Samhälle Krönika
Sverige har blivit ett vanskött kö-land
Från kökaoset på Arlanda till hanteringen av gängkriminaliteten och migrationskrisen syns ett mönster. Svensk politik och förvaltning har svårt att hantera det oväntade och premierar inte dem som tidigt ser och försöker lösa problem, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Redan i oktober i fjol hölls ett möte mellan Swedavias vd Jonas Abrahamsson och Säpos generaldirektör Charlotte von Essen om risken för kommande köer på Arlanda. I december uppstod de första problemen med… tadaaaammm – långa köer och passagerare som inför julhelgen missade sina avgångar.
I januari varnade branschorganisationen Säkerhetsföretagen regeringen och justitieminister Morgan Johansson (S) för de problem som några månader senare är en än mer påtaglig realitet för alla som försöker flyga från huvudstaden. En realitet så allvarlig att polisen fick tillkallas för en tid sedan, och såväl bil- som tågtrafiken till terminal 5 vid några tillfällen fått stoppas av säkerhetsskäl.
Men, som vanligt numera när det kommer till sittande regering, tycks ingen ha (velat) se problemen komma. Näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S), tillika ansvarigt statsråd för statliga bolaget Swedavia, konstaterar visserligen att situationen är problematisk och att hanteringen varit undermålig men också att ”Det är alltid lätt att vara efterklok”. Jo, visst är det så. Men också rätt praktiskt, har det visat sig.
På frågan vad regeringen gör åt saken mer än att vara i dialog med Swedavia svarar ministern: ”Det är det vi gör. Det är ju Swedavia som sköter Arlanda. Vi kallade upp Swedavia till departementet i fredags för att se till att man verkligen gör allt som går och lyssnade också igenom vad som är de kvarvarande problemen.”
För den som levt i villfarelse om att statligt ägt är detsamma som skickligt styrt kanske svaret väcker en del följdfrågor, för övriga not so much. För trots informationen och farhågorna, som alltså ventilerades redan i oktober mellan Swedavias vd och Säpo, och i januari mellan den berörda branschorganisationen och regeringen, dröjde det nästan nio månader (!) innan terminal 4 i dagarna öppnades i syfte att avlasta de överbelastade säkerhetskontrollerna i terminal 5.
Hur länge kan man jobba på något så enkelt, undrade jag?
När jag för drygt 2,5 veckor sedan, inför en egen resa, kontaktade Swedavia för att fråga om de hade upprättat slottar för resenärerna, då allt fler människor på grund av kaoset börjat köa allt tidigare före den egna avgången med enorma flaskhalsar som följd, fick jag till svar att man jobbade på det. Hur länge kan man jobba på något så enkelt, undrade jag? Länge, svarade den uppgivna rösten i luren.
Minst 2,5 vecka skulle det visa sig; i helgen kom beskedet att resenärer som är på flygplatsen mer än tre timmar före avgång ska ge företräde åt de som har tidigare flighter. Men några riktiga slottar är det fortfarande inte tal om.
Läs också:
Med detta sagt: Situationen på Arlanda är inte unik för Sverige, och hade det enbart handlat om den hade det varit sin sak. Men det är svårt att inte se ett mönster utkristalliseras här; alltifrån migrationskris till pandemihantering, gängkriminalitet till halvårslånga köer för att få ett pass. Visst finns enskilda individer som klantat till sig, politiker och myndighetsföreträdare som kunde ha gjort mer, ställt fler frågor, tänkt utanför boxen och agerat på ett mer proaktivt vis också ställda inför situationer av mer oförutsägbar karaktär.
Men frågan är mer intressant ur ett systemperspektiv. Visserligen är varje system summan av de individer som verkar inom ramen för det – såväl de uslas som de handlingskraftigas agerande kan därför få betydelse. Men det finns samtidigt skäl att fråga sig om de system som staten skapat, och som den förvaltar, understödjer eller omkullkastar de initiativ som enskilda makthavare och beslutsfattare skulle kunna tänkas ta. Det vill säga, är Sverige av i dag vad det är tack vare, eller trots sina befintliga system?
Det kan nämligen inte vara någon slump att så mycket fallerar samtidigt.
Det är en fråga om perspektiv men också en om vad systemet premierar hos sina individer, vilket i förlängningen är vad som upprätthåller systemet i nästa led. Med andra ord: Att så många makthavare, så systematiskt, inte ser saker komma – saker som de har generöst betalt för att kunna se komma – är inte enbart ett individproblem utan i högsta grad ett strukturellt problem.
Det kan nämligen inte vara någon slump att så mycket fallerar samtidigt, att samma problem ältas år efter år, decennium efter decennium, utan att några lösningar nås. I valtider kan det kännas frestande att hänskjuta ansvaret till en specifik person, men de svenska samhällsproblemen är mycket mer systematiska än så. Och därför så mycket mer djupgående och svårlösta.
Det som krävs är ett mentalt systemskifte. En förståelse för orsak och verkan, liksom en förmåga att uthärda den kortsiktiga kostnaden för den långsiktiga vinsten. Bara då kan vi på riktigt börja åtgärda de systematiskt återkommande problemen som håller på att förändra Sverige, och därmed bilden av Sverige, i grunden. Från ett välorganiserat, välskött i-land till ett vanskött, våldshärjat kö-land.
Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!