de kriminella strukturerna så påtagliga att det finns en utbredd obenägenhet att delta i rättsprocessen och svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Under ytan rör sig ett parallellsamhälle med alternativ rättsskipning och med svagt förtroende för samhällets grundläggande institutioner.
Eliasson ropar efter ytterligare resursförstärkningar, vilket han har goda chanser att få. De många rapporterna om angrepp på blåljuspersonal, våldsamma upplopp, skjutningar och mord har fått upp flera partiers ögon för underfinansieringen av polisen. Nu tävlar de partier som aspirerar på förtroendesiffror inom lag och ordning om vem som kan erbjuda högst antal nya poliser till 2025.
Det räcker dock inte att bara finansiera ytterligare arbetsplatser och öka antalet platser vid polisutbildningen. Poliserna behöver inte bara bli fler; de behöver få högre status. Ju högre status ett yrke har, desto fler lockas att söka sig dit, och desto mer kräsen kan arbetsgivaren vara.
I dag finns områden där kriminella gäng har mer makt än polisen. Den misslyckas med att upprätthålla sitt eget våldsmonopol. Brottsutredningar tar så lång tid att de läggs ned – förra året pågick nära 24 000 brottsutredningar som tog mer än ett år, en ökning med 26,5 procent sedan 2015 – och nyligen rapporterade SvD att polisen nu prioriterar enkla brott utan offer, som ringa narkotikabrott, för att vända statistiken.
Att tillsätta fler poliser till en dysfunktionell verksamhet räcker helt enkelt inte.
Det är en utveckling som måste vändas om polisen ska bli ett högstatusyrke igen. Det enda sättet att säkra allmänhetens förtroende och respekt är att prestera bra. I dag är poliser dåligt avlönade, framför allt i förhållande till vilka risker de tar i arbetet. Den stora omorganiseringen 2015 har visat sig vara ett misslyckande; polisen behöver lokal förankring, inte centralisering.
Ur ett statusperspektiv hjälper det inte heller att det betraktas som en lösning på polisbristen att sänka antagningskraven. Över huvud taget blir polisutbildningen alltmer akademiserad, när den egentligen borde vara en yrkesutbildning. Att den är förlagd till den föga förtroendeingivande högskolan Södertörn hjälper inte heller.
Polismyndigheten och polisutbildningen utvecklas åt fel håll, och den förra leds dessutom av en impopulär rikspolischef som saknar förtroende inom stora grupper. Utvecklingen måste vändas, men det verkar finnas en rädsla för att backa – även om man bara backar för att ta sig ur en återvändsgränd. Det är ett lika stort problem för polisorganisationen som underbemanningen. Att tillsätta fler poliser till en dysfunktionell verksamhet räcker helt enkelt inte.