FMSF: Två år med Trumpdoktrinen

Det har gått två år sedan Donald Trump svor presidenteden på trapporna till Capitolium i Washington, D.C. Från den upphöjda plattformen gav han ett installationstal i vilket han proklamerade en ny era i amerikansk säkerhetspolitik. Nu när mer än halva mandatperioden har gått och nästa presidentval befinner sig i ett slags uppvärmningsfas är frågan hur USA:s säkerhetspolitik har och inte har förändrats under Trumps tid i Vita huset.

I boken Special Providence: American Foreign Policy and How It Changed the World från år 2001 presenterar historikern Walter Russell Mead fyra primära idétraditioner inom amerikansk säkerhetspolitik: den hamiltonska, jeffersonska, jacksonska och wilsonska, namngivna efter framstående amerikanska statsmän. Dessa föreställningar om USA:s intressen i världen konkurrerar ständigt om dominans i det politiska systemet.

Trump anses tillhöra den jacksonska skolan. Döpt efter en populistisk president som utmanade det gamla politiska etablissemanget i början av 1800-talet utmärks traditionen av stark nationalism, militärmakt och en syn på det internationella systemet som närmast kan beskrivas med 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes idé om allas krig mot alla.

Anhängare av den jacksonska skolan, dit personer som före detta vicepresident Dick Cheney och Trumps nuvarande säkerhetsrådgivare John Bolton ofta räknas, vill att USA ska använda sin överlägsna militära styrka till att främja amerikanska intressen. Allierades värde avgörs av deras benägenhet att ovillkorligen sluta upp bakom Vita Husets policy.

Trumps och Obamas likheter

President Donald Trump och hans företrädare Barack Obama må ha stora skillnader i personlighet och karaktär, men det är slående hur lika deras analyser av problemen med amerikansk utrikespolitik är. Båda har givit uttryck för synen att USA har alltför långtgående säkerhetspolitiska åtaganden runtom i världen, att tidigare administrationer har negligerat arbetarklassens intressen, och att större fokus bör ägnas åt det egna landet.

Medan de i stora drag gör samma diagnos, skiljer sig ordinationerna åt. Obama ville svara på USA:s problem genom att placera dem i en större internationell kontext. I stället för att Washington ska agera ensamt kan man dela kostnaderna med andra.

Trumps instinkt är den omvända. Han anser inte globala institutioner och multilaterala avtal förstärker landet, utan att de begränsar och dränerar USA:s makt. Organisationer som Nato och Förenta nationerna finns till för dem – inte för oss, lyder budskapet.

Inställningen till EU illustrerar de skilda synsätten. Obama såg unionen som en viktig – om än svårgreppbar – partner, medan Trump betraktar Bryssel som en strategisk konkurrent vars raison d’être är att utnyttja USA:s naivitet.

Relationen med Ryssland

Många spaltmeter har ägnats åt Trumps uttalade intentioner att åstadkomma en rapprochement med den ryska federationen. Hans uttalanden har på goda grunder lett till djup misstro. Samtidigt är farhågorna överdrivna. Det är inte alls självklart att Trump, ens under de bästa omständigheter, fundamentalt skulle kunna förändra den strategiska riktningen för den rysk–amerikanska relationen.

Man ska inte helt avfärda risken att Trump och Putin skulle kunna få till en överenskommelse om att Ryssland får agera i östra Europa som Ryssland behagar. På kort sikt finns det dock alldeles för många faktorer som driver på konkurrensen mellan Washington och Moskva för att det ska ske.

Den största attraktionen för Trump i Putins Ryssland tycks dessutom vara att Ryssland agerar den internationella scenen som han själv skulle vilja göra – med ett slags ”might makes right”-tänkande från 1800-talet. Det skulle kunna vara grund till ett själsfrändskap, men 1800-talets stormakter hade också (med sina snäva sätt att definiera nationella intressen) en stor benägenhet att hamna i konflikt med varandra.

Ett USA med nedskalade åtaganden i enlighet med den jacksonska doktrinen kommer fortfarande att ha globala intressen – i många fall i direkt konflikt med makthavarna i Kremls intressen. Det är värt att begrunda.

Kinapolitiken – Trumps bestående arv

Donald Trumps mest bestående säkerhetspolitiska arv kommer att vara omprövningen av relationen till Kina. Trump har kastat bort den gamla Kinapolitiken som byggde på att kombinera samarbete och konkurrens med tonvikt på det tidigare. I stället har han utpekat Peking som den främsta ekonomiska och säkerhetspolitiska konkurrenten till Washington.

Att denna nya linje har vunnit bred uppslutning inom både försvarsbyråkratin och näringslivet visar att det har funnits ett uppdämt missnöje med Kina. Den allmänna bilden är att Peking alltför länge har kommit undan med folkrättsbrott och industrispionage. Men det är en sak att avyttra en politisk doktrin och en annan att formulera en ny riktning. Än så länge bygger Trumps Kinapolitik inte på någon grand strategy à la George Kennans ”Long Telegram”. Snarare formulerar de olika departementen sin egen policy.

Behövs nytänkande om det transatlantiska partnerskapet

I amerikansk politik har nästa valcykel börjat, knappt ett halvår efter den senaste tog slut. Det demokratiska fältet med presidentkandidater är redan stort, men än så länge är det få som har publicerat någon säkerhetspolitisk plattform.

Trump har fortfarande tid och möjlighet att omforma amerikansk utrikespolitik. Men även om väljarna avsätter honom nästa år kan vi vara säkra på att flera inslag från hans tid i Vita huset kommer att bestå, exempelvis den mer skeptiska synen på allianser.

Försöken att övervintra Trump-eran borde överges. Att vi kan vänta ut hans presidentskap för att därefter gå tillbaka till business as usual är en föreställning som ibland kommer till uttryck från olika personer i kommentariatet, men den är hopplöst naivt. I stället borde vi lägga vår energi på ett nytänkande kring det transatlantiska partnerskapet. Att Kina är i centrum för Washington borde finnas med i beräkningarna även för oss i Östersjöområdet.