Folkhälsopolitik är folkförakt

Sverige är det femte mest auktoritära landet i EU vad gäller medborgarnas frihet att äta, dricka och röka tobak utan politiska påtryckningar – även känd som rätten till sin egen kropp – enligt förra årets Nanny State Index. Nyligen släpptes årets version, som granskar hur länderna röstar i Europaparlamentet. Sverige hamnar på en marginellt bättre sjätteplats, men det intressanta är hur många länder som tvärtom röstar på ett helt annat sätt i EU än hemma.

Till exempel är Ungern det land som röstat näst mest frihetligt i parlamentet, trots att landet i folkhälsofrågor är näst minst frihetligt nationellt. Storbritannien kommer tätt efter ungern i restriktiv nationell lagstiftning men högt upp i listan över frihetliga EU-delegationer. Många länder som är väldigt benägna att införa nationella förbud, skatter och regler tar avstånd från liknande restriktioner på EU-nivå.

Förmodligen finns det alltså Europaparlamentariker som inte bara vill att EU ska vara återhållsamt med överstatliga regleringar, utan även låter den åsikten gå före sin uppfattning om vad som är bra respektive dålig lagstiftning. Brittiska Tories har exempelvis infört en läskskatt i Storbritannien, men relativt konsekvent valt att rösta nej till restriktiv lagstiftning i Europaparlamentet.

Nanny State Index 2018 visar även att den gröna partigruppen är den allra mest auktoritära när det kommer till livsstilsregleringar. Kontrasten mellan det och GAL/TAN-skalans förutsättning, att ”grön” hänger ihop med ”frihetlig”, är skarp. Dessutom stoltserar det svenska Miljöpartiet med att vara ett av de tio partier representerade i Europaparlamentet som under de tre senaste mandatperioderna inte en enda gång har röstat för en frihetlig linje.

När frihetsinskränkningar genomförs är det alltid bäst om de sker i så liten skala som möjligt. Antalet drabbade blir lägre, och det kommer att finnas fler bra alternativ kvar. Det är därför det är så problematiskt när EU börjar lagstifta om saker som över huvud taget inte har med frihandel och fria marknader att göra, till exempel vad en cigarett bör få smaka eller hur stora varningstexterna ska vara. I stället för institutionell konkurrens får vi övergripande regler och förbud.

Att försöka styra, eller knuffa, folk i ”rätt” riktning stärker bilden av ett etablissemang som anser sig veta bättre än medborgarna.

EU lider av samma problem som många nationella parlament: en växande misstro mot politiska makthavare, ironiskt nog ofta kallade ”det liberala etablissemanget” trots att frihetlig liberalism tenderar att lysa med sin frånvaro. Mekanismerna bakom euroskepsis är samma som mekanismerna bakom antietablissemangsrörelser i de olika medlemsländerna. Allt fler blir allt mer provocerade av politiker som inte tar någon hänsyn till hur människor vill leva sina liv, utan försöker tvinga dem att ändra sig.

Folkhälsopolitiken är ett av de allra tydligaste exemplen. Hur mycket vi dricker, vad vi röker eller sockermängden i vår frukost är väldigt långt från vad man kan kalla en allmän angelägenhet. Att ändå försöka styra, eller knuffa, folk i ”rätt” riktning stärker bilden av ett etablissemang som anser sig veta bättre än medborgarna. Folkhälsopolitik av den här sorten – regleringar, punktskatter, förbud – bottnar i folkförakt.

Det är inte alltid medvetet, men det finns där, i övertygelsen att vanliga människor egentligen är för dumma för att ens fatta beslut om vad de stoppar i sin egen kropp. Utgångspunkten är att vuxna människor inte kan göra ett moget övervägande och bestämma sig att det är värt risken att röka en cigarett, ta en drink eller äta kakdeg till frukost.

Folkförakt är en dålig drivkraft, både för EU-parlamentariker och riksdagsledamöter. Både för att den leder till ökad misstro mot etablissemanget, och för att det är helt fel. Vuxna människor behöver ingen folkhälsopolitik.