Folkföreträdarna som försvann

Är politiker i första hand chefer för sina departement och företrädare för de politikområden som de ansvarar för, eller är de i första hand allmänhetens representanter gentemot både statsförvaltning och särintressen? Frågan är inte oväsentlig. Svaret på den avgör nämligen om det ska betraktas som en merit eller som en belastning att komma från det samhällsområde som det politiska uppdraget riktar sig till.

Är det meriterande att att vara lantbrukare om man aspirerar på posten som jordbruksminister, eller ska det rentav betraktas som jäv? Bör försvarsministern vara militär, eller är det i själva verket viktigt för demokratin att de väpnade styrkorna kontrolleras av en civilist?

I takt med att de politiska och mediala eliterna distanserat värderingsmässigt från de breda väljargrupperna tycks avståndet mellan politiker och förvaltning krympa, eller rentav försvinna.

Frankrikes president Emmanuel Macron betraktades av många i och kring de politiska och mediala eliterna som något av en frälsare när han besegrade nationalisternas Le Pen i det franska presidentvalet. Macron försökte framställa sig själv och sitt nystartade parti En marche som ett närmast opolitiskt mittenalternativ. Det hela avspeglades också i hans regering, där ministrar plockades in från både höger och vänster och framför allt från utanför politiken.

Arbetsmarknadsministern Murielle Pénicaud kom från myndigheten Business France Agency där hon lett arbetet med att locka utländska investerare. Kulturministern Françoise Nyssen kom från stadsplaneringssektorn, idrottsministern Laura Flessel är en flerfaldig olympisk guldmedaljör i fäktning och hälsoministern Agnès Buzyn är läkare och professor i hematologi. (En reflektion i sammanhanget är att Macrons ministär, som i enlighet med tidens trender består av 11 kvinnor och 11 män, hämtat merparten av sina manliga ledamöter från politiken, medan merparten av de kvinnliga kommer från respektive branscher).

Efter tillträdet har Macrons styre inte blivit den framgångssaga som teknokrater och folkpartister i alla partier hade hoppats på. De omfattande protesterna från de så kallade gula västarna är inne på sin tolfte vecka och visar inga tecken på att avta. Kritiken kommer från både höger och vänster. Nationalisten Le Pen och vänsterradikale Melanchon har närmat sig varandra i sin kritik mot Macron. En del i kritiken handlar just om expertstyret, som uppfattas som elitistiskt och utan folklig förankring.

Efter tillträdet har Macrons styre inte blivit den framgångssaga som teknokrater och folkpartister i alla partier hade hoppats på.

I Sverige blossade debatten om expertstyre kontra folkstyre upp i samband med utnämningen av den nya kulturministern Amanda Lind. Somliga hävdade att det var problematiskt att Lind inte hade bakgrund i kultursektorn. Det är en kritik som brukar riktas mot just kulturministrar, men sällan mot andra typer av ministrar. Kanske beror det på att många i kulturlivet i första hand ser på kulturministern som en symbol, en ambassadör för kulturlivet, snarare än medborgarnas representant gentemot kultursektorn. Kanske beror det på att relativt få bryr sig särskilt mycket om kulturpolitiken.

Linds företrädare Alice Bah Kuhnke gick från posten som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen, där hon ansvarat för att frikostigt dela ut bidrag till föreningar och organisationer i kultursektorn, till att bli ansvarig för kulturdepartementet. Hon blev snabbt mycket populär i de kretsar som hon redan stod nära, men blev hårt kritiserad i den allmänna debatten, inte minst för sitt samröre med olika intressegrupper och påtryckarorganisationer i den identitetspolitiska sfären. Huruvida Lind kommer att fortsätta på sin företrädares linje och agera branschföreträdare snarare än medborgarrepresentant återstår ännu att se. Oavsett vilket bör det inte betraktas som en belastning att Lind inte själv har professionell bakgrund i kultursektorn. Den som skall företräda folket bör inte vara för insyltad i de branscher den agerar mot.

I sin bok Tankar om politik skriver Bengt Göransson (S), tidigare biträdande utbildningsminister med ansvar för kulturfrågor:

I medborgarnas samhälle är den ideale politikern det som i det forna Rom kallades folktribun. […] Att politikern inte alltid kan fylla folktribunens roll måste medges, inte sällan tvingas han eller hon att företräda makten, men bör även då göra det med distans till den politiska förvaltningen.

[…] En förklaring till rollsammanblandningen politiker/förvaltare som uppstått kan vara att vi har fått allt fler hel- eller deltidsanställda politiker och att dessa dessvärre är alltför flitiga. Den som har halvtidsarvode för ett uppdrag och utför sin tjänst på medborgarkontoret, går inte hem klockan ett när den arvoderade tiden går ut, utan stannar till klockan tre för att visa sig göra nytta för arvodet. Därmed förs han allt längre in i det som är politisk förvaltning i ställt för att syssla med politik. I stället borde han eller hon röra sig i samhället utanför den kommunala administrationen för att se att den kommunala verksamheten fungerar.

Denna professionalisering av politiken är ett av huvudtemana i Bengt Ericsons bok Den härskande klassen, som redogör för hur de folkvalda distanserat sig från de väljare vars mandat de är beroende av. Ericson pekar på två faktorer som bidragit till detta:

Dels centraliseringen av det politiska beslutsfattandet genom sammanslagningar till allt större politiska enheter. Genom kommunsammanslagningarna mellan 1950-talet och 1970-talet försvann nio tiondelar av alla politiska förtroendeuppdrag. 200 000 politiska uppdrag gick upp i rök, samtidigt som det demokratiska beslutsfattandet försvann från människors vardag. Kommunalrådet var inte längre en granne eller släkting utan en främling i fjärran.

Dels den ökade bidragsfinansieringen av de politiska partierna. Genom skattefinansiering har partierna gjort sig oberoende inte bara av sina väljare utan också av sina medlemmar. Partierna har förvandlats från gräsrotsfinansierade folkrörelser till skattefinansierade kampanjorganisationer. Genom att höja sina egna arvoden kontinuerligt har politikerna dessutom förvandlat politiken till en alternativ karriärväg för människor som tillbringar hela sina yrkesliv i eller i direkt anslutning till partipolitiken. Nyligen skrev Per Dahl i Smedjan om hur politiker på kommun- och landstingsnivå snarare kommit att företräda sina förvaltningar mot folket, än tvärtom som det ursprungligen var tänkt.

Det är med andra ord inte så konstigt att klyftan växer mellan den politiska klassen och de medborgare som den säger sig företräda. På område efter område skiljer sig uppfattningarna mellan de folkvalda och de väljare som valt dem. I boken Bakslaget beskriver Markus Uvell med hjälp av opinionsmätningar dessa åsiktsskillnader, som utmynnat i att allt större väljargrupper anser sig motarbetade av ett progressivt etablissemang med en radikal agenda. Populistiska partiers tillväxt i opinionen bör ses i ljuset av denna ökade klyfta.

Frustrationen i de politiska och mediala etablissemangen över väljarströmmarna går inte att ta miste på. När folket röstar fel är inte folkstyret längre lika attraktivt. Plötsligt verkar Platons tankar om expertstyre närmare till hands än Göransson folktribuner. Någonting har hänt med demokratins fundament när beslutsfattarna inte ens längre gör anspråk på att företräda de väljare som valt dem, och där ministerposter besätts av företrädare för de samhällsområden de ansvarar för. Det är en korporativism som smygs in bakvägen. När de valda inte längre litar på sina väljare börjar de identifiera sig med maktens institutioner.