Fredrik Johansson: Politiken håller på att återfå sin hybris

Klas Eklund skrev för en tid sedan en reflekterande artikel om ekonomisk politik på Dagens Nyheters debattsida. I över fyrtio år har Eklund i olika kapaciteter varit en observatör av och en aktör i svensk ekonomisk politik. Som politisk tjänsteman, bankekonom, författare och nu som senior nationalekonom på en av Sveriges ledande advokatfirmor. Perspektiven blir därmed både långa och intressanta. 

Utgångspunkten i artikeln är just de långa vågorna i ekonomiskpolitisk idéutveckling. Eklund tar avstamp i en bok (Albert Hirschmans Shifting involvments) som han fick av sin chef Olof Palme för nästa fyrtio år sedan och som i korthet beskriver en sorts närmast evig pendelrörelse i den ekonomiska politiken, där ett perspektiv drivs till en punkt där det börjar ifrågasättas och pendeln börjar gå i motsatt riktning. Ett paradigm dras till sin spets och blir genom sin överdrivna tolkning och implementering orimligt eller ohållbart.

En analysmodell som torde tilltala varje garderobs-hegelian. Men som väl också känns tämligen plausibel.

En reaktion inträder, marknaderna ges ökat inflytande; effektiviteten ökar, men svängningen går för långt, priset blir ojämlikhet och nya oönskade effekter. Efter en tid ökar därför staten sitt inflytande igen; cykeln börjar om.

Dessa den ekonomiska politikens långa vågrörelser handlar om balansen mellan marknad och reglering, eller om politiken som väktare och vårdare av den ekonomins institutioner eller som dess aktiva ingenjör.

Publikt brännmärkte Palme ”nyliberalismen”, i det tysta avreglerades marknader.

Vi har länge levt i det paradigm som växte fram i USA under slutet av 1970-talet och som kom att få globalt genomslag genom politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher, men även Olof Palme och Klas Eklund (om än i något mer blygsam och inte alls lika annonserad skala). 

Publikt brännmärkte Palme ”nyliberalismen”, i det tysta avreglerades marknader och statens roll i ekonomin omformulerades. Omsvängningen inom Socialdemokraterna under den andra oppositionsperioden 1979-1982 har inte minst beskrivits av Kjell-Olof Feldt (som var med), men även av forskare som Stig-Björn Ljunggren och Henrik Malm Lindberg i den välskrivna Från jämlikhet till effektivitet – om lärande socialdemokrati under 1980-talet. 

***

Nu är vi – skriver Eklund – återigen på väg in i en ordning där staten får en mer aktiv roll.  

Man behöver ju bara öppna datorn för att inse att det stämmer. Staten har varit den stora aktören under pandemin, även om det var marknadsekonomin och företagen som höll varuflödena i gång. Finanskrisen och banksektorns kritiska – ibland riskfyllda – roll i ekonomin (här kan man naturligtvis diskutera vilken roll staten och politiken har spelat för att göra finansmarknaderna så systemkritiska). Politiker – ännu inte i Sverige – försöker bekämpa inflationen med prisregleringar och andra förment kirurgiska ingrepp. 

Mycket handlar – konstaterar Eklund – om nationell säkerhet. Vi lever i en radikalt mer antagonistisk värld än för några decennier sedan. Den nationella säkerheten gör att vissa försörjningsflöden behöver skyddas, halvledare är ett aktuellt exempel. Om frihandel under decennier uppfattats som en fredsfrämjande process, uppfattas den i dag bidra till nationell sårbarhet. Ett argument som gifter sig väl med mer traditionell ekonomiskpolitisk populism, som ”America first”.

Men det som också tillkommer och som gör att pendelns slag i motsatt riktning går rätt fort är löftet om och illusionen om kontroll. Om att vi lever i en oordnad värld, som rationell politik ska ställa till rätta. Till del stämmer naturligtvis bilden. Världen är stökigare och behovet av ”kontroll” större. Över gränser, över nationell säkerhet, över internationella relationer. Men kontroll handlar numer också om ett löfte om ett potent exekutivt nationellt och politiskt självbestämmande.

Brexitkampanjens löfte om att ta tillbaka kontrollen har fått eko också i vårt land.

Vi ser det i den politiska retoriken, Brexitkampanjens löfte om att ta tillbaka kontrollen har fått eko också i vårt land. Socialdemokraterna vill ”ta tillbaka kontrollen” över välfärden, Moderaterna vill ”få ordning på Sverige” (förvisso i högre grad riktat mot statens kärnuppgifter, som aldrig har varit aktuella att vara del av marknaden). Politiken lovar väljarna kontroll. Över det mesta.

Ett exempel är hållbarhetsområdet, där vi håller på att få ett regulatoriskt monster som ställer alltmer detaljerade krav på hur företagen ska driva och rapportera sin verksamhet, för hur kapitalförvaltare ska investera osv. Genom att på politisk väg fastslå centrala ekonomiska överväganden och prioriteringar, förväntar man sig kunna sätta grimma på företagen och ekonomin för att driva utvecklingen i en önskad hållbar riktning. En sorts hårdkalibrerad funktionssocialism, fast (ännu) utan drakoniska skatter på företagens vinster.

I den mån man tror att marknadsekonomins framgång – åtminstone till del – beror på entreprenörskap, innovationer eller ett tänkande utanför ”boxen” så är utvecklingen nedslående. 

Politiken håller på att få tillbaka den hybris den hade för femtio år sedan.

***

För vad som möjligen saknas i Klas Eklunds redogörelse är den viktigaste insikten från de krisande västerländska ekonomierna under 1970- och 1980-talen. Att politiken har begränsningar. Att världen och ekonomin är för komplex för att låta sig kommenderas hur som helst. Vi har prövat industripolitik i stor skala, prisregleringar, finansmarknadsregleringar, aktivare konjunkturpolitik än idag. Allt utan framgång och till stora kostnader. Varför det skulle lyckas i dag i en betydligt mer komplex ekonomi är inte uppenbart. 

Det föreligger en stor risk för att barnet kastas ut med badvattnet. Att man bortser från efterkrigstidens ekonomiskpolitiska lärdomar och att vi driver mot djupare strukturella problem som i sin tur driver på för ytterligare interventionistisk politik. För att ”ta tillbaka kontrollen”.

Men det handlar ju bara om pengar. Det som verkligen borde oroa är vad som händer när löftet om kontroll inte infrias. Brexit och Storbritannien är ett förskräckande exempel, men problemställningen är bredare. Om vi efter andra världskriget gick in i ett paradigm av statlig intervention och styrning, så skedde det under andra förutsättningar än i dag. Där misstaget var att tro att krigsekonomins funktionssätt kunde driva tillväxt och utveckling också i fredstid. Paradigmet var mer ”behåll” än ”ta tillbaka” kontrollen. Det är en väsentlig skillnad.

Politikens tilltagande hybris och löfte om att ”ta tillbaka kontrollen” håller på att bygga upp en sorts politikens spekulationsbubbla. Det gör ont när ekonomiska spekulationsbubblor spricker, och skadorna på ett samhälle när politikens bubbla spricker riskerar att bli betydligt mer bestående.