Simon Johansson: Flygtrafiken är för viktig för statligt ägande

För den som med jämna mellanrum besöker Arlanda kan flygplatsen framstå som en permanent byggarbetsplats. Avstånden påminner om internationella jätteflygplatser som Schipol och Frankfurt. Den som stannar hemma men läser tidningen lär inte ha undgått återkommande kaosrubriker till följd av logistikmisslyckanden.

Av Sveriges 39 flygplatser ägs 10 av staten genom Swedavia AB (2 ägs privat och 27 av kommuner/regioner). Häromveckan varnade Swedavias marknadsdirektör för att Sveriges konkurrenskraft hotas av att inrikesflyget kraftigt minskar till förmån för fjärrtåg och digitala möten. Ändrade reseregler inom företag, kommuner och organisationer pekas ut som grund för utvecklingen. Det ligger mycket i det. Men frågan är om inte Swedavia själva har en del i skulden – sett till hur Arlanda under lång tid misskötts jämfört med exempelvis Köpenhamns flygplats Kastrup.

År 2002 gick Kastrup om Arlanda som Nordens största flygplats sett till antal passagerare per år. Numera är Arlanda Nordens tredje största flygplats, också förbiflugen av Oslos Gardermoen. Efter stark trafiktillväxt de senaste åren har även Helsingfors-Vanda tagit sig in i luftsuget bakom Arlanda. Det hotar svensk konkurrenskraft på allvar.

I stället för att förbättra kärnverksamheten har man fokuserat på krimskramset runt omkring.

Uppfattningar om hur flygtrafiken bör utvecklas är en viktig anledning till Arlandas tapp. Medan politik och näringsliv i Danmark kraftsamlar kring Kastrup och betraktar flygplatsen som ett nationellt intresse har vi i Sverige ägnat oss åt att känna flygskam och behandlat Arlanda styvmoderligt. Skillnaden illustreras väl av förmågan att nå politiska överenskommelser om flygets framtid: medan danskarna 2021 slöt ett blocköverskridande avtal om investeringar på Kastrup kunde inte ens de dåvarande regeringspartierna komma överens med varandra när en färdplan för Arlandas framtid 2019 var på gång i Sverige.

Swedavia kan dock inte ducka sitt ansvar. I stället för att förbättra kärnverksamheten – en klokt planerad flygplats utan personalbrist, kökaos och med fungerande bagagehantering – har man fokuserat på krimskramset runt omkring. Medan planer på en ny pir och en modernare bagagehantering ligger på is genomför Arlanda sin största satsning någonsin på shopping och restauranger. Förvisso praktiskt om man ändå måste anlända till flygplatsen sex timmar före avgång för att hinna med sin flight.

På en punkt har Swedavia förmått att prioritera rätt: den nya säkerhetskontrollen i Terminal 5 som öppnade förra året har kraftigt förbättrat reseupplevelsen och tillförlitligheten för de som ska flyga därifrån (när den inte drabbas av tekniskt fel). Noteras kan dock att det tog Swedavia fyra år längre att anamma den nya tekniken som möjliggör att vätskor och datorer stannar i väskan än den privatägda flygplatsen i Melbourne.

De flygplatser som togs över av riskkapitalbolag uppvisade klart bättre resultat än de som kvarstod i offentlig ägo.

I en omfattande studie undersöktes effekterna av flera hundra flygplatsprivatiseringar. De flygplatser som togs över av riskkapitalbolag, oftast genom särskilda infrastrukturfonder, uppvisade klart bättre resultat än de som kvarstod i offentlig ägo. Det handlar om ökad trafik, fler flygbolag och linjer, färre inställda flyg och bättre besöksupplevelser. Det är ingen slump att Kastrup successivt växt sedan danska staten år 2000 sålde sitt majoritetsägande. Förra året hade Arlanda 22,1 miljoner passagerare medan Kastrup hade 26,8 miljoner, dessutom till för näringslivet viktigare destinationer.

Självklart finns det risker med privat ägande av samhällskritisk infrastruktur. Staten kan emellertid bestämma vem man säljer till och på vilka villkor. Vad som krävs är en genomtänkt strategi för hur en försäljning ska gå till. Koncessionsavtal som ger en privat aktör rätt att driva och utveckla Arlanda är ett alternativ, statligt minoritetsägande – som på Kastrup – ett annat.

Infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) förtjänar en eloge för att han som första statsråd på mycket länge på allvar bryr sig om att stärka flygets ställning. Men ska han lyckas med det borde han ta flyget till Kastrup. När han landar kommer det att bli tydligt vilken skillnad det kan göra att släppa på det statliga ägandet.