Alexandra Ivanov Hökmark: Folkhemmet är borta för alltid

Det var tre veckor kvar till valet 2022 när dåvarande statsminister Magdalena Andersson slog fast: ”Vi vill inte ha Somalitown”. Ett par veckor tidigare hade Anders Ygeman släppt en testballong i DN om att inte mer än hälften av invånarna borde ha ”utomnordisk bakgrund” i utsatta områden.

Man kan tycka att det kom något sent, mer än 20 år efter att Danmark lade om invandrings- och integrationspolitiken. Den tuffa retoriken följdes inte heller upp med några skarpa förslag och väljarna är som bekant inte särskilt lättjusade av varmluft. Miljöpartiet rasade – säkert till Anderssons förtjusning – men så mycket mer blev det inte av utspelen under valrörelsen.

Efter valförlusten bestämde sig Magdalena Andersson för att idéutveckla på riktigt. 

Rapporten är en direkt fortsättning på partiordförandens retorik från valrörelsen.

Socialdemokraterna tillsatte i mars förra året elva arbetsgrupper med uppgift att ta fram partiets nya politik och vinna valet 2026. I slutet av november presenterades första en problemanalys. Tio av elva rapporter väckte ingen större uppmärksamhet men den elfte desto mer. Det var riksdagsledamoten Lawen Redars om integration, invandring och segregation. 

Rapporten är en direkt fortsättning på partiordförandens retorik från valrörelsen. Det räcker inte att vända utvecklingen i utsatta områden: ”förbättra levnadsvillkoren i redan utsatta bostadsområden är förvisso nödvändigt (…) men inte tillräckligt. Att bryta segregationen kräver att man strukturellt bryter den rumsliga separeringen (sic!) av olika grupper.”

Rapporten fortsätter: ”Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.” 

De konkreta förslagen för hur det här ska gå till har inte presenterats utan kommer i nästa rapport. Men redan idag ger socialdemokratiska kommunstyren en fingervisning om vad den nya S-politiken innebär. 

I november meddelade Socialdemokraterna med samarbetspartier i Sandviken att mellanstadieelever i Västanby, där nästan alla elever har svensk bakgrund, ska bussas till en skola i ett mer utsatt område. Tanken är att barnen ska få fungera som integrationspolitiskt verktyg, när andra medel misslyckats. 2014 genomfördes ett liknande experiment i S-styrda Nyköping. Den gången såg vi sjunkande skolresultat och betydande ordningsproblem som snabbt växte fram med anlagda bränder och våld. 

I Stockholm förklarade den socialdemokratiska kommunledningen häromdagen att miljonprogram ska byggas ihop med villor. Redan förra året meddelade Socialdemokraterna att stadsdelarna Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta skulle slås ihop till den nya stadsdelen Järva. Nu har finansborgarrådet Karin Wanngård (S) presenterat nästa steg: långtgående planer på att bygga ihop utsatta förorter med villaområden. Hon förklarade att Rinkeby ska kopplas till Bromsten, och fortsatte: “Nära flerfamiljshus ska vi bygga fler radhus, nära villor ska vi bygga fler flerfamiljshus.”

Det homogena Sverige som Magdalena Andersson drömmer om kommer aldrig tillbaka.

Färdriktningen är tydlig, segregationen ska bekämpas med nästan alla tillgängliga politiska verktyg. Men i sin iver att ta fram ett valvinnarbudskap – och möta människors längtan efter det gamla – har Socialdemokraterna begått ett allvarligt misstag. Det homogena Sverige som Magdalena Andersson drömmer om kommer aldrig tillbaka. 

På relativt kort tid har vår demografi radikalt förändrats. 1970 var bara drygt sex procent födda utomlands – 1980 drygt sju procent. Idag rör det sig om över två miljoner människor – en femtedel av befolkningen – och lejonparten av dessa är födda utanför EU. Bara under de senaste tolv åren har 1,2 miljoner utländska medborgare invandrat till Sverige och under samma tid har över 700 000 fått svenskt medborgarskap. 

Mycket har också hänt med Sverige som land sedan 1970-talet. Då var det politiken som hade kontrollen över arbetsmarknaden och skolplatser, vårdcentralen och apoteket. Det går inte att läsa Socialdemokraternas rapporter utan att ana en viss skönmålning av det som Filip och Fredrik kallade ”DDR-Sverige”. 

Det är alltså inte möjligt givet demografin att rätta till utanförskap genom att låta några få med utländsk bakgrund gå i en skola där eleverna har svenska som modersmål. Och de lösningar som skulle krävas för att flytta miljoner människor – och som Lawen Redar föreslår blanda efter etnicitet – saknar moderna europeiska förebilder. Att jämföra med till exempel Danmark som alltså lade om integrationspolitiken för 20 år sedan och därefter haft en betydligt stramare invandring är vanskligt. 

Kanske är den relevanta jämförelsen snarare Singapores nationsbygge med stora tvångsförflyttningar under 1900-talets andra hälft. Men alla verktyg för att bryta segregation är knappast förenliga med en liberal demokrati. Mer om det borde Lawen Redar läsa i Kvartal, och Jacob Hjortsbergs artikel “Det höga priset för ett Singapore utan segregation”. 

Sverige kommer aldrig bli ”mer som Sverige” igen. Inte om man med det menar det 1970-tal där svenskarna såg likadana ut och mer politik var svaret på allt. Den som menar allvar med att lösa våra allvarliga samhällsproblem måste, på gott och ont, ha den utgångspunkten.