Idéer Essä
Folkhemmets dunkla baksida
Klas Östergrens nya roman ”Större trygghet aldrig fanns” är en originell idéanalys av dagens trygghetskramande populism. Men framförallt visar den på vad som går förlorat i samhällen som förtrycker det spontana och enskilda människors strävanden, skriver Henrik Dalgard.
Under den gångna valrörelsen var trygghet det överordnade värde som näst intill alla partier sade sig vilja garantera. Genom förslag om fler poliser, hårdare straff, kameror och om att ta tillbaka den demokratiska kontrollen skulle alla garantera medborgarnas trygghet. I ett författarsamtal på bokmässan berättar Klas Östergren att dagens politiska samtal var en av utgångspunkterna för hans nya roman Större trygghet aldrig fanns.
Som många av Östergrens böcker utgör den en komplex väv av berättande. Vad som börjar som en spionthriller utvecklar sig till en idéroman om trygghetsbegreppet.
I boken får vi följa Hans Haraldsson. Han sitter ensam i en lägenhet i ett bostadsområde som byggts på den skånska slätten som en motreaktion på 1960-talets modernistiska arkitektur. Men på platsen som ska likna en medeltida stad saknas något. Där finns inget av den spontanitet av slingrande gränder och liv som präglar städer som växt fram över tid. Området är stelt, planerat och snabbt uppfört, trots ambitionen att vara något annat än miljonprogrammet.
Haraldsson utgör i sin ensamhet en enmansutredning. Han är i full färd med att författa en rapport med ambitionen att gå till botten med mordet på försäkringsgurun John Löfwenskjöld, grundare till International Life Assurance Company. Det är dock inte enbart en mordutredning som Hans Haraldsson författar, det är också en utredning om honom själv och det samhälle han växte upp i.
Löfwenskjölds International Life Assurance Company var inget vanligt försäkringsbolag, utan ett försök att skapa ett nytt samhälle där ambitionen var fullständig trygghet. Projektet hade innan mordet på Löfwenskjöld sjösatts i en rad testorter runt om i världen, däribland i kommunen Gråstena i Sverige, där Hans Haraldsson och hans syster Anna-Lena växte upp. Deras uppväxt var:
”…planlagd och uträknad för att uträtta en ordning där det som avvek alltför mycket från normalfördelningen helt enkelt inte skulle existera…Vi skulle i enlighet med dessa uträkningar inte behöva utsättas för några som helst överraskningar och oförutsedda händelser. Inga svarta svanar skulle simma i våran damm. Lyckligt okunniga om all denna vetenskap skulle vi växa upp i en värld av ordning och reda, fred och samförstånd, jämlikhet och rättvisa”
Löfwenskjölds vision är folkhemmet på syra. Det är också en vision som fungerar. I barndomshemmet kiknar mamman av skratt när hon ser en uppsättning av Ibsen på tv. Sådana uppslitande händelser kan ju bara ta plats i fiktionens absurda värld.
Läs också:
Efter mordet på Löfwenskjöld faller dock bolaget och visionen samman, men dess institutioner utvecklas vidare i dunkla riktningar. Hans och hans syster får leva vidare utanför Gråstenas skyddande väggar. Hans kommer att vända sig allt mer inåt mot sig själv, och upptäcker ett jag han tidigare inte trodde fanns. Anna-Lena isolerar sig i en lägenhet med fördragna gardiner mot en värld hon uppfattar som fylld med hot och osäkerhet.
Plötsligt hamnar Anna-Lena i toppen för det lokala populistpartiet, och förordar en tillbakagång till det trygga samhälle hon växt upp i. Allt som behövs är att bli kvitt de invandrare med osunda värderingar och andra främmande element som flyttat till kommunen.
Östergren skrev givetvis boken med dagens politiska tillstånd i åtanke. Tanken att en stor del av dagens populiströrelsers framväxt kan härledas till en längtan efter samhället som det en gång såg ut är en vanligt förekommande tes. Men när den framträder i Klas Östergrens fiktiva värld och gestaltas genom människors interaktioner och livsöden nyanseras den och får nytt liv. Det gör Större trygghet aldrig fanns till en högst originell analys över den idémässiga dynamiken bakom dagens populism.
Det finns något ruttet och moraliskt tveksamt i det samhälle människor romantiserar
Men den intressantaste delen av boken är att det finns något ruttet och moraliskt tveksamt i det samhälle människor romantiserar och längtar tillbaka till. Just vad den ruttenheten består i utgör bokens upplösning så det ska inte förtäljas här. Men en ledtråd går att finna i bokens inledning i form av vad som händer med människor som växer upp i samhällen som hämmar det oväntade och spontana.
Detta gestaltar Östergren med hjälp av Anna-Lena och hur hon påverkats av att växa upp som försökskanin i trygghetsexeprimentet. Hon förlorar all form av fantasi, förmågan att formulera en personlig målbild med sitt liv. I ett samhälle där tryggheten överordnas allt annat finns det inget utrymme att föreställa sig en bättre existens: ”Och för att göra denna bild fullständig — inga av dessa beklämmande omständigheter berörde henne ett dyft. Hon saknar den fantasi som krävs för att känna saknad.”
Just den enskildes strävan och vilja utgör i sig en osäkerhet för den som vill skapa ett planerat, jämlikt och tryggt samhälle. Men det är den avsaknaden av osäkerhet och spontanitet som gör Löfwenskjölds utopiska vision så grå och obehaglig. Större trygghet aldrig fanns kan således inte bara läsas som en kommentar till dagens trygghetskramande populism utan också som en kritik mot det samhälle SD och stora delar av dagens vänster hänvisar tillbaka till – själva folkhemstanken i grunden.
Det system som skulle garrantera trygghet blev kvävande
I samhällen där värden som trygghet, säkerhet och jämlikhet överordnas allt annat får enskilda människors strävanden stå tillbaka. Och det var väl just det som en gång fick sprickorna i den socialdemokratiska samhällsmodellen att bli allt för tydliga? Att det system som skulle garantera trygghet och jämlikhet började uppfattas som kvävande och begränsande.
***
I sin hyllade Gentlemen-trilogi leker Östergren med den tunna gränsen mellan fiktion och verklighet genom att skildra hur människor ständigt är benägna att skriva in sig själva som mittpunkten i berättelser. I samhällen som Löfwenskjöld trygghetsutopi, eller det verkliga folkhem den utgör en långtgående symbol för, placeras människor in i färdigskapta berättelser.
Att få skapa sin egen berättelse och agera efter den kan vara en stor börda. Det kan uppfattas som otryggt och få människor att vända sig till rörelser som vill tillbaka till det samhälle man uppfattar en gång fanns. Men att människor formulerar sina egna subjektiva mål och sedan strävar efter dem är en del av den utveckling som gör fria samhällen så blomstrande. Att formulera sin egen berättelse är även en central del i vad det innebär att vara människa.